Sidor

lördag 31 juli 2010

En liten paus

i bloggandet. Återkommer!

torsdag 29 juli 2010

Jag som knappt kan teckna en streckgubbe...

I södra Frankrike finns många grottor med förhistoriska målningar. Vi besökte en av de få som är öppna för allmänheten, Niaux, betraktad lite som juvelen i kronan. Här släpps bara ett bestämt antal turister in varje dag för att inte förhållandena i grottan ska ändras och målningarna förstöras. Man måste ringa och boka plats i förväg, speciellt om man vill gå på den engelskspråkiga visningen.

Målningarna upptäcktes för 100 år sedan av en man och hans två söner, men de var inte de första som varit inne i grottan. Här finns också rolig grafitti från 1700-talet, ja den äldsta jag såg var från 1609. Rena "tagsen" klottrade på väggarna, ibland ovanpå de förhistoriska målningarna.

Hittills har man utforskat 14 km underjordiska gångar och funnit dekorationer i de två yttersta kilometrarna, men det är fullt möjligt att fler hemligheter kan finnas längre in i gångarna. Flera underjordiska sjöar försvårar utforskningarna.

Omkring 500 meter från den ursprungliga ingången finns en mindre målning bestående av två bisonoxar och en rad symboler. Djupare in i grottan når man den stora Salon Noir där de ljusa kalkstensväggarna är dekorerade med bison, hästar, stenbock, kronhjort och en hel del mystiska tecken. De flesta målade i svart, men det finns också symboler målade i svart, rött och brunt - man har använt sig av kol, manganoxid och rödockra. Målningarna har tillkommit under ungefär ettusen års tid; de äldsta är ca 14 000 år gamla.

Djupare in i grottan får man inte komma. Här inne har forskarna hittat en unik målning av vad man tror är en vessla, men även förstenade fotavtryck från tre barn. På den väg vi går för att se Salon Noir har många ristningar och andra dekorationer förstörts, dels av besökare men också av översvämningar.


Eftersom man inte får fotografera inne i grottan har ett förhistoriskt centrum öppnats med utställningar, bildspel och fantastiska avbildningar av grottan och dess målningar. Med hjälp av modern datateknik och ultraljud har man kunnat återskapa Salon Noirs form och de sex panelerna med målningar så som de sett ut från början. Det är här mina bilder, utom den översta, är tagna.

I parken utanför finns möjlighet att prova spjutkast med atlatl (ett redskap som utnyttjar hävstångsprincipen och gör att ett spjut kan kastas iväg med stor kraft - vet inte om det finns något svenskt namn), måla grottmålning med traditionella pigment, vandra under ett konstgjort vattenfall, gå vilse i en bambulabyrint, prova på att göra upp eld m h a flinta mm mm.

Just spjutkastningen tyckte grabbarna var oerhört rolig, speciellt när jag försökte...

onsdag 28 juli 2010

Onsdagstema - hissa


I Belgien har man en lång serietecknartradition.
I Bryssel finns många fina väggmålningar.
I serietecknarstil.
Här ett exempel på hur man, om man är stor och stark, 
kan hissa upp andra så att de når sitt mål!

söndag 25 juli 2010

Veckans hus - världsarv

Tre världsarv i ett inlägg!

1) Katarernas slottsruiner
Under medeltiden hade katarismen (från grekiska katharos - ren), en religion och livsfilosofi, sin storhetstid. Den hade sitt centrum i Languedoc i Frankrike och när den hade sin största utbredning fanns den från Konstantinopel till Bordeaux, från Madrid till Köln. I Bosnien var den statsreligion.


Katarerna, även kallade albigenser, hämtade sin livsfilosofi från gnosticismens rötter i judisk, persisk och hellenistisk mystik. De förenade den västerländska kulturen med ickevåld, vegetarianism, reinkarnationstro, jämlikhet mellan könen och var kända för sin starka tro på det gudomliga i naturen. De såg en helhet i naturen, att allt har en själ och att det finns en ande i allt.

Katarerna hyllade principen om en total jämställdhet - mellan de sociala stånden liksom mellan könen. Languedoc var oerhört kvinnovänligt under katarernas glansperiod, bl a grundades kvinnohus för kvinnor som råkat illa ut.

Riter och böner var desamma för hela området. Stora delar av befolkningen sympatiserade med dem och kallades kättare av katolska kyrkan. De blev ett så seriöst hot mot kyrkan (som de kallade Satans synagoga) att påven Innocentius III 1209 utlyste det första stora korståget, Albigenserkorståget, vilket pågick i 20 år, följt av inkvisitionen 1233. Trots staden Toulouses fall 1229 och slottet Montségurs fall 1244 tog det inkvisitionen ytterligare 70 år att utrota katarerna under synnerligen grymma former, bl a brändes de i hundratals på kommunala bål.

Katarerna sökte skydd i sina ointagliga fästningar där de utstod många månaders belägring. Många flydde söderut och gömde sig i Pyrenéerna, det lär finnas ättlingar och trosanhängare kvar än i dessa dagar. Vi klättrade upp till tre av ruinerna av de legendariska och mycket svårtillgängliga fästningarna; Puilaurens, Quéribus och Peyrepertuse som på sin tid låg längs gränsen till Spanien, en gräns som med tiden flyttades söderut.

Själva slotten byggdes inte av katarerna, men det är som deras tillflyktsort de upptagits på UNESCOs världsarvslista.

Puilaurens:





Quéribus:






Peyrepertuse:







Vill du veta ännu mer om katarerna?
Krigsforum
Wikipedia
Högskoleuppsats om katarismen

Författaren och BBC-journalisten Kate Mosse (inte att förväxla med fotomodellen Kate Moss) skrev romanen Labyrinten som kom ut 2005 och översattes till 38 språk. Den religiösa förföljelsen av katarer spelar en central roll i boken.

2) Carcassonne
Två gånger åkte vi dit.


Första gången kom vi en kvart efter att slottet Château Comtal stängt, jag hade tyckt att vi inte behövde stressa eftersom en stad kan vara trevlig att vandra i på kvällen, vi skulle inte precis shoppa.
Men det var ju lite surt med slottet.
Och så höll man för fullt på med förberedelserna inför riddarspelen som skulle börja nästa dag.

Ok, sa jag. Vill och orkar vi åka en gång till, så åker vi och ser både slott och riddarspel.
Och så blev det.

Carcassonnes medeltida kärna, la Cité, är en vackert restaurerad befäst stad, med dubbla vallar, vindbryggor, slott och 53 torn. I området finns rester av bosättningar från år 3500 f Kr och därefter har staden en lång och mycket omväxlande historia. De äldsta murarna och tre torn härstammar från gallo-romersk tid och eftersom alla lämningar ger en så fantastisk bild av hur befästningskonsten utvecklades från 500-talet till 1300-talet sattes la Cité upp på UNESCOs världsarvslista. Här hade förstås katarerna också ett starkt fäste.

I mitten av 1800-talet restaurerades staden och idag bor här 120 personer - hur de står ut bland alla turister (la Cité är ett av Frankrikes främsta turistmål) kan man fråga sig...








Läs mer på Wikipedia

3) Canal du Midi

Carcassonne genomkorsas både av floden Aude som kom ända från "vår" lilla by och den 24 mil långa Canal du Midi. Tillsammans med Canal de Garonne (19 mil) och floden Garonne skapades på 1800-talet en vattenväg som förband Atlanten med Medelhavet och fransmännen slapp den långa omvägen runt det fientliga Spanien. Själva Canal du Midi, som förbinder Toulouse med Medelhavet, byggdes redan på 1600-talet, men en vattenväg hade diskuterats under flera århundraden. Det största problemet var vattenförsörjningen.

Detta problem trodde Pierre-Paul Riquet, en rik bonde i Languedoc som kände området väl, att han kunde lösa. Han lyckades övertala Ludvig XIV och fick 1666 en budget på 3.360.000 livres. Riquet lär ha byggt en modell av kanalen i sitt hus, komplett med lås, dammar, försörjningskanaler och även en tunnel.

För att lösa vattenförsörjningen byggdes en stor damm med hjälp av militäringenjörer, cirka 20 km från toppen av den föreslagna kanalen. Dammen var århundradets största ingenjörsarbete i Europa och det näst största dammbygget efter en i Alicante i Spanien.

Den nybyggda vattenreservoaren anslöts till Canal du Midi med en 25 km lång kanal med 14 slussar för att få byggnadsmaterial ner från bergen. Systemet var ett mästerverk av både hydraul- och byggteknik och blev en snabb bekräftelse av Riquets problemlösning. Det var också en betydande del av det totala bygget som krävde 12.000 arbetare inklusive över ett tusen kvinnor, varav många kom speciellt att arbeta med vattensystemet.

Det visade sig att kvinnorna var överraskande viktiga för kanalens teknik. Många av dem kom från städer i Pyrenéerna som varit romerska badkolonier, där inslag av klassisk hydraulik funnits kvar som en levande tradition. De anlitades först för grovarbete men deras handledare insåg snart deras expertis. Militär ingenjörsteknik på den här tiden var främst inriktad på fästningsbygge medan hydraulik gällde gruvdrift och dräneringsproblem. Kanalbygget krävde mer än militäringenjörerna kunde, så bondkvinnornas kunskap av klassiska hydrauliska metoder inte bara fulländade systemet med vattenförsörjning för kanalen, utan tråcklade även farleden genom bergen nära Béziers med hjälp av enstaka slussar och slusstrappan vid Fonserannes.

Canal du Midi öppnades officiellt som Canal Royal de Languedoc den 15 maj 1681. Den kostade till slut mer än 15 miljoner livres, varav nära 2 miljoner kom från Riquet personligen, lämnade honom med stora skulder och han dog 1680, något halvår innan kanalen öppnades för navigering. Hans söner ärvde kanalen, men familjens skulder kunde inte till fullo betalas förrän över 100 år senare.

(Alla bilder är klickbara)


Tillägg, karta:
Vid brun ruta 32 syns Queribus, Peyrepertuse ligger strax västerut. Lite längre västerut, vid svart 4 finns Puilaurens och ytterligare aningens västerut den by där vi bodde, Axat. Rakt norrut, med versaler, Carcassonne. Klicka på kartan så blir den större!

lördag 24 juli 2010

Tre museer och en marknad



1992 öppnades Europas första renodlade dinosauriemuseum i den gamla järnvägsstationen i lilla Espéraza. Strax väster om staden pågår stora utgrävningar och här fann man år 2001 det mest kompletta dinosaurieskelettet någonsin i Frankrike. En ampelosaurus, förmodligen ungdjur eftersom man funnit vuxenben som är nästan dubbelt så stora.
Och då är ändå det här skelettet från en 12 meter lång dinosaurie!

Fyndet beräknas vara 72 miljoner år gammalt. En ofattbart overklig ålder. Namnet Ampelosaurus atacis betyder vingårdsödla från Audefloden, skeletten är funna i en gammal flodbädd där de bäddats in i en mer stillastående sväng av floden. Förmodligen har de överraskats av en stor våg och spolats iland tillsammans med massor av flodsediment som bäddat in och bevarat kropparna.

Idag kan man få komma dit och hjälpa till vid de fortsatta utgrävningarna och barn kan tillbringa en dag med att lära sig hur utgrävningar går till. Mina söner konstaterade lugnt att de redan gjort tillräckligt med utgrävningar på Gotland, även om det inte handlade om dinosaurier utan om en gammal grav så tyckte de att de redan kunde tillräckligt...

I samma byggnad som dinosauriemuseet finns också ett unikt hattmuseum. Lilla Espéraza hade under sin glansålder många hattfabriker och i det lilla museet finns flera maskiner som visar de många stegen från ull till färdig hatt. En tjugo minuters introduktionsfilm på franska fick mellangrabben att stöna, själv fascinerades jag av den hantverksmässiga processen! Och Lilleman som länge velat ha en basker fick självklart köpa en, trots de 32 graderna - han fick dessutom förevisning hur den skulle bäras beroende på om man var från trakten, från Baskien eller militär!

En dag reste vi till Figueres i Spanien. Där var jag senast 1979 och tyckte minsann att det var på tiden igen. I de gamla teaterruinerna uppförde Salvador Dalí 1974 ett konstmuseum fyllt av sina verk - en mycket annorlunda upplevelse! Här finns skisser, smycken, hologram, skulpturer och takmålningar. Vackra, otäcka, äckliga, men alltid intressanta. Här finns också hans krypta.

Var går gränsen mellan geni och galenskap?

Jag har gillat Dalí sedan tonåren; har affischer, vykort och böcker i mina samlingar. Tyvärr passar de inte riktigt på väggarna i ett gammalt hus från förra sekelskiftet.

Och marknaden? Ja, den enda vi åkte till var i Quillan och vi kom dit strax innan de stängde. Det blev lite provsmakning och köp av god salami...
(Bilderna är klickbara)

Fortsättning följer...

fredag 23 juli 2010

Pippi på stan

Var med en go cybervän på stan igår.
Först såg vi Jens Assurs tankeväckande fotoutställning  
om produktion, konsumtion och ett långsiktigt hållbart samhälle.


Till lunch fick vi sällskap av en trut.


Sedan såg vi Brutus Östlings fantastiska fotografier på fåglar, 
en utställning som samsas med 


Lars Jonssons fågelmålningar. 
Mycket passande i kombination med Jens Assurs bilder.


Så tog vi en promenad till Kungsträdgården 
och fikade under almarna. 
Där fanns det också fåglar. 
Precis när vi fikat klart skvätte det till 
ordentligt till höger om min arm. 
Två stora bruna kluttar på bordet.


Och tänk att fontänen bredvid bestod också av... 
ja just det...
fåglar!