Sidor

måndag 30 september 2013

Blue Monday


This is my favorite place inside my house. I love to sit here in morning hours with my tea, looking out into my garden, watching birds and enjoying flowers.
This is what it looked like all summer.

Min favoritplats inomhus. Glasverandan. Här sitter jag gärna på morgnarna med tebaljan, en bok eller tidningen. Tittar ut på småfåglar och trädgården. Så här ser det ut på sommaren.



Last week I had to get ready for autumn. Everything had to go, to leave space for all my plants. One of my sons helped me to get all the big plants indoors, they are very heavy!

Förra veckan kom hösten med besked. Det var bara att gilla läget och plocka bort allt från verandan. Tackolov var en son hemma som kunde hjälpa mig att ta in alla stora och tunga hibiskusar.



And today, I've only got half the space left, but it's still very cosy and still my favorite place indoors!

Idag, och hela vinterhalvåret, har jag bara halva utrymmet kvar, men det är fortfarande lika skönt att sitta här på morgnarna!

Helgbilden


I fredags var det tjejmiddag.
Vi bjöds en suveränt frisk och god fördrink av grapefruktläsk och cava.



Sedan blev det italienska delikatesser, rödviner, kött och potatisgratäng.



Och så avslutades frosseriet med desserter i pluralis
och ljuvligt god choklad.



På lördagen var jag inte helt pigg,
men vaknade till ordentligt när vi njöt av
Måns, Lena PH, Loa m fl på Spök på Cirkus.
För 30 år sedan såg jag förra uppsättningen
och Björn Skifs låtars texter satt fortfarande i minnet.



På söndagen målade jag spröjsar i matsalen.
Fick sätta i extraskivorna i matbordet
och klippa sönder sopsäckar som skydd.



Tog en tur till S:t Tomas kyrka i Vällingby där "morfars band" hade konsert.
Njöt av Mendelssohn, Grieg och Dvorak.



Och innan mörkret föll hade maken fått igång
lampor och rörelsedeckare vid lusthuset.
Dessutom har han sågat till lekstugans gamla trall så att den passar här.
Så slipper vi dra in jord på mitt fina målade golv.
Några färdigmålade spröjs sitter på plats, som synes!

söndag 29 september 2013

Fototriss - siffror




Tre arkivbilder, tre slags fordon,
alla med mycket rött, alla med siffror.

lördag 28 september 2013

Veckans fönster - bortglömt


Sagogryn känns som en väldigt bortglömd produkt. Själv har jag faktiskt aldrig smakat, men de som gjort det brukar få något lyriskt i ögonen när de minns. Läser på wikipedia att grynen består av stärkelse från (palmmärg,) potatis eller maniok, betyder det att de passar glutenintoleranta?

Har du ätit sagogryn någon gång?

Fönstret fanns i Wadköping.

fredag 27 september 2013

En solskenshistoria


En dag när jag stod i en av butikerna i Gamla stan, kom det in en tysk turist som halvt förtvivlat undrade var hon kunde få tag i en svensk femöring. Det var det enda hennes dotter önskade sig från Stockholm, helt ovetandes om att vi inte haft femöringar sedan 1985. Anledningen till att hon önskade sig myntet, var att Karlsson på taket brukar handla för just en femöring.

Jag bad henne skriva ner sin adress och lovade att kolla om jag kunde hitta något mynt någonstans.

Letade runt här hemma, utan resultat. Så småningom frågade jag på Facebook och jomenvisst, det var många som hade femöringar i sina gömmor. En av dem skulle jag träffa redan nästa dag!

Jag gjorde i ordning ett (nästan) anonymt kuvert, tejpade fast 6 femöringar på ett papper och skrev Karlsson, Stockholm, Schweden som avsändare. Jag frankerade med den snygga Astrid Lindgren-frimärkeskartan, trots att det egentligen var mer än vad som behövdes. Eftersom kuvertet var begagnat kunde man, om man var lite klurig, lossa på adressetiketten och hitta min adress under.

Och häromdagen kom ett brev:


Förutom den fina teckningen och Elisabeths brev hade mamman också skrivit ett långt brev där hon berättar att hela dotterns klass hade blivit förbluffade över mynten och hade olika teorier om hur och varför brevet kommit. Dottern är 8 år och det här var en av de bästa saker som någonsin hänt henne, hon är nu övertygad om att magiska saker kan ske.

Roligast är nästan första delen av mammans brev där hon måste förklara sig ifall att jag inte är rätt person, inte är den som skickat pengarna.

Och rarast är hennes inbjudan att jag ska höra av mig om jag kommer i närheten av Hamburg, så att vi skulle kunna ses.

Jag ska skriva ett svar. Måste ju berätta att jag är med som statist i den gamla Karlsson på taket-filmen ...

torsdag 26 september 2013

Rom - mina drömmars stad?


Jag skulle ju skriva om Rom. Om de två dagar vi tillbringade inne i staden i somras. Skulle skriva ett inlägg innan väninnan I åkte dit.

Men gjorde jag?
Nej.
Igår flög hon dit och jag hoppas att hon får riktigt bra dagar i värme och sol. Trots feber och förkylning.
Här hemma var det frostvitt på gräsmattan i morse ...



Från vårt hus norr om Rom tog vi bilen till en infartsparkering, pendeltåg därifrån och så tunnelbanan/metron sista biten inne i själva Rom. Kommunikationerna var inga problem, biljetter löste vi i automat.



Första dagen tog vi oss direkt till Colosseum där vi förvirrat undrade var ingången var och hur kön gick och överhuvudtaget hur man gjorde! Men det kryllade av villiga guideorganisatörer, så en av dem haffade oss och bokade in oss på en tur. Det var bra.



Vi gick förbi köerna, som var lååånga i juli, och fick en bra genomgång av vad vi såg. Sedan hade vi egentid då vi själva kunde se oss omkring och jag kan rekommendera butiken som hade en hel del bra produkter. Det finns bl a en bok med genomskinliga sidor som vår guide använde sig av, den ger en mycket bra inblick i hur allt en gång sett ut.



Efter Colosseum ingick det i priset att fortsätta till Forum Romanum och Palatino, vilket inte så många gjorde. Vi bytte guide och fick en helt suverän engelsman som gjorde turen mycket rolig och intressant. Återigen slapp vi kön, men här var den betydligt kortare. Tyvärr är det ganska få turister som besöker Forum Romanum, något som jag absolut skulle prioritera före Spanska Trappan och Fontana di Trevi.



Men mycket ruiner är det. Ja, det är det överallt i hela staden.
Historiens vingslag är mäktiga.



Här häller vår guide vatten på marmorn
för att vi ska få se hur vacker den egentligen är.



Vi promenerade från Forum Romanum via Cirkus Maximus, över Tibern till mysiga stadsdelen Trastevere där god pizza avnjöts till lunch. Men det var ett typiskt lurendrejeriställe där de ställde fram en ynklig tallrik salami och oliver som vi inte beställt, något som de sedan ville ha 10 Euro för. Vi hade inte rört något och bestred därför beloppet. Och slapp betala.



Via trånga gator och ännu mera ruiner gick vi mot övriga sevärdheter.



Tog oss självklart en rejäl glass på vägen. 
Här köps inte glassen i antal kulor, som hos oss, utan i storlek på bägare.



Vid Fontana di Trevi kryllade det av turister, men nu har vi sett den.



Och så den Spanska trappan, både nerifrån ...



... och uppifrån.

Sedan tog vi tunnelbana, tåg och bil hem till vårt hus,
trötta i fötter och trötta på turister.



Nästa gång vi åkte in hade vi lagt upp en ny rutt. Började vid lilla Chiesa di Santa Maria della Concezione (nära station Barberini) där en munk gjort vackra konstellationer av 3000 skelett. Här fick vi tyvärr inte fotografera, men det var en intressant upplevelse som vi valde istället för att ta oss till katakomberna.



Så gick vi tillbaka till Spanska trappan för att besöka Keats and Shelley House. Jag har gillat John Keats sedan tonåren (bloggens underrubrik är första raden i hans Endymion) och ville gärna besöka den lägenhet där han tillbringade sina sista månader. De ursprungliga möblerna hade bränts efter att han dog i tuberkulos, men här fanns böcker, porträtt, brev och en dödsmask.



Nu skulle vi hinna äta lunch på vägen till Vatikanstaten. Till sist fann vi en amerikansk (!) restaurang där även Lilleman kunde tänka sig äta. Vi hade passerat en prisvärd buffé som han tyvärr rynkade på näsan åt. Men ska man orka en heldag i Rom måste man ha mat i magen. Och det var gott. Och inga lurendrejeriförsök.



Genom vår finfine engelske guide hade vi bokat in oss på en guidad tur i Vatikanstaten.
Tyvärr.
Det var bortkastade pengar och det var sannerligen inte billigt.
Men kön utanför (som vi kunde passera) var lång och stekhet, så vi trodde att vi gjort ett bra val. Längst upp till höger i bild fanns speciella fållor för de som köpt sin biljett på internet - där var det ingen kö alls! Ska ni till Vatikanstaten så köp biljett på internet, hyr en audioguide eller tag med en bra guidebok och gå i er egen takt! Det är nog det viktigaste rådet jag kan ge när det gäller Rom.


För här finns så otroligt mycket att se. Vilka skatter! Vilken konst! Och det började lugnt. Vi fick se några planscher från Sixtinska kapellet eftersom man inte fick prata (eller fotografera) när man väl kommit dit.



Sedan gick vi in. 
I trängseln. I svettlukten. I myllret. 
I fösandet av turistskockar. I överdådet.



Jag tappade bort vår guide och vår grupp när jag ville se mera, fotografera, njuta. Hörde sprakande ibland i mina lurar utan att ha en aning om vad guiden beskrev. Ångrar bittert att jag inte fick gå runt i egen takt.
Så småningom kom vi till Sixtinska kapellet. Där fick vi vara i 10-15 minuter under tystnad. Det enda som hördes var vakternas utrop i högtalarna; "Silencio, silence, no photos" om och om igen ...

Och här kom ännu en miss. Vi hade inte behövt följa med guiden ut till Peterskyrkan som vi gjorde. Vi hade kunnat vända tillbaka och gått runt själva, lite mer. Men vi trodde att kyrkan också ingick i guideturen, vilket den inte gjorde.



I kyrkan var det dock välbehövligt lugnt och gott om utrymme igen.



Här ligger Drottning Kristina begravd.
Vilken kvinna hon var - före sin tid på flera sätt!



Och framför våra trötta fötter låg Petersplatsen, betydligt mer öde än jag trott.
Så skyndade vi vidare, ville hinna se Pantheon innan de stängde. På vägen dit hann vi se lite mer av det Rom vi egentligen ville uppleva:



Men när vi kom fram till Piazza della Rotonda stod precis hur mycket folk som helst i någon sorts kö. Och vi bara suckade. När vi tog oss närmare visade det sig att alla kanske inte köade, men att Pantheon var avspärrad. När vi så småningom släpptes in hade vi lyckats ta oss långt fram, så väntan blev inte alltför lång.



När vi äntligen sett de "måsten" som vi planerat var blodsockret och humöret inte direkt på topp. Dessutom hade vi släpat runt på mackor som den engelske guiden sagt till oss att ta med under turen i Vatikanstaten - jag fattar fortfarande inte när vi skulle haft möjlighet att äta dem?

Vi satte oss på en bänk på ett tråkigt torg och åt våra torra mackor. Ville inte tänka mer på ruiner och turister och Rom. Ville ta oss till bilen och till vårt hus.



På väg till metron ser jag en Ferraributik och tar en bild. Så italienskt!
Det är då Lilleman ser den. Den som han spanat efter hela tiden i Rom.
Som han ville köpa, men bara sett för onödigt högt pris.



Nu provar han. Får veta priset.
50 Euro lägre än den förra han såg.
Alla i butiken blir glada när han blir glad.
Och vi kan lämna Rom på strålande humör!