Sidor

torsdag 30 april 2015

Vintern ra


Jag och äldste sonen satte upp blåa (såklart!) hyllor under takutsprången till koltrastarna härom året, vilket genast uppskattades. I år är första kullen redan kläckta!



Mitt lilla "Kungsankörsbär" blommar och narcisserna är fler än någonsin. Bara att njuta!



Däremot blommar inte mitt andra körsbärsträd (det i bakgrunden) ännu, så den här bilden är från förra året. Plastpåsarna skyddar ympskotten i ett litet äppelträd, i år är de fastvuxna och har knopp. Stjärnmagnolian och ribesbusken vid köksfönstret blommar lika rikligt i år som i fjol!

måndag 27 april 2015

Blue pansies in old porcelain


When I was young, my Mum had a big jug in this pattern, made by Swedish Rörstrand 1940-1950. I always loved it dearly, so I was very happy to find a small jug at my nearest flea market. A small chip is gone, but who cares when you can put spring flowers in it?

När jag var barn hade mamma en stor tillbringare i Rörstrands Vinranka i flytande blått. Jag blev så glad när jag fann en liten gräddkanna på Erikshjälpen! Att en liten flisa gått på kanten spelar ju ingen större roll när penséerna sätts däri!

söndag 26 april 2015

Med fötterna högt, eller?


På fredagen var jag på Junibacken med fyra väninnor för att se muminutställningen. Det var på dagen 16 år sedan vi hade vår bröllopsfest där, så det var en väl vald dag. Sedan blev det lammfärsbiffar till middag på Blå Porten. (Årets bröllopsdag firade jag och maken på olika håll eftersom han var fullt upptagen med ett scoutjippo på stan.)

Lördagen var en obokad dag med alla mina karlar på annat plats. Jag hade skrivit en lista med saker som behöver göras, små som stora, där den viktigaste var att städa ur ateljén. Väderprognosen varnade för regn framåt eftermiddagen, så jag ville försöka hinna få jobbet gjort innan dess.

Men jag började med att rensa hallonlandet och klippa ur vinbärs- och krusbärsbuskarna. Sedan gav jag mig på ateljén. Dessvärre är jag ju sådan att jag tröttnar när det är som värst, då vill jag helst bara slippa ta hand om eländet. Den här gången var jag ända in under glasugnen och röjde. Hittade en oöppnad påse separatorpulver som jag inte visste att jag hade. Jag hade ju t o m skrivit upp en ny påse på inköpslistan! Plötsligt var det mycket roligare att röja, trots alla dammpartiklar som inte är direkt hälsovänliga. Jag borde nog haft munskydd.

Men så började det regna. Lite. Jag räddade undan en del packmaterial; kartonger, wellpapp och bubbelplast. Fortsatte att städa. Det kom några regndroppar igen och molnen såg hotande ut. Till sist fick jag bara fatta beslutet att sluta. Att plocka in allt igen, trots att jag inte hunnit sortera.

Och när jag gjort det kikade solen fram genom molntäcket.

Jag satte på en balja te och plockade upp en hög trasig trätrall som skulle till skräphögen. Missade nedersta trappsteget. Missade steget på grusgången. Föll som en fura. En krokig fura. Hann tänka att det var tur att det inte var glas jag hade i famnen och att mobilen var i fickan på andra sidan. Så omtumlad man blir, även om resultatet bara blev ett skrubbsår på armbågen!

Jag borstade av mig, tvättade såret, bar skräpet dit det skulle och plockade ut de tunga krukorna ur växthuset. Ville ju visa vem som bestämde! Spred krukornas gamla jord i rabatterna och slog med spaden av en keramikblomma från sitt fäste. Stönade lätt, men vägrade ge mig. Släpade in krukorna igen och fyllde på med ny jord. Tog jord i tre plastbunkar för att så lite frön och bestämde mig för att nu räckte det faktiskt med utomhusaktiviteter.

Gick in och såg tebaljan på köksbänken. Suck.

Sådde mina frön, blandade till ny separator, mikrade mitt te och kände att kroppen inte alls uppskattat fallet. Sedan fick det bli lite choklad och ett glas rött i tevefåtöljen och en tidig kväll.


På söndagen hann jag sortera lite mer i ateljén innan jag höll glaskurs i lusthuset. Fyra deltagare skar alster så det stod härliga till. Scouterna kom från sin hajk, dottern kom hem på middag och på kvällen fixade jag med finishen på mina glashyacinter.

Lite öm här och var i kroppen är jag allt.

lördag 25 april 2015

Snacks i mina skålar


Jag har gjort några grunda runda skålar i stengods. Efter att ha glaserat dem turkos har jag torkat bort glasyr från kantens blommor och blad och antingen lämnat dem oglaserade eller lagt på lite blå eller lila glasyr. Skålarna har blivit sanna favoriter, här med tre olika snacks i samband med middagar under april.



När jag besökte min indiska brevvän i London på 70- och 80-talet bjöds jag på denna starkt kryddade blandning. Påmindes om den när jag fann den i en affär i York för tio år sedan och brukar köpa hem några påsar om jag hittar dem när jag är i England.



På Lidl hittade jag jordnötter med ett BBQ-kryddat skal. Lagom rökiga för min smak som ibland tycker att det blir för mycket av det goda.

fredag 24 april 2015

Om bara en månad


Ja, faktiskt.
Om bara en månad blommar de igen, mina allium och mitt blåregn.
Då vill jag inte gå in, då sitter jag i trädgården och bara njuter!
Klicka gärna på bilden!

torsdag 23 april 2015

Romantiken flödar


Det spelar ingen roll att jag varit där förr, att jag fotat där förr, att jag beundrat blomsterprakten och folklivet förr.


Det är fullkomligt magiskt när körsbärsträden i Kungsträdgården blommar!


onsdag 22 april 2015

Allt utom skrämmande framfart


Så här såg den ut, kanalbåten vi hyrde på Whixalls marina, halvannan timmes tågresa söder om Manchesters flygplats. Med den gled vi i sakta mak fram i kanalen. Maken styrde, Lilleman och jag agerade hoppilandkallar, kock och kuttersmycke. Välj det som passar.



När man klev ner i båten klev man rakt in i matbordet med vinkelsoffa som gick att dra ut till "dubbelsäng". Där sov Lilleman, mest mellan de två tunna madrasserna eftersom de gled isär. Fullt utrustat kök med gasspis, kyl, frys, mikro (som bara fick köras när motorn var igång eller båten var kopplad till el), diskho och allt behövligt porslin. Korridoren ledde förbi badrummet och fram till



dubbelsängen i fören. Bred och bekväm men med stenhårda kuddar. Till höger fanns två luckor som gick att öppna för att få in extra ljus och luft, de måste dock vara stängda under gång.



Efter en kort instruktion (vi hade dessutom sett en video om båt och kanalåkande hemifrån) gav vi oss iväg och mötte snart vår första lyftbro. Bara att hoppa iland med specialverktyget och veva.



Bredvid bron såldes det honung, men när vi på återvägen tänkte köpa, var bikupan tom.



Någon gång försökte jag mig på att styra båten, men när den lade sig tvärs över kanalen bestämde jag mig för att strunta i just den sysslan.



På kvällen förtöjde vi vid kanalkanten mitt på vischan och njöt av fågelkvitter, bräkande lamm och stillheten. Lagade middag, spelade kort och såg på film.



Vid ett tillfälle träffade vi på kanotister som rastade hundar på ett lite annorlunda sätt. Då gällde det att hålla koll på propellern!



Här och var dök det upp skyltar om pubar. En och annan öl slank ned under resan. Trist bara att den enda stout de hade var Guinness, som i o f s är god men irländsk!



När förtöjda båtar skulle passeras gällde det att sänka farten för att minimera gungandet. Jag kan ju säga att det kändes rejält att vara i en förtöjd båt när någon körde för fort förbi!



De två slussar vi passerade rymde bara en båt i taget. Samma verktyg som till lyftbroarna användes och tackolov var det några som visade oss hur man gjorde första gången vi skulle igenom. För även slussarna skötte man själv!



Vi lämnade England och gled in i Wales på Chirk akvedukt, ett stiligt byggnadsverk. Bredvid gick tågbron



vilket gav det hela en extra dimension! På akvedukterna kunde båtar bara åka åt ett håll i taget, de som ville mötas fick snällt vänta på sin tur.



Likadant var det i tunnlar. Man måste börja med att kolla att tunneln är tom innan man ger sig in i den. Och då ska lanternan vara tänd så att det inte råder någon tvivel om att det är fören på en båt som syns från andra hållet!



Ännu häftigare var Pontcysyllte akvedukt, byggd 1805, numera världsarv. Här måste den minst höjdrädde vara den som håller i rodret, för den lilla kanten som skiljer båten från stupet är bara 20 cm hög.



Vi förtöjde för natten en bit före akvedukten och promenerade över den för att kolla vad det egentligen var vi skulle ta oss över. Sjögången satt i benen och tvingade mig att hålla i räcket så snart jag stannade, annars gungade världen.



Nästa dag åkte vi över med båten och det var onekligen en mäktig upplevelse!



Vad gäller klädsel på båtfolket kan vi väl säga att den var ganska avslappnad, i alla fall innan de vaknat och gett sig ut på dagens tur.



Ibland var det trångt mellan båtarna. Grundregeln är att ta det lugnt och vara beredd på att backa.


Klicka gärna, det är en favoritbild!

Sista sträckan av vår kanal, den smala till Llangollen, var den vackraste. Stillsam, lantlig, lummig. Farbröder på hundpromenad gick utan problem snabbare än vi, så sakta glider båten!



På de smalaste sträckorna fick Lilleman springa före för att kolla att ingen båt kom från andra hållet. Just här gjorde det det och maken fick backa en bra bit. Jag satt i fören och njöt av solen och spektaklet.



För det var just njutning och lugn hela färden handlade om. Att stressa av och uppleva vårens ankomst. Se lammungarna skutta, höra deras mammor bräka, upptäcka vårblommor och känna doften av ramslöken.



Bäst gjorde jag det i fören, med en tebalja och någon pralin. Där hördes inte båtmotorn lika bra och jag kunde heja glatt på de vi mötte.



Vi låg två nätter i marinan i Llangollen, annars lade vi helst till mitt i ingenting.




Allra sista natten var vi tillbaka i Whixall. Åt upp maten och packade våra väskor. Hörde ljudet av en luftballong som eldade på för fullt för att inte landa i marinan. Den var långt nere innan den lyckades lyfta och lämna oss.

En helt underbar semester var slut.

söndag 19 april 2015

Party, party, party!


Torsdagens födelsedagfirande
följdes av fredagens tjejmiddag
och så slog vi till med en herrgårdshelg på det.
Afternoon tea, femrättersmiddag,
övernattning med gudomlig frukost.
(Lite detaljer finns i förra inlägget)
Idag fyller mamma 80!