Våra semesterdagar på Gotland

Nämen det här duger ju inte! Inga blogginlägg på så många dagar! Skyller på värmen och trädgårdsvattningen och lägenhetsrenoveringen. Att sitta vid datorn har inte varit prioriterat. Nu har temperaturerna återgått till det normala, maken har återgått till jobbet och sönernas dagar börjar bli lite mer inrutade. Liksom mina.

Så jag öser på med bilder från våra tio dagar på Gotland, förutom det som visades i min EFIT därifrån. Några utdragna reseinlägg blir det ju inte här i bloggen i år av känd orsak.

Nåja. Vi gjorde viss nytta i huset. Maken bytte radiator i mina föräldrars sovhytt. Den första smällde ;-) så han fick beställa en ny i Burgsviks järnaffär. Då gick det bättre.

På morgnarna gick maken upp först, sedan jag och i väntan på Lillhunken satt vi och läste.

Varannan dag låg vi en stund på den coronasäkra stranden. Jag lyssnade på sommarpratare, maken sov och Lillhunken läste seriös litteratur.

I vattnet var det säkert 18 grader, så jag guppade på vågorna och njöt efter att ha vant mig vid temperaturen. Maken doppade sig och gick sedan hem.

Vi gjorde en utflykt till Uggarde rojr i Rone, ett av Sveriges största bronsåldersrösen. På Öjn finns över 1300 rösen varav 400 är storrösen. De flesta har använts som gravplats för flera personer under lång tid, man har hittat både skelett i kistor och brända ben spridda bland stenarna.

Det största röset är 7 meter högt och 50 meter i diameter. Klart att jag skulle upp på toppen! Blev lite förvånad när maken och Lillhunken stod kvar där nere. Det hade inte mina äldre söner gjort i samma läge.

När de här rösena byggdes (ni ser flera på bilden) låg de med utsikt över havet, ca 250 meter upp på land. Nu kunde jag se Östersjön långt borta. Landhöjningen har gjort sitt.

Varje sommar vandrar vi längs sandstranden till det fina fiskeläget vid Holmhällars raukfält

för att äta lunch på "Panget", Holmhällars pensionat med närmast kultstatus. Här har tiden stått still sedan femtiotalet.

Förr ingick alltid klättrande bland alla raukar efter maten, men nu blev det bara ett foto på vallmofältet

 
sedan vandrade vi tillbaka längs den tre kilometer långa stranden.

Och jag badade såklart på vägen tillbaka. Försökte insupa lyckan i att få gå på denna strand med de glittrande vågorna mot sanden. Här har jag badat så otroligt många somrar ...

Sedan Lars Jonsson övertog Vamlingbo Prästgård är ett besök här också ett måste.

En fika eller lunch

 följt av en vandring i den fina trädgården.

Tillbaka i huset flög plötsligt en törnskata in i en fönsterruta och jag fick möjlighet att fotografera den i lugn och ro medan den återhämtade sig.

Vi släpade ut bord och bänkar framför huset för att få lite omväxling på matplatser. Alvarets mark var knastertorr och många enbuskar och träd står som döda skelett efter sommaren 2018. Ännu fler kommer att dö nu.

Så blev det utflykt igen. Lillhunken fick träna väldigt mycket landsvägskörning.

Jag hade insett att jag aldrig varit till Roma klosterruin, så dit gick färden.

Roma kloster grundades av cistencienserna 1164 och har en rik historia. Numera spelas här teater varje sommar, dock inte i år.

Gotlands enda kvarvarande järnväg har en station i närheten och jag fascinerades av att det gick att fånga värmedaller på bild!

I Roma ligger också Svenskbymuseet som berättar om svenskarna på Dagö som tvångsförflyttades till Ukraina, där de som överlevde flytten bosatte sig i Gammalsvenskby vid Dnjepr.

När en stor del svenskbybor (men inte alla!) fick resa till Sverige i början av 1900-talet blev de besvikna över att de splittrades och inte fick bo i en gemensam by. Av de som ändå stannade i Sverige bosatte sig två tredjedelar på Gotland. De som reste tillbaka till Ukraina drabbades av Stalins utrensningar av oönskade folkgrupper och sedan av tyskarnas avrättning av kommunister. Överlevande bybor förflyttas till arbetsläger i Tyskland och Polen. 1945 lyckas 50 personer ta sig till Sverige, 250 fördes till arbetsläger i Sibirien varifrån de överlevande efter många år fick återvända till ett isolerat liv i Gammalsvenskby. Först i slutet av 1980-talet återupprättades kontakten med Sverige.

I dagens Gammalsvenskby är de få som talar gammalsvenska, men i skolan erbjuds frivillig svenskundervisning. Kriget som bröt ut 2013 påverkar bybornas enkla liv mycket negativt.

Jag köpte en bok med tillhörande cd-ckiva där det går att lyssna på äldre bybors fantastiska språk och berättelser.

Från Roma tog vi en tur ut till Herrviks fina fiskeläge. I den vänstra av de röda bodarna säljs lite (väldigt lite) av mitt glas. Men lite är bättre än inget.

Inte långt därifrån har väninnan sitt fina sommarhus (med dusch och WC - ren lyx för oss!). Vi tog med henne till

Rökeriet i Katthammarsvik och satt på uteserveringen i den varma sommarkvällen och bara njöt!

Sedan fick Lillhunken träna mörkerkörning på landsväg, inklusive ett uppspringade rådjur i Vamlingbo.

Som den trogne läsaren av denna sporadiska blogg vet, så fixade han körkortet när han kom hem.

Hemresedagen vandrade vi runt i Visby, lite överväldigade av att se så mycket folk igen.

Vi höll oss uppe på klinten där jag tycker att det är vackrast och där turisterna inte har vett att gå.

På caféet i Sankt Hans ruin hade men inte snålat på smör och socker vid bullbaket. Jisses, så gott!

Avslutar med favoritvyn från favorithansastaden på favoritöjn.