Med ögon känsliga för blått: november 2023

Från Le Mans körde vi nonstop till Nancy, med enbart ett stopp för lunch på vägen. Vi blev hungrigare och hungrigare men såg inga restauranger vare sig på Google Maps eller IRL. Så plötsligt låg det ett ställe bredvid vägen som vi bara blev tvungna att stanna vid.
Här stod några få bilar parkerade. Charmfaktorn var noll och utanför satt några ensamma rökande män som blängde på oss. Men vi hade inget val. Maken måste få mat!

Ännu knepigare var det där inne. Ett stort kalt rum med många bord, trasiga plastdukar och enbart ensamma män som samtliga satt vända mot teven. Vi fick veta att det fanns en förrättsbuffé som vi kunde ta för oss av, bröd och vatten ställdes på bordet.

Buffén innehöll allt möjligt, jag hade blivit mätt bara av den om jag vågat äta ordentligt. Flera skålar med obestämbara kladdiga sallader och röror som den orangefärgade till vänster på min tallrik (jag tror att det var burkchampinjoner i tomatsås), couscousröror, skinkor, patéer mm. Jag som älskar paté vågade ta av lite och det var i alla fall jättegott.

Sedan fick vi välja mellan korv/kyckling/något jag glömt tillsammans med pommes frites/sallad/ något jag också glömt. Maken tog korv och jag tog kyckling, trots viss oro för matförgiftning.

Min mat var inte speciellt vacker, kyckling i svampsås, men väldigt god! Makens tallrik får ni se här och nu ska ni vara glada att ni inte känner lukten av bajs. Det vände sig i magen på mig! Först trodde jag att någon i närheten släppt en riktigt äcklig brakare, sedan insåg jag att det var korven på bilden. Något så fruktansvärt vidrigt (ja, värre än surströmming - så då kan ni ana)!

Men maken åt glatt och tyckte att den var god ...

Sedan fanns det en efterrättsbuffé med kakor, glassar och massor av annat. Min chokladkaka smakade inte så mycket, men makens vaniljkaka var bra.

Jag hade tänkt gå på toa innan vi fortsatte bilfärden, men jag vände direkt i dörren när jag såg hur där såg ut.

Vilket skumt ställe!

Så småningom kom vi fram till det unika huset där vi skulle bo i Nancy. Stora portar avskärmade oss från gatuarbetet utanför och bilen stod tryggt parkerad där innanför. Vi togs emot av sprudlande glada och mycket stolta Lilou som inte pratade engelska och inte visste hur man pratar långsamt på franska.

Innan vi fick se vår lägenhet på översta våningen berättade hon om hur byggnaden sett ut innan de började renovera.

Eftersom jag inte fotograferade när vi visades runt i hennes hus fick jag senare fotografera ur en bok, men ni får inte se all skönhet.

Golvet i entréhallen av fantastisk mosaik.

Vår lägenhet var däremot inte tidsenligt inredd utan minst sagt vräkig och speciell. Eftersom Lilou var så stolt även över den, då hänger jag inte ut den här. Den var mycket personlig.

Vi skulle bo i Nancy i två nätter eftersom jag i många år längtat efter att se staden som kallas "Art Nouveaus franska vagga". Här finns några riktigt stora sevärdheter som Villa Majorelle och Musée de l'École de Nancy. Men. Ibland misslyckas även jag med planeringen. Jag vet ju att många museer och sevärdheter är stängda på måndagar, men nu visade det sig att dessa även var stängda på tisdagar vilket var just den veckodag vi skulle vandra runt i stan! Så frustrerande!

På måndagskvällen gick vi i alla fall mot det "son et lumière" som skulle visas i stan, här var det enbart på Place Stanislas så vi behövde inte flänga runt på samma sätt som i Le Mans. På vägen mot centrum låg lämpligt området Parc de Saurupt med flera vackra Art Nouveau-villor, detta är Villa Lang från 1905.

Villa Marguerite från samma tid

och en detalj av många, många.

Väl framme på Place Stanislas (på UNESCOs världsarvslista), ett stort torg från 1750-talet med vackra pampiga byggnader runt om, förgyllda jättefontäner i hörnen och många uteserveringar, var det bara att vänta.

Så småningom drog ett mäktigt ljud- och ljusspel igång

utan något direkt tema

men med en volym som om vi var på rockkonsert. En kontrast mot Le Mans!

Nästa dag, den stängda tisdagen, var det 37 grader varmt när vi vandrade den gröna turen på kartan.

Jag har fotat enorma mängder hus och detaljer, men visar bara några bilder. Ett av de vackraste husen var detta; La Villa des Clématites, som låg på en lång gata med vacker småskalig bebyggelse.

Men som sagt, det fanns oerhörda mängder detaljer att njuta av.

En del var aningen mer sparsmakade

och andra desto mer. Detta är alltså den berömda Villa Majorelle som

vi inte kunde besöka ...

vilket var oerhört retfullt :-(

Av en slump hamnade vi vid det jag tror är Nancys äldsta byggnad, ett odekorerat torn.

Ibland var moderniseringen av staden inte så lyckad.

Den här alldeles ljuvliga byggnaden, Immeuble Génin-Louis, var väldigt omdiskuterad när den byggdes p g a sin vågade konstruktion av metall som stöd åt en träram. Huset var nära att rivas 1973 men renoverades två år senare och är nu skyddat som historiskt monument.

Vi kom tillbaka till Place Stanislas och fick se det i dagsljus, men så drog åskmolnen ihop sig och vi skyndade hemåt. Det var en bra bit att gå och plötsligt lossnade sulan på min sandal! Jag fick sätta mig och vänta medan maken skyndade hem för att hämta bilen. När vi passerade en Lidl köpte vi bubbel och patéer att äta hemma eftersom vi insåg att det inte skulle bli något restaurangbesök. Istället tillbringade vi kvällen i vår lägenhet där vi fick ränna runt mellan de olika fönstren för att ömsom stänga mot störtregn och ömsom öppna för att få luft i den kvalmiga värmen.

Nästa dag for vi norrut och nu var det dags för vinhandel. Vi skulle stanna vid tre större vinhus där vi handlat förut och först ut var Cave Vinicole de Cleebourg i Alsace där vi provade och köpte vita viner.

Över gränsen till Tyskland och upp i Pfalz till Weingut Anselmann i Edesheim där vi denna gång hade tid att först äta lunch i deras stora trädgårdsservering.

Vid vinprovarskiosken var det väldigt lugnt och vi fick en alldeles underbar dam som

glatt hivade fram flaska efter flaska för provning. Jag provade faktiskt femton olika!

De gånger vi handlat här har vi fått en bonusflaska med annat vin att prova, en gång var det inte alls gott, men den andra gången var det desto godare. Nu gick damen länge bland sorterna innan hon valde att ge oss en flaska av deras dyraste vin från standardsortimentet.

Den kostar hela 14 euro ;-)

Sista stoppet var i Hessen, på Viniversum i Heppenheim

där vi enbart provade och köpte rött vin. Spätburgunder är tyska för Pinot Noir och även om det ser väldigt ljust ut kan jag lova att det smakar mer!

Jag hade bokat ett rum på järnvägshotellet i Heppenheim men stället såg så trist ut utifrån och jag hade fortfarande tid att avboka och maken kunde tänka sig att köra längre så det blev raskt byte till ett hotell i Assmanshausen vid Rhen. Vi fick ett hörnrum med utsikt åt två håll och var väldigt nöjda med det bytet!