En solig dag i Edinburgh

Nästa morgon var det fortfarande mulet men molnen såg ut att lätta. Nu hittade vi till Princes Street och hade bestämt oss för att kika in på National Galleries där det var gratis entré.

Utanför stod en säckpipeblåsande kiltklädd man och tutade. Det fanns flera som han lite här och där i staden.

National Galleries var betydligt större än jag trott, med väldigt många tavlor, varav vi bara såg en del. Man kan ju kosta på sig att skumma igenom konstverken när det är gratis. Så kan man sucka åt dessa rustningsstärkta män som ska kladda på yppiga damer utan kläder. Samtidigt kan man undra över hunden som i stort sett rider på det nakna barnet. Eh. Jag kanske borde läsa konsthistoria för att fatta?

Men se! Det finns lättklädda män också! Fast då är de ju gudar, förstås. Och hon, kvinnan, har nästan kläder på sig. Genomskinliga, men ändå.

Skrattade gott gjorde jag åt den holländska familjen som satt in sina porträtt i överdådiga ramar!

Två söner och deras föräldrar, men ni slipper se alla.

På den här ganska normala tavlan som föreställer ett italienskt landskap uppmärksammade vi en detalj:

de bastklädda chiantiflaskorna fanns redan då! De som man satte stearinljus i, där det smälta stearinet käckt fick rinna ned längs flaskan. Jadå, så gammal är jag att jag hade flera sådana flaskor hängande bredvid fönstret i min etta i Vasastan. Nu finns de åter att köpa, fast basten känns som plast.

Sedan har man ju alltid den där funderingen över konstnärens motivval. Här var det tydligen ett krav från James Cowan Smith att hans hund skulle målas av och dessutom ständigt hänga framme för att han skulle donera över motsvarande 2 miljoner pund till konstinköp till museet!

Två stora tavlor inspirerade av En midsommarnattsdröm med massor av roliga detaljer lockade mitt öga. Ni får inte se helheten, utan bara en del av dessa detaljer!

Nog undrar man?

Och så fanns ju tavlan med hon som INTE är Lucy och lejonet är INTE Aslan. Fast vi vill gärna tro det. Nej, det är Una och hennes lejon, målad av en av Preraphaeliterna; William Bell Scott.

Uppfyllda av all kul konst satte vi oss i solen på uteserveringen och åt fish'n'chips. Med lokal öl. Ingen stout.

Sedan gick vi upp till slottet igen, för vi ville ju se den färgsprakande Victoria Street. Kom in i överkant, på Victoria Terrace, där folk satt och gottade sig i solen.

Hittade trapporna som ledde ned till gatan,

såg entrén till caféet där J-K.Rowlings började skriva om Harry Potter,

funderade som så många andra om detta var Diagon Alley?,

men avstod från att köa för att komma in till

eventuella Ollivanders.

Istället fick vi och alla andra en möjlighet att spana in brudaret

som skulle fånga ögonblicket just här, just nu.

KL 14.30 var vi inbokade på en chokladhappening, guidad tur och provsmakning, på Chocolotarium!

Där vi fick en underbart underhållande guidning och bland annat pimpa våra egna chokladkakor. Jag körde extra allt.

Middag blev det på en nepal-kashmirisk restaurang. Mycket, mycket gott!

Deras Peshwari var verkligen den godaste jag någonsin ätit!

Efter middagen var det dags för teater. Jag hade köpt biljetter till Berättelsen om Pi och vi hade fått platser långt fram i salongen. En fantastisk föreställning!

Längs the Royal Mile tillbaka till lägenheten konstaterade vi att allt är bättre när det inte regnar. Vilken härlig dag vi fått!
20 år sedan vi senast var i stan, så länge får det inte dröja till nästa gång.

En sak som dock störde mig, särskilt med alla demonstrationer runt om i Europa, var den stora mängden nyckelskåp i portarna i det område vi bodde. Det visar ju tydligt att lägenheterna inte används för vanligt boende utan för uthyrning. Jag kände mig skyldig till denna utveckling, speciellt som jag under väldigt många år hyrt privatbostäder på våra resor. Det betyder inte att alla varit sådana som tränger bort "ursprungsbefolkningen", men att jag numera bidrar till problemet om jag inte bokar hotell eller semesteranläggningar fortsättningsvis.

En regnig eftermiddag i Edinburgh

Då fortsätter vi raskt med nästa resedagbok :-)
Vi lämnade Stockholm i strålande sol och blivande 28 grader. Hamnade i Edinburgh med 13 grader och kommande regn. Släpade väskorna de besynnerligaste vägar, uppför backar, under järnvägsspår, genom skumma gränder

och lyckades till slut förstå vilket nyckelskåp och vilken nyckel som gick till detta dammiga, slitna trapphus där vi skulle kunna ställa in våra väskor ... Det kändes inte bra.

Vi gick uppför trapporna, förbi hängande cyklar och testade om nyckeln gick till lägenheten vi skulle bo i. Det gjorde den!

Utanför porten stod en husbil vars överförfriskade ägare gastade på sopbilar och folk i allmänhet. Men lägenheten var fräsch och fin, så lite lugnare blev vi av det.

Dessutom visade det sig att om vi gick åt andra hållet, och inte den skumma vägen under järnvägen, så kom vi rakt ut i grönskan vid Holyrood Park och Arthur's Seat. Otroliga kontraster!

Så skulle vi ut på stan. Då kom regnet.

Genomblöta trots paraplyer trotsade vi och alla andra turister vädrets makter och försökte njuta av gatubilden och de vackra husen.

Edinburgh är en otroligt kuperad stad med många pampiga gamla hus och smala gränder.

Det är verkligen backe upp och backe ned.

Men hoppsan! Vi hade visst kommit fram till slottet! Vi hade gått the Royal Mile istället för att komma till Princess Street, som vi tänkt oss. Missat en sväng i starten, visade det sig när vi senare kikade på kartan. Att besöka slottet lockade inte, dessutom var det stängningsdags så valet var enkelt.

Vi tog oss nedför backen till Princes Street

och på den bilfria parallellgatan bakom hittade vi en pub där vi kunde gå in för att bli varma, torrare och få resans första öl. Maken fick provsmaka tre olika lokala för att kunna välja. Själv fick jag en Guinness - så trist när det inte finns någon lokal stout!

Jag åt ett haggisfyllt kycklingbröst med gudomlig sås och maken valde något friterat. Räkor var det nog.

Sedan vandrade vi vidare åt nordväst och letade oss ned till lilla fina Dean Village

som kändes som en annan värld. Dessutom hade det slutat regna. Jag hade fällt ihop paraplyet och dragit upp remmen om handleden. Plötsligt kom en dam bakom och frågade om jag hade tappat - min klocka! Den hade öppnat sig och glidit av när jag drog upp paraplyremmen utan att jag märkt något. Ojojoj, min fina silverklocka från Lapponia, som jag haft i 25 år - vilken otrolig tur att hon såg när den föll! (Ser att den sålts billigt på auktionssajter, uppenbarligen inte alla armbandsur som stiger i värde.)

Vi gick längs floden Leith

och fann de mest oväntade pampiga monument

innan vi gick upp till Circus Lane för att se den lilla fina gatan som faktiskt påminde mig om Fiskargränd i Visby. Det var väl svängen, rosorna och kyrktornet som gjorde det!
Trötta och fortfarande blöta tog vi oss via en liten, liten supermarket för frukostmaten, hela vägen tillbaka till vår lägenhet där vi faktiskt sov helt ostörda. Klubbade.

Visst såg jag Bruce! Och Rod.

Måste bara lägga in några kassa bildbevis på att jag SJÄLVKLART var på båda Springsteenkonserterna på Jordgubbsvallen! På måndagen drog han igång konserten 4 minuter efter utsatt tid.

Jag stod längst fram vid räcket på högra sidan för bakre ståplats, där jag väntat i nära tre timmar. Bruce och bandet körde på i ytterligare tre. Sedan var mina knän inte glada - men det var det värt! Nästa dag var det bara att ta sig in till Gamla stan för att jobba igen.

Det var faktiskt lite extra kul att jobba dessa dagar, när de manliga turisterna som kom in hade Bruce-t-shirts på sig och var helt oförberedda på att de skulle få en så trevlig pratstund med mig samtidigt som frugan kikade på butikens saker. En holländare skulle se sin 44:de konsert, så där låg jag i lä eftersom detta blev min 19:de. Han hade dessutom varit på Broadway-föreställningen och sa att det var bland det mest fantastiska han upplevt.

På torsdagen stod jag på motsvarande plats men på vänstra sidan och Bruce dröjde hela 14 minuter ;-) innan han drog igång konserten, min tjugonde, och den blev ännu bättre än måndagens. Både Racing in the Street och I'm on Fire på samma konsert - mycket bättre blir det inte! (Jo, Jungleland är en raritet jag gärna också vill höra igen).

Den här kvällen stod jag med tårna upp på räckets stöd vilket faktiskt fick mina knän att må bättre och onekligen gjorde det lättare att komma upp och iväg till Gotlandsfärjan nästa morgon!

Tidigare i somras fick jag dessutom avnjuta en annan gammal idol när Rod Stewart kom till Tele2. Han började prick på utsatt tid vilket jag uppskattar - så trött på artister som ska ha förband och dröja två timmar till de själva kommer upp på scen!

Att Rod dessutom tydligt tog ställning i Ukrainakriget uppskattades av publiken. Klart lättare för en britt att ta ställning än för Bruce som amerikan, även om måndagens konsert började med ett lämpligt låtval med tanke på skottet mot Tr*mps öra.

Bra musiksommar för den här tanten :-)