Barndomsminnen och inspirationskällor

Nog är det intressant hur idéer kommer till?
Hur alla de där små fröna man samlar in från olika ställen sakta gror och växer, ibland försvinner ut på irrfärder, men ofta blir till riktiga användbara projekt.

Och man kan inte alltid säga vad som inspirerat.
Förrän någon annan ser det, helt solklart, och man själv nästan känner sig avslöjad!

Länge har vi varit utan glas i kökets vitrinskåp. Skåpstommarna är från Ikea, men alla luckor har maken snickrat och när han gjorde nya såg jag möjligheten att ha glas i de fem nedersta väggskåpen (vi har högt i tak, så vi har två våningar väggskåp, 90 + 70 cm). Självklart skulle jag göra egna rutor! Jag tänkte först göra dem blyinfattade, men när jag köpte min glasugn kunde jag göra fusade. Hade en idé hur de skulle se ut, men var inte säker på hur den skulle utföras. I vilket glas.

Till sist föll bitarna på plats, glas beställdes och nu har jag gjort fyra av de fem rutorna. När jag jobbar med de två första utanför ateljén i kvällssolen kommer maken och tittar.

- Aha, säger han. Knyttet!

För barnen var det lika tydligt.
Och det är klart att det var det ju för mig också, då när de sagt det.
Innan hade jag inga tankar på Knyttet.
Eller på Snusmumriken.
Han brukar ligga i en sådan blomma och spela på sin munharmonika…
Så om det blir som jag vill, får jag min egen mumrik-äng i köket.
Fast blå.



Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång?