En gästbloggare

Jag vet att jag har en läsare som inte-så-speciellt-uthålligt väntar på att jag ska skriva ett blogginlägg om blåregn, men tills dess tänkte jag att min 18-åriga dotter skulle få bidra med sin berättelse om hur vi har det vid middagsbordet. Jag har nämligen fått hem nytt glas och vill tillbringa mer tid i ateljén än vid datorn. Ska göra vitringlasen till köksskåpen bland annat. Så dotterns raljerande text illustreras med en bild på min arbetsplats (den blå dörren i bakgrunden) - sämre läge kan man ha, eller hur?

"Att dinera med min familj är ökänt som en upplevelse man sent ska glömma. Varje kvinnligt besök får stå ut med hur åttaåringen kråmar och gör sig till, pratar oavbrutet och glömmer att äta. Manligt besök kan räkna med dubbelt värre effekt, samt att femton- och trettonåringen ska stå med Buttericks spionutrustning utanför dörren även efter att den obehagliga måltiden är uppäten och han (det stackars manliga sällskapet) avancerat/flytt till annan del av huset för att återuppta vad han nu var här för att göra. Jag glömmer aldrig den där unge killen som var här för att prata fläkt med pappa men bjöds att sitta ner och äta tårta med oss andra. Arma krake!

Tyvärr kan jag inte påstå att min familj flippar bara för att vi får besök, utan medger att det är vår naturliga fallenhet att göra kvällsmaten till en mardröm. Härom dagen tog jag upp saken, undrade varför vi aldrig kan föra ett normalt samtal utan att trettonåringen ska sitta och frusta av skratt, spotta mat, dryck och saliv över bordsgrannen för varje dåligt skämt som dras, utan att åttaåringen ska hålla låda medan alla andra låter maten tysta munnen, för att sedan förvänta sig fortsatt sällskap då han väl upptar sitt eget ätande. Föra ett samtal utan att femtonåringen ska sträcka sina långa, håriga ben från sin halva av bordet och placera sina illaluktande fötter någonstans rakt under min tallrik, utan att mamma ska börja prata om sina internetkompisar och utan att pappa ska slå upp saker i Nationalencyklopedin bara för att man råkar ställa en fråga man inte är ett dugg intresserad av att få besvarad.

Mamma kontrade med att vi inte var någon normal familj och alltså omöjligt kunde föra normala konversationer. Hon hotade med att istället fråga pappa vad han gjort på jobbet och det fick oss alla att vilt protestera (pappa är datakonsult).

”Vidare”, fortsatte min mor, ”skulle vi, om vi varit en normal familj, inte ha behövt diskutera vår abnormitet, för då hade vi nöjt oss med två barn (mig och femtonåringen) och tagit oss tid att uppfostra er bägge ordentligt”.

Ätandet fortsatte i tystnad för ovanlighetens skull, och efter någon minut gick det upp för oss varför: åttaåringen hade tyst lämnat bordet och satt sig i fåtöljen i vardagsrummet. ”Vad tror du att du håller på med?” undrade vi, men såg ganska snart vad problemet var. Åttaåringen var sur. Ingen kan vara sur som han, han skrynklar ihop ansiktet, lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Den här gången var han emellertid snabb att, med ilskna tårar sprutande, skrika ut orsaken till sitt humör:

”DU SA ATT OM VI VARIT EN NORMAL FAMILJ HADE NI INTE HAFT MIG!”

”Och inte haft hälften så roligt”, skyndade sig mamma att säga, men om hon lyckades rädda situationen vet jag inte, för jag hade fått nog och därmed lämnat matbordet.

Idag var han igång igen, åttaåringen, redan vid lunchtid. Ur ingenstans kommer plötsligt ett snusförnuftigt ”storebror är lat och mellanbror är gaaalen” upp. Femton- och trettonåringen lyfter på huvudena. ”Och jag är snygg och syrran gillar Eeelvis”.

Skål för abnorma konversationer!"