Vad ska man tro på, tro på, tro på när…

Förrförra söndagen var jag på prästvigning och högmässa i Uppsala Domkyrka.

Det är inget jag springer på varje söndag direkt, jag tror det var minst tjugo år sedan jag var på högmässa senast. Prästvigning hade jag aldrig förut upplevt och Uppsala Domkyrka hade jag aldrig besökt.

Vi var där i mycket god tid, vilket var bra för platserna med sikt försvann snabbt. Domkyrkan har stora pelare som gör att man från många platser inte ser vad som händer längst fram vid altaret.

Den blivande prästfrun satte sig ner en stund hos oss och pustade. Hon hade varit i farten sedan halv sex på morgonen och insåg just att hon inte ätit frukost. Klockan var då halv elva. Huvudvärken kom smygande.

Snabbt skickade jag iväg maken att leta ätbart – insåg att det skulle dröja flera timmar innan det var dags för mat på mottagningen. Det kunde bli katastrofalt både för min väninna och min man. I domkyrkokaféet intill fanns en enda ostsmörgås kvar efter en beställning från kyrkans folk. Självklart gjordes snabbt en extra och så dukades det fram kaffe och biskvier till dem båda. Inte behövde de betala.

Och där satt jag kvar i kyrkan utan något att äta!

(Så är jag inte speciellt känslig heller, bara sugen på den där biskvin.)

Processionen var mycket högtidlig, kändes som något som brukar visas på tv från de katolska länderna, hela kyrkokören plus ytterligare 47 personer tågade in! Sedan var det predikan, körsång, texter, psalmer, prästvigning och nattvardsgång. Totalt två timmar. Kontrasterna var slående mellan det högtidliga och stunderna – rena reklampauserna – då det berättades om när man kunde lyssna på kören mm. Domprosten och biskopen dukade upp sitt nattvardsbord i mitten av kyrkan, det såg ut som rena fikabordet (om man har lite fantasi) och en kö bildades.

Men.

Just den kön tog slut ganska snart. Alla nyblivna präster hade sina egna nattvardsplatser i kyrkan och deras släktingar och vänner ville självklart få nattvarden av dem. Det såg lite dråpligt ut där kyrkans högdjur stod ensamma, när det var köer runt om.

Och.

Den allra längsta kön hade min vän. Han har under hela sin utbildning kämpat hårt för att det skulle serveras druvjuice istället för vin. Diskussionens vågor har gått höga. Han har inte varit omtyckt i alla läger. Det har försökts med alkoholfritt vin, men se det duger inte för en nykter alkoholist. Den pyttelilla alkoholmängd som finns i det vinet är tillräcklig för att trigga igång hjärnan.

Så nu serverades för allra första gången – och detta i en Domkyrka – druvjuice som alternativ. Och allra först i den långa kön stod ärkebiskopen med fru.

Det är stort.

En annan sak som värmde hjärtat extra hos den nyblivne prästen var att fem imamer från Stockholms förorter kommit för att övervara prästvigningen. Bara några dagar tidigare hade de stött på varandra i kyrkan när imamerna varit dit på studiebesök. De kom i samspråk med min vän och uppskattade detta så oerhört att de sedan ringde och frågade om de fick komma på söndagen.

Jag tror att han kommer att bli en ypperlig präst.

Själv är jag inte troende.

Själv skräms jag av ord och beteenden i kyrkan.

Själv går jag ur svenska kyrkan efter detta besök.

Jag känner för mycket av hjärntvätt, av sekt, av avsägande av ansvar i det som sker.

Att plötsligt är det en guds förtjänst det som sker.

Och gör jag något dumt så förlåter guden mig.

Jag behöver liksom inte ta eget ansvar.

Jag kan inte påverka mitt liv, ”allt har en mening”.

Nej.

Jag tror på slumpen, tror inte på att någon sorts gud styr mina gärningar.

Jag är bergfast övertygad om att man kan vara omtänksam, sprida kärlek och ta hand om andra utan en guds hjälp.

Jag tar ansvar för det jag gör utan att tro att gud ska förlåta mig om jag gör något dumt.

Och vad är synd? Vilka synder är det som är så allvarliga att vi ska skämmas och samtidigt så ofarliga att gud kan förlåta dem bara sådär?

Allra mest irriterad blev jag när det på mottagningen efteråt sades att den nyblivna prästfrun hade ordnat allt så bra ”med guds hjälp”.

Men dra mig baklänges!

Hon hade banne mig fixat allt själv – precis som hon alltid fixat allt själv, även innan hennes man tänkte bli präst. Sliter som ett djur gör hon jämt. Klagar sällan. Inte tror jag att hon tycker att hon fått hjälp av någon gud. Snarare inser hon att hennes liv förändras radikalt nu.

Å andra sidan.

På min andra Bruce-konsert, den på söndagen, följde en av mina väninnor med. En som inte brukar lyssna på Bruce, men som gillar konserter och gärna hoppar på upptåg med kort varsel. Hon fann sig själv ståendes, sjungandes, handviftandes i en enorm folksamling som alla hyllade samme man. Skrämdes plötsligt av vad hon upplevde.

Man kan uppleva gemenskap och extas på väldigt olika sätt.

Och jag vet vilken jag föredrar i just den här jämförelsen.