Hundtricket eller Mitt liv med hund

Jag har växt upp med hundar. Den första kom till familjen när jag var drygt fyra år. Jag var med till boxerkenneln för att välja ut vilken vi skulle köpa och bestämde mig för en tigrerad hanhund. Varför? Jo, han var den enda som inte sträckte sig upp mot mitt ben, de andra gjorde det och nådde då över stövelkanten!

Jag var inte så hundvan.

Men att det var ett lyckokast att köpa en hund, det stod ganska snart klart för mina föräldrar som plötsligt fick sova ut på morgnarna. Jag vaknade tidigt och var en energisk unge, nu kunde jag ödsla den energin på hunden. På morgnarna satte jag mig i hans hundkorg och läste barnböcker (jag lärde mig läsa väldigt tidigt – har en storebror som lekte skola med mig). Att vi var bästisar, hunden och jag, det är ganska självklart.

När han blev sjuk trodde veterinären att det var cancer, men vi fick en medicin att prova ifall att det var något annat. Det visade sig vara ”en vätskeutfyllnad som trycker på lilla balanssinnet”. Gissa om de orden sitter kvar i mitt minne sedan dess. Efter ett år med sjuk hund bokade mina föräldrar en tvåveckors bilresa till Italien, dagen innan vi reste togs hunden bort.

Hund nummer två kom till familjen mer av en slump. Grannarna köpte en gul boxerkille, men husse var alltför allergisk. Så när min pappa fyllde 40 väcktes han av blöta pussar i örat. Hundpussar. Vi tog över grannarnas hund.

Om den första hunden var barndomshunden, så var det här tonårshunden. Där jag gick, gick han. Han satt på trappan och väntade när jag kom hem från skolan. Han satt i mitt fönster och tittade ut på löven som fladdrade och barn som ibland gick förbi. Han massakerade min papperskorg när jag inte var hemma, så jag kunde hitta trasiga nylonstrumpor och bananskal ingnuggade i mattan. Han drack öl ur min sejdel när vi var på fest.

Jag flyttade hemifrån innan han blev sjuk. Minns att jag jobbade på en konferens när han togs till veterinären sista gången.

Sedan köpte min bror sin första boxerkille. Han var redan ett år och hade sina ovanor. Ville sitta i framsätet på bilen eftersom första husse var långtradarchaffis. Gillade inte att bli lämnad ensam hemma, bet då sönder det mesta. Han kunde öppna stängda dörrar. Tog fast en tjuv en gång, mitt på Folkungagatan.

Jag lånade honom så mycket jag kunde. Han var med till fjällen, till skärgården, till Gotland. När dottern hoppade i hoppgunga låg han med nosen precis så nära som det gick utan att hon skulle nå fram med fötterna. När hon lärde sig krypa var det honom hon kröp till.

brorsans foto

Något år efter att hunden gått bort och min bror flyttat från förorten till landet, blev han fodervärd åt en tik, till höger på bilden. Efter några valpkullar fick han också ett av hennes barnbarn, en rejäl hanhund. Det är den enda valpen min bror haft, jag minns när de kom och hälsade på utan att ha avslöjat något och jag en kort sekund trodde att valpen var en present till mig...

Dessa två gick båda bort inom ett halvår. Det var tungt.

Nu är min bror inne på boxer fyra och fem. Boxer fem, en omplaceringshund, är helt och hållet husses hund men har tagit Lilleman till sitt boxerhjärta. Måste han välja, som när min bror busar med Lilleman, så blir han lite frustrerad men väljer att hjälpa den minste.

dotterns foto

Boxer fyra kom även hon som foderhund och har fått två kullar valpar. Hon vill inte lämna oss när hon hälsar på, hon och dottern älskar varandra. Där dottern går, går hunden. Just nu bor hon hos oss i en dryg vecka eftersom min bror med familj är bortresta. Då är det tufft när dottern går till jobbet, men jag är rätt okej som ersättare.

Och jag är nöjd så. Det räcker att låna. Men mitt hjärta slår volter varje gång jag ser en boxer. Knäna blir mjuka. Jag måste hälsa. Kärleken sitter djupt!