Torsdagen var en bra dag. Jag kunde stå ute och skära glas, fyllde glasugnen med stora blåa stjärnor, tre fat och en hel del smycken. Drog igång den. Röjde i Lillemans rum. Planerade middagen i lugn och ro. Hoppades att maken skulle hinna hem i tid för att gå på föräldramöte i Lillemans fotbollsgrupp, i så fall skulle jag fixa att servera dottern mat innan hon skulle bort kl 19 och maken fick när han kom hem (vilket borde bli strax efter 19). Läget under kontroll alltså.
Då kommer äldste sonen hem.
Han har på morgonen tappat sitt terminskort på SL (och jag har inte registrerat det, så förlustgarantin gäller inte). På väg hem från skolan har han ställt ifrån sig skolväskan någonstans (innehållande viktiga skolböcker, svindyra räknedosan, handdatorn, skönlitteratur mm). Förmodligen ligger den på tunnelbanan eftersom han också hade fagottväskan med sig och troligen missade att ta två väskor ut från tåget när han klev av. Förutom detta har han inte koll på mobilen, men den hittar han tackolov här hemma.
Han tar sin mobil och åker på en liten tur tillbaka mot skolan ifall att väskan bara är ställd någonstans på vägen och inte åker tåg i sin ensamhet.
Då kommer mellangrabben hem.
Han inser att han glömt sina böcker i skolan, i skåpet som han fått bryta sig in i efter att ha låst in nycklarna – nu står det alltså olåst. Med minsta motståndets lag som ledstjärna frågar han mig när hans pappa kommer hem, ifall att han kan få skjuts tillbaka till skolan. Jag berättar kortfattat om storebror och föräldramötet och säger till honom att gilla läget, så han tar brorsans cykel till skolan efter böckerna (hans egen har punktering och lämnats in för reparation hos lokale cykelfixaren som just nu lever på den här familjens cyklar).
När han kommer hem berättar han att det är träff om gymnasievalet kl 18, den hade han tänkt gå på men nu orkar han inte. Jag undrar varför jag inte fått veta något och hittar till sist information väl gömd under många flikar på skolans hemsida. Vi bestämmer att mötet inte kan tillföra så mycket nytt när ingen ändå vet något om nya gymnasiet än.
Äldste sonen kommer hem igen, tomhänt. Vi skriver ett mejl till SL:s hittegodsavdelning med ytterst noggrann beskrivning av väskan och dess innehåll.
Maken ringer för att berätta att han är på väg hem, får veta att han ska på föräldramöte och middag därefter.
Middagen blir god. Jag dricker ett glas vitt. Behöver det. Resten av kvällen förflyter tackolov helt utan störningar.
Så blev det fredag och jag väcks av makens gutturala yttrande:
- Men du, klockan är fem i sju!
Vi har alltså försovit oss. Han mest.
Jag hinner väcka tre söner, fixa frukost till den yngste, kaffe till maken och te till mig. Får gå på toa när de som har bråttom är klara. Hinner inte duscha, så Lilleman får gå till skolan själv. Inga problem.
Dagen flyter på.
Äldste sonen kommer hem tidigt och får telefon från skolan. En man har precis lämnat in hans väska. Allt finns kvar! Vi bestämmer att vi ska åka in till Chokladfestivalen på Nordiska museet på lördagen, sonen bokar träff med en tjej som varit dit med oss förr. Hon blir glad.
På lördagen ska make och Lilleman på hajk, dottern jobba och tonårssönerna på annat scoutjippo. Dottern och jag planerar fridfull tjejkväll med god mat och lämpliga filmer. Och chokladen som jag ska köpa på festivalen.
Men.
Lilleman har ont i magen och åker inte på hajk. Jag får väcka äldste sonen och berätta att jag inte kan åka på festivalen. Efter mycket funderande kontaktar han sin kompis och blåser av det hela.
Nu återstår att se om Lilleman åker iväg efter lunch och om tonårsgrabbarnas evenemang blir av. För dottern och mig är det bara att gilla läget. Tur att man är flexibel…
Men hjälp inser nu att ni inte får någon choklad till kvällens tjejkväll!
SvaraRaderaFörlåt att jag gapskrattar:-)
SvaraRaderaSnälla snälla, ska du inte tacka jag till den där wifeswappen i alla fall. Skulle verkligen vilja se dig in action.
Älsk.:-)
Påminner lite om familjen Cosby... en mamma som ärluttrad och får fixa till familjens missöden...
SvaraRaderaOtur med din planerad dag men jag tror med barn i de åldrarna är rätt luttrade att det inte blir som man tänkt sej. Hoppas helgen blir i lugn och ro ändå. Kram. Anita
SvaraRaderaMed fyra barn så tror jag att enda sättet att överleva är att vara flexibel.
SvaraRaderaDer är därför jag inte har fyra barn :) Är inte flexibel alls.
Anne-Lie; jag tog fram den gamla chokladen som fanns i lagret, mycket chili och en del ingefära - lika bra att den försvinner någon gång...
SvaraRaderaÅh, herregud, jag som tycker jag har det körigt ibland, jag inser nu att det är ju ingenting!!!
SvaraRaderaHaha, du är obetalbar - som en härlig duracell-kanin! Vilket tempo, vilka planer, vilken sjysst uppstyrning :)
SvaraRaderaOch vad underbart att väskan kom tillbaka. Tänk, det finns ärliga människor kvar här i världen.
Kram på dig!