Några intensiva januaridagar

När Lilleman äntligen blivit feberfri efter 10 dagar fick han utslag. De började på kinderna, men spred sig över kroppen. Så började överläppen svullna. Då tyckte jag att det var nog. Ringde Närakuten och fick en tid.

Inget i hals, inget i lungor, inget på blodprov. Utslagen Lilleman i hög på golvet kräker i medhavda bunken. Får betapred och antihistamin. Stressad läkare får av outgrundlig anledning för sig att grabben kan ha blindtarmen.

Men hallå!

Han hade inte ont i magen eller rodnad på högersidan förrän läkaren palperade hårt.

Vi åker hem med en remiss till barnkirurgen som vi inte tänker använda.

På fredagskvällen kommer Anne-Lie.

Jag har ett digert schema planerat för henne, har fått fria händer och hon vet ingenting. Alla involverade har varit tysta. Det känns lite som att anordna en möhippa...

Jag möter upp vid tåget och berättar att hon först av allt ska få träffa fem personer hon aldrig tidigare mött, vi ska på middag hos min svåger (som har julpyntet kvar!). Där finns också resten av min familj, utom Lilleman som lånats ut till mormor och morfar.

Det blir rödvin från Loire, raclette med kött, skinka, salami och ostar hemtagna från Frankrike. Vansinnigt gott! Vilken gudomlig skinka!

Och jag viftar med händerna så att glaset far i backen.

Tiramisu med champagne avslutar middagen. I Frankrike dricker man gärna champagne till desserten. Här hemma konstaterar jag att bubblorna löser ut all alkohol som tidigare var bunden i fettet från ostarna...

Så det blir ingen tidig lördagsmorgon.

Strax före ett har vi i alla fall tagit oss till Centralen där vi hinner fotografera den stora vänthallen innan goa Razzy dyker upp. Ner till en av perrongerna där ett tåg norrifrån precis kommer in. Vinkar till strålande Rantis och njuter av att Anne-Lie får ståpäls över hela kroppen!

Vi checkar in Rantis väskor på hennes hotell och tar sedan tunnelbanan till Slussen. Vem möter oss där om inte ljuvliga Maria! Alla promenerar till Bellmansgatan och inväntar en taxi med mörka rutor. Nica har pratat magdans med taxichauffören och bubblar fortfarande när hon kliver ut.

Så går vi en frusen Milleniumvandring i Stadsmuseets regi. Guiden är kunnig och bra, scenbilder från både filmatisering och Stieg Larssons böcker presenteras. Jag är den enda i sällskapet som inte läst böckerna...

Och vi fryyyser.

När Rantis kommer och lägger sina händer på våra kinder tror guiden att de är iskalla. Det är de inte. De är ångande heta! Vi har en hel kamin med oss och gottar oss i hennes värme!

En värmande paus på ett fik sitter bra och ger oss lite mer tid till eget prat.

När Maria, Nica och Razzy avviker tar vi oss med tunnelbana och tvärbana till Svartklubben - en helt unik upplevelse! Vi får trerätters med drycker i kompakt mörker. Ser inte hur rummet ser ut, ser inte bordsgrannen, ser inte maten, ser ingenting! Övriga sinnen skärps. Grannarna pratar väldigt högljutt, någon går ut och röker och hela lokalen stinker, en mobil blinkar till och det känns som om en blixt utlösts.

Hur reagerar man på detta? Ja, det vet man ju inte förrän man är där! Mitt emot mig (typ) sitter en dam som tystnar. När middagen är slut vill hon ut så fort som möjligt. Vi andra anpassar oss förvånansvärt fort. Lär oss att treva efter bordet för att finna glas och flaskor. Sticker fingret i glaset när vi häller. Kladdar i maten för att känna om den är slut.

Haha - ingen ser när jag slickar tallriken!

Och de synskadade servitörerna har snabbt lärt sig våra namn, serverar mat och underhåller. Texterna går rakt in i hjärtat, de blir så starka där vi sitter i mörkret och upplever en aning av deras vardag. Vi lär oss otroligt mycket av dessa timmar!

Känner man smaken när man inte ser vad man äter?

Ja, det visar sig vara individuellt.

Någon får fisk och tror det är lax. Det är röding.

Någon äter citronsorbet som visar sig vara hallon.

Någon träffar rätt på alla smaker.

På tvärbanestationen står ett ungt par och frågar om vägen.

- Ni satt bredvid mig, säger Rantis som känner igen deras röster!

Och gissa vad? När vi en stund senare står inne i Icebar, ja - då är de också där...

Så blir det söndag och vi är trötta även denna morgon.

Möter upp Rantis vid hennes hotell en stund efter elva och promenerar genom city till David Bagares gata där Janicke väntar. 

En timmes visning (återigen av Stadsmuseet) av Stuckatörens våning - en överdådigt dekorerad lägenhet med massor av detaljer - alla av gips!

Vi missar bussen och kikar in på Norrgavel i väntan på nästa. 

Tar oss sedan till den magnifika utsikten över staden från Katarinavägen och så de branta trapporna ner till Fotografiska där Öbon har väntat på oss.

Lång kö till lunchen, men god var den!

Och så utställningarna. Sarah Moons poetiska bilder och Christofer Makos foton av Andy Warhol i peruker. Starka intryck som påverkar oss på väldigt olika sätt. Vi tycker olika. Känner olika. Intressant!

Därpå följer en bilresa ut på landet. Känns det som. Tur att Öbon hade bil!

Vi är bjudna på middag i Razzys nya hem och vem står där i köket när vi kommer? Jo, Barbro!

Vi får läskande Pimm's, smaskig avocado- & skaldjursröra, saftig kyckling med fyllning och mumsig sås och till sist en hallonpannacotta som slår alla andra pannacottor med hästlängder!

Vi skålar för Fighter i det goda vin hon gett Anne-Lie när de träffades för några veckor sedan. Tänker starkt på vår fina vän och hoppas att hon känner det. Känner hur mycket vi tycker om henne!

Så blir det bilfärd hemåt. Vi släpps av på olika ställen beroende på vart vi ska och det blir en 3,5 kilometers kvällspromenad hem för mig och Anne-Lie.

Vi är ganska möra när klockorna ringer 06.15 på måndagen...

Men vi tar oss in till Centralen i rusningstrafikfyllt tåg, lämnar av Anne-Lies väskor på hennes hotell - vilken utsikt hon fick från rummet!!! - möter Rantis och promenerar till Stadshuset där vi träffar Janicke och L. Det är en ofattbar lyx att få gå runt i detta magnifika hus när det är alldeles tomt! Så många detaljer, så vacker arkitektur! 

Miljöpartiet räddar oss när kaffeautomaten inte fungerar och med fulla muggar kan vi äta frukost på L:s tjänsterum. Pratar jobb, vänner, vardag.

De senaste dagarnas tempo gör sig gällande. Rantis går till sitt rum och sover innan hennes tåg norrut avgår. Janicke och L tar itu med dagens arbeten. 

Jag och Anne-Lie går till Vetekatten för mera fika. 

Så småningom vandrar vi via Tehuset, Hötorgshallen, Chokladfabriken, Stockhome och Sturegallerian.

Vi promenerar ner till Berns Asiatiska där vi får Afternoon Tea i form av Dim Sum. Tre små dumplingar med goda dippsåser, kinesiskt te och Berns dessertbuffé.

Ja, vi blev mätta. Det var gott. Men för mycket.

Vi satt mitt i gräddan av mode- och trendfolket, ett jippo skulle starta i stora salen, så rummet var fyllt av de unga vackra och en och annan lite äldre kändis.

Fulla av intryck, mat och steg skildes vi åt utanför Anne-Lies hotell. Jag kunde åka hem till mammasugen Lilleman (nu fullt frisk!) och bara jäsa, Anne-Lie fick lite tid att ladda om innan hennes kollegor kom med tåget. Nu är hon på konferens och jag lär känna min nya dator...

Tack alla ni goa vänner som såg till att schemat klaffade och Anne-Lie blev slutkörd!