Om äpplen och kärlek

Dottern var liten och jag väntade hennes första lillebror sensommaren 1993. Väntan var lång. För att hon skulle få ett begrepp om när det var dags, sa jag att syskonet kommer när äpplena är mogna. Äpplena på vårt Transparent Blanche.

När hennes morfar glatt satte tänderna i ett äpple och förklarade att det var moget, redan i augusti, blev hon väldigt upprörd. Det var ju ungefär en månad kvar!

Men morfar hade rätt, äpplena mognade tidigare.

Grannflickan, som skulle födas en vecka efter min son men behagade komma en vecka tidigare – eftersom jag gick två veckor över tiden – var allergisk mot äpplen. Alla äpplen utom just våra Transparent Blanche. Oj, som hon frossade när våra var mogna! Detsamma gjorde min mamma, som varje år förklarade att hon mådde så bra just av dessa äpplen.

Själv tyckte jag bara att de dög till mos. Det blev mycket mos genom åren.

Härom året fick vi såga ner hela trädet. Gren för gren hade dött av ålder och till sist såg trädet mer ut som en krokig pinne. Vi köpte ett nytt Transparent Blanche och planterade det en liten bit ifrån den gamla stubben. I år fick vi fyra äpplen på det nya trädet.

Två Cox Pomona med röda vackra, saftiga äpplen har vi också. I fjol åkte vi för första gången till ett musteri och fick ljuvlig äppelmust i bag-in-box. Must som kunde förvaras i ett år i matkällaren. Inte behövde plats i frys. Som var alldeles varm när vi hämtade den.

Ett år, samma som när sonen föddes, gifte sig två vänner. De plockade av våra Cox Pomona till bröllopsfestens äppelkakor. Jag hade sonen med både i kyrkan och på festen, minns att precis när brudparet klev in genom kyrkporten sprakade det till ordentligt i blöjan. Jag fick tillbringa större delen av vigselakten med kladdigt blöjbyte på körläktaren.

I år har vi inga äpplen alls på det ena och brännskadade, efter bussbranden på gatan, på det andra. Det lär inte bli någon must.

Så har vi – några dagar till – ett Gravensteiner. Troget har det försett oss med en lagom mängd goda äpplen med fult skal, år efter år. Ett träd som varit perfekt att klättra i, från dess krona hade barnen uppsikt över hela korsningen.

Ifjol brakade en stor gren. Plötsligt. Oväntat. Jag fick höra att exakt detsamma hade hänt hos en granne, även där ett Gravensteiner.

Tidigt i somras insåg jag att trädet måste bort. Det mår inte bra. Det kommer aldrig att bli trädformat igen. Och jag insåg att just där trädet står, skulle jag kunna anlägga ett nytt hallonland.

Men först ville jag plocka årets ganska begränsade skörd. För några veckor sedan tog jag de äpplen som växte på den soligaste grenen, de som mognar först. När jag drog i grenen för att nå de högt sittande, hörde jag ett knakande. Nästa gång jag drog, kom hela grenen ned. På min axel.

I helgen tar vi ner det helt. Stubbfräsaren kommer i nästa vecka. Äpplena står i en korg på trappan.

Min vän C har en fantastisk förmåga att skriva om mat så att det vattnas i munnen. Igår fann jag några inspirerande rader av honom – och gick direkt ut till äppelkorgen för att baka Lillemans favoritäppelkaka.

Jag öppnade ytterdörren mot solskenet och lät alla tre söner mötas av kanel- och äppeldoft när de kom hem från sina skolor. Alla tre sa samma sak när de klev in genom dörren. Alla tre log.

Alla tre åt.