Att tysta en irriterad indian

På en av mina tjejmiddagar hade vi Indian som tema. Jag skulle fixa fördrink och huvudrätt, två andra hade förrätt och efterrätt på sin lott. Vad äter då indianer? Eller åt?

Jag googlade och hittade så småningom ett recept jag kunde bygga vidare på. För övrigt var det mycket majs, så popcorn och majschips skulle bli bra som drinktilltugg.

Men jag bestämde mig för att åka till Hötorgshallen och kolla om de kunde hjälpa mig. Latinamerikanska specialiteter borde väl kunna fungera? Allt berodde förstås på vilka indianer jag hade i åtanke.

Samma dag som jag skulle ordna middagen åkte jag till stan med dottern, det var samma dag som det stimulerande mötet med fotografen på själva Hötorget. Tyvärr hade jag inte samma lycka i hallen, kvinnan jag pratade med såg mest förvirrad och förvånad ut. Hade inga som helst tips. Jag visste dock att jag skulle ha Guaranádryck och Yerba mate, så det köpte jag. Och Inca Kola. Om inte annat så för namnet.

 

Väl hemma fick jag koncentrera mig på den köttgryta jag googlat fram. Anpassade den lite på eget bevåg.

Och så skulle jag städa, duka och fixa. Min pappa kom förbi med en fantastisk hatt och en bonad från Peru.

Lilleman kom hem från skolan, blev tillsagd att ta bort alla sina saker från vardagsrummet och skulle självklart göra det. Han skulle också ta ner lite indianleksaker från sitt rum som jag kunde ha som bordsdekoration. Men först skulle han bara ...

Och fram kommer sax och tejp och snöre och "Mamma har du några sugrör?". Han klipper och fixar och är i vägen. Mitt i vardagsrummet.

Mamman blir lite otålig. Vill få fint. Vill få i ordning.

"Har du några fjädrar?"

Till sist var jag ganska irriterad, men han sa att han snart var klar. Och jag kunde inte fatta vad det var som var så himlans viktigt att han måste göra det just nu, innan jag skulle ha gäster?

Då kom han.

Sa "Varsågod mamma".

Och sträckte fram en drömfångare.