Ett bröllop jag aldrig glömmer

Idag för tjugo år sedan var jag bjuden på bröllop. Ett hemligt bröllop i Stockholms Stadshus. Det var bara jag och sambon som visste om det. Vi skulle vara bröllopsvittnen.

På morgonen kände jag att magen var i olag. Sambon körde vår lilla dotter till mina föräldrar som skulle passa henne, eftersom vi på kvällen även skulle gå på Kårspexet. Jag hoppades att magen skulle lugna sig.

Illamåendet kom i vågor. Bussen till Stadshuset var en plåga, men så snart jag fick frisk luft kändes det bättre. Långa djupa andetag. Lååånga djupa andetag.

Jag fotograferade bröllopsparet i den svaga vintersolen utanför Stadshuset. Vigseln tog inte många minuter. Jag kände mig hyfsat bra. Följde med i taxin till anrika Stallmästargården där bröllopsmiddagen skulle avnjutas, mest för att det var närmare för mig att ta mig hem därifrån än från Stadshuset. Att äta mat var inte att tänka på.

När taxin parkerar vid restaurangen har bilåkandet satt fart på mitt illamående. Jag frågar sambon efter min plastpåse som jag tagit med mig ifall-att. Svaret blir att den ligger där bak.

Så där står jag, uppklädd för bröllop mitt på parkeringen utanför Stallis, och tömmer magen. Utan skyddande plastpåse. Stackars gäster som kom ut från restaurangen och såg mig!

Sambon och bröllopsparet går in för att äta. Jag stapplar hem till lägenheten. Lyckas ringa en väninna och avslöja vad som hänt, så att hon som bor närmast bröllopsparet ska kunna göra något bus på deras hus eller bil. Sedan däckar jag i sängen.

Det dröjer inte länge förrän sambon dyker upp. Efter förrätten har han gått på herrarnas och insett att han också var magsjuk.

Bröllopsparet sitter ensamma kvar och äter av sin middag.
Vi lyckas kränga kvällens spexbiljetter.
Hur resten av dagen och natten fortlöpte behöver jag säkert inte beskriva, men vi var väldigt glada att vi hade barnvakt!

och som om det slutade där ...

Sedan skulle det ju bli försenad möhippa. Vi planerade och fixade och på kvällen innan däckade jag i 40 graders feber. Influensa.

och som om det slutade där ...

Bröllopspresenten! Det var 1991 som Nobel fick sitt nya porslin och sina fina dukar från Klässbol. Klart att brudparet skulle ha en duk i bröllopspresent! Jag kontaktade Klässbol som tyvärr svarade att de hade fullt i orderlistorna, men när skulle brudparet gifta sig? Inte kunde jag säga att de redan gift sig, så jag drog till med den 14 februari, som är årsdag från när de fick ihop det. Klässbol lovade att se vad de kunde göra.

Och så plötsligt en dag kom ett paket hem till mina vänner. Helt utan avsändare eller förklaring. Eh, jaha, jo det är liksom er bröllopspresent är det tänkt ...

Epilog: Paret är fortfarande gifta. De smittades aldrig av vår magsjuka. Duken används.

Och vi är fortfarande vänner!