Onsdagstema - marknadsföring

Vi fick tipset av frun till en gammal vän.

Hon bokade in oss på en restaurang

som skulle vara en upplevelse utöver det vanliga.

Där talade ingen engelska (och vi talar inte italienska),

så hon bad dem att ta extra väl hand om oss.

Exakt vad hon sa vet jag inte.

Jag tog ett foto genom bilrutan när vi närmade oss Sant'Oreste,

knappt fem mil norr om Rom.

Vi lyckades parkera bilen och började leta oss genom de smala gränderna.

Så såg vi en skylt på ett hus!

Vi gick i pilens riktning.

Och så kom vi till en gränd, ruffigare än någon tidigare.

Blå ljusslinga. Okej?!? Är det alltså hit vi ska? Piffigt!

Vi som trodde att vi skulle få njuta av den magnifika utsikten.

Lite besvikna är vi allt. Och ganska så fundersamma.

En liten trappa leder till en röd dörr.

Vi ringer på dörrklockan,

den röda dörren öppnas automatiskt och vi kliver uppför ännu en brant trappa

där Alessandro själv tar emot.

På italienska.

Men han vet ju vilka vi är.

Uppför ytterligare en trappa, nu en smal spiraltrappa 

och så kommer vi upp på takterrassen!

Med utsikten!

 Alla kuvert är dukade med udda porslin.

Plaststolarna är sprejmålade.

Miljön är mycket udda och personlig!

Det enda vi väljer är om vi vill ha rött eller vitt vin.

Vi får det i en stövel.

Kylskåpskallt.

Lilleman får hemgjord apelsinläsk,

han säger att den smakar som juice som kolsyrats.

Så kommer antipaston.

Menyn är fix och vi vet inget av vad som väntar.

Vi vet knappt vad det är vi äter, men allt är gott.

Stora brödtärningar i tomatsaft med basilika och bitar av tomat och persika.

En couscous med ratatouilleliknande röra.

Bönsallad med tomat och stjälkselleri.

Färskost, päron och en söt marmelad.

En oidentifierbar sallad.

Kyckling? Morot, majs, äpple. Lite Waldorfliknande.

Lätt! Melon, salami och lufttorkad skinka!

Efter den nätta förrätten kommer frun i huset med varma tröjor till oss.

Moln har dragit in och det är betydligt svalare än tidigare på dagen.

Jag får en skön tröja med norsk flagga.

En son blir chic i rosa.

Då så. Då var det två goda pastarätter.

Den här med svamp och tomat hade lite degig pasta.

Denna, med zucchini och tomat mm, var betydligt friskare.

Och i fönstret vid spiraltrappan spelas 80-talshits ur en transistorradio.

Kim Carnes sjunger Bette Davis Eyes.

Ja, vi är mätta, men nu kommer köttet.

Usel bild på intressant servering.

Korvar, fläskkött, pommes frites, vattenmelon, sallad,

och härligt god porchetta.

Mörkret lägger sig över byn

och det har äntligen kommit ytterligare några gäster

till takterrassen.

I efterhand förstår vi att man brukar få välja efterrätt.

Men nu har ju vår väninna bett om specialbehandling,

så vi får husets alla fem desserter,

serverade i burkar och med två skedar på varje assiett.

Så att vi kan dela.

Burkarnas lock tas av och avslöjar

Crème Brûlée, pannacotta, tiramisù, vanilj- och chokladmousse och

jag-tror-det-var-semifreddo-men-får-fråga-maken-när-han-vaknat.

Vi är sprickfärdiga.

Så får maken avsluta med kaffe och något som liknar turkisk konfekt.

Sanslöst sött.

Ingen vill ha.

När vi stapplar ner för trappan ser vi de tomma rummen med sin unika inredning.

Även inne på toaletten är det väldekorerat.

Vi betalar (enbart kontant) det fasta priset (22 Euro!) för den fasta menyn

och tar oss tillbaka till bilen. En härlig erfarenhet rikare.

Och väldigt, väldigt mätta.

På torsdagar och fredagar severas fisk istället för kött, läser vi på skylten.

Då är priset för hela upplevelsen 25 Euro per person.

Idag har jag marknadsfört Ristorante Alessandro al Campanile i Sant'Oreste.

En annan dag ska jag lära mig att göra collage av mina bilder.

Onsdagstema