Allt utom skrämmande framfart

Så här såg den ut, kanalbåten vi hyrde på Whixalls marina, halvannan timmes tågresa söder om Manchesters flygplats. Med den gled vi i sakta mak fram i kanalen. Maken styrde, Lilleman och jag agerade hoppilandkallar, kock och kuttersmycke. Välj det som passar.

När man klev ner i båten klev man rakt in i matbordet med vinkelsoffa som gick att dra ut till "dubbelsäng". Där sov Lilleman, mest mellan de två tunna madrasserna eftersom de gled isär. Fullt utrustat kök med gasspis, kyl, frys, mikro (som bara fick köras när motorn var igång eller båten var kopplad till el), diskho och allt behövligt porslin. Korridoren ledde förbi badrummet och fram till

dubbelsängen i fören. Bred och bekväm men med stenhårda kuddar. Till höger fanns två luckor som gick att öppna för att få in extra ljus och luft, de måste dock vara stängda under gång.

Efter en kort instruktion (vi hade dessutom sett en video om båt och kanalåkande hemifrån) gav vi oss iväg och mötte snart vår första lyftbro. Bara att hoppa iland med specialverktyget och veva.

Bredvid bron såldes det honung, men när vi på återvägen tänkte köpa, var bikupan tom.

Någon gång försökte jag mig på att styra båten, men när den lade sig tvärs över kanalen bestämde jag mig för att strunta i just den sysslan.

På kvällen förtöjde vi vid kanalkanten mitt på vischan och njöt av fågelkvitter, bräkande lamm och stillheten. Lagade middag, spelade kort och såg på film.

Vid ett tillfälle träffade vi på kanotister som rastade hundar på ett lite annorlunda sätt. Då gällde det att hålla koll på propellern!

Här och var dök det upp skyltar om pubar. En och annan öl slank ned under resan. Trist bara att den enda stout de hade var Guinness, som i o f s är god men irländsk!

När förtöjda båtar skulle passeras gällde det att sänka farten för att minimera gungandet. Jag kan ju säga att det kändes rejält att vara i en förtöjd båt när någon körde för fort förbi!

De två slussar vi passerade rymde bara en båt i taget. Samma verktyg som till lyftbroarna användes och tackolov var det några som visade oss hur man gjorde första gången vi skulle igenom. För även slussarna skötte man själv!

Vi lämnade England och gled in i Wales på Chirk akvedukt, ett stiligt byggnadsverk. Bredvid gick tågbron

vilket gav det hela en extra dimension! På akvedukterna kunde båtar bara åka åt ett håll i taget, de som ville mötas fick snällt vänta på sin tur.

Likadant var det i tunnlar. Man måste börja med att kolla att tunneln är tom innan man ger sig in i den. Och då ska lanternan vara tänd så att det inte råder någon tvivel om att det är fören på en båt som syns från andra hållet!

Ännu häftigare var Pontcysyllte akvedukt, byggd 1805, numera världsarv. Här måste den minst höjdrädde vara den som håller i rodret, för den lilla kanten som skiljer båten från stupet är bara 20 cm hög.

Vi förtöjde för natten en bit före akvedukten och promenerade över den för att kolla vad det egentligen var vi skulle ta oss över. Sjögången satt i benen och tvingade mig att hålla i räcket så snart jag stannade, annars gungade världen.

Nästa dag åkte vi över med båten och det var onekligen en mäktig upplevelse!

Vad gäller klädsel på båtfolket kan vi väl säga att den var ganska avslappnad, i alla fall innan de vaknat och gett sig ut på dagens tur.

Ibland var det trångt mellan båtarna. Grundregeln är att ta det lugnt och vara beredd på att backa.

Klicka gärna, det är en favoritbild!

Sista sträckan av vår kanal, den smala till Llangollen, var den vackraste. Stillsam, lantlig, lummig. Farbröder på hundpromenad gick utan problem snabbare än vi, så sakta glider båten!

På de smalaste sträckorna fick Lilleman springa före för att kolla att ingen båt kom från andra hållet. Just här gjorde det det och maken fick backa en bra bit. Jag satt i fören och njöt av solen och spektaklet.

För det var just njutning och lugn hela färden handlade om. Att stressa av och uppleva vårens ankomst. Se lammungarna skutta, höra deras mammor bräka, upptäcka vårblommor och känna doften av ramslöken.

Bäst gjorde jag det i fören, med en tebalja och någon pralin. Där hördes inte båtmotorn lika bra och jag kunde heja glatt på de vi mötte.

Vi låg två nätter i marinan i Llangollen, annars lade vi helst till mitt i ingenting.

Allra sista natten var vi tillbaka i Whixall. Åt upp maten och packade våra väskor. Hörde ljudet av en luftballong som eldade på för fullt för att inte landa i marinan. Den var långt nere innan den lyckades lyfta och lämna oss.

En helt underbar semester var slut.

Onsdagstema - framfart