Drömmen om rosa vallmo

Bland det mest sensuella i växtvärlden är väl ändå vallmoknopparna som växer sig större och större.  Daggen lägger sig i de fina håren och man har svårt att inte känna på dem.

Jag har frösått stora rosa vallmo och jag glömmer aldrig när den allra första knoppen var på gång att slå ut. Mina två äldsta söner var då inte så gamla och jag såg på dem genom köksfönstret när de sprang och lekte riddare i trädgården. Jag såg hur den ene lyfte sitt svärd och måttade slaget.

Det svällande knoppen for all världens väg.

Och ja, han fick sig en redig utskällning, vilket inte hjälpte ett dugg. Konstigt nog har han blivit en väldigt empatisk och trevlig ung man som idag inte skulle kunna tänka sig tanken att göra något liknande. Livet hade nog varit lättare om jag vetat det då!

Som tur var fanns där fler knoppar och fler vallmo.

Jag är alltid lika förväntansfull inför blomningen!

Och sedan njuter jag fullt ut!

Blommig fredag - drömmar om rosa

En vårig keramikampel

Puh! Min ampel var färdig att hämta på keramiken idag! Jag tänkte ha den som mitt bidrag till Monthly Makers vårtema, men förra torsdagen var den i ugnen så jag fick inte hem den!

Det jag gjorde var att jag kavlade lera, ställde en gipsskål på ett tjockt papprör på en kavalett och formade leran ovanpå. Pappröret har jag som distans för att inte lerskålen ska fastna på kavaletten. Överst fäste jag en ring av lera som stöd för de första löven, jag ville ha en snygg nedre ände på ampeln (det som är topp på bilden blir ju botten på den färdiga ampeln).

Löven gjorde jag med hjälp av en utstickare för konditorer, så det går mycket fortare än man tror när man ser det färdiga arbetet. Då blev jag lite störd på att bladen kom i sådan ordning att jag satte några lite tvärtom, för att få lite liv i det hela.

Nu ångrar jag det och önskar att jag varit konsekvent istället, så att ampeln blivit lite jämnare och prydligare i formen.

Jag gjorde ett större dräneringshål i den övre (blivande nedre) lövringen och tre små hål längs kanten, symmetriskt placerade för upphängning. Efter skröjbränningen glaserades ampeln i turkos och när jag äntligen fick hem den ikväll planterade jag en liten ynklig fuchsia som ska få växa sig stor och välla över kanterna med sina rosa blommor i sommar!.

Idag har jag roat mig med att göra ett oanvändbart dekorativt fat. Hålet upptill är för att det ska kunna hängas på en vägg. Tanken är att jag ska lägga glas i botten, under gallret, och fästa en hel hög av redan färdiga småblommor (de lossnade helt från mitt "åbäke") med hjälp av glasyr ovanpå bladkanten. Nu får det torka i två veckor eftersom det är helgdag nästa torsdag, sedan hoppas jag att det är klart för skröjbränning.

Monthly Makers - våren

Torsdagstema - I like

London dag 1: marknader

"The Gurkin" sticker upp bakom de gamla fasaderna.
Kontrasterna är stora mellan gammalt och nytt.

Varning utfärdas för fyra inlägg med massor av bilder från min och dotterns lilla tripp till London! Jag lovar, jag har försökt att begränsa antalet bilder!

Med tåget från Stansteds flygplats kom vi till Liverpool Street Station där vi låste in våra väskor för en hutlös kostnad. Klockan var kring tio på morgonen och vi hade en hel oplanerad dag framför oss. Lite efterforskningar visade att det just på söndagar var populära marknader just i den del av London vi nu var. Perfekt!

Jag gissar att mycket av Londons charm är på väg att försvinna i de här kvarteren,
det byggs som bara den!

Det kan inte vara helt lätt att vara dotter till Johnny Depp,
eller till någon annan multikändis.

Vi promenerade i ungefär 20 minuter till den stora och mycket trånga blomstermarknaden på Columbia Road. Den smala gatan var kantad av höga vagnar fyllda av blommor och plantor till nästan irriterande bra priser - jag kunde ju inte köpa hem någonting!

Vi trängde oss i sakta mak fram mellan alla människor som handlade och tittade och njöt av allt det vackra. Dottern njöt dock inte av trängseln utan valde ganska snart att gå längs de smala trottoarkanterna mellan butiker och blomvagnar istället.

Vid blomsterståndens slut förenades vi och kikade runt i alla mysiga butiker som kantade gatan.

Eftersom vi flyttat bak våra klockor en timme och dessutom ätit lite frukost redan kl 5 på morgonen, var vi hungriga före engelsmännen och fick bord på en trevlig italiensk restaurang-pub-café.

Dottern beställde för första gången någonsin en inbakad pizza, som var gigantisk! Ja, det är knasigt att äta pizza när man är i London, men ibland får man ju ta det som bjuds och dottern som är vegetarian vill gärna ha riktig mat och inte bara en fantasilös sallad.

När hon skar upp sin pizza vällde det ut tomatsås, svamp, aubergine, mozzarella, soltorkade tomater och oliver, allt doftande av vitlök ... och omdömet blev den bästa pizza hon någonsin ätit! Själv var jag också nöjd, för jag fick en pizza bianca (utan tomatsås) med gorgonzola och parmaskinka.

Mätta och belåtna (och lite förvånade över att det nu var kö för att få bord, vilket vi inte ens hade märkt där vi satt i vårt hörn) vandrade vi tillbaka längs Columbia Road.

En sådan trappa måste man ju bara gå upp för!

Jag köpte en nyckelring med läderdekor i den mysiga ateljén.

Så fortsatte vi ner längs Brick Road där det var marknad av ett helt annat slag och inte fullt så trångt.

Dottern fyndade en ask med akvarellfärger

Jag köpte inte den stackars f d ekorren

Tur att vi just ätit - eller otur? - för här fanns precis hur mycket som helst att äta!

Upp med mungiporna, grabben!

Efter en del shoppande men desto mer promenerande, var vi värda lite eftermiddagste och en god kakbit. Vid 18 skulle vi ta tåget till vårt hotell norr om London och där skulle vi äta middag, men det är en annan historia, ett annat inlägg, en annan dag.