London dag 1: marknader

"The Gurkin" sticker upp bakom de gamla fasaderna.
Kontrasterna är stora mellan gammalt och nytt.

Varning utfärdas för fyra inlägg med massor av bilder från min och dotterns lilla tripp till London! Jag lovar, jag har försökt att begränsa antalet bilder!

Med tåget från Stansteds flygplats kom vi till Liverpool Street Station där vi låste in våra väskor för en hutlös kostnad. Klockan var kring tio på morgonen och vi hade en hel oplanerad dag framför oss. Lite efterforskningar visade att det just på söndagar var populära marknader just i den del av London vi nu var. Perfekt!

Jag gissar att mycket av Londons charm är på väg att försvinna i de här kvarteren,
det byggs som bara den!

Det kan inte vara helt lätt att vara dotter till Johnny Depp,
eller till någon annan multikändis.

Vi promenerade i ungefär 20 minuter till den stora och mycket trånga blomstermarknaden på Columbia Road. Den smala gatan var kantad av höga vagnar fyllda av blommor och plantor till nästan irriterande bra priser - jag kunde ju inte köpa hem någonting!

Vi trängde oss i sakta mak fram mellan alla människor som handlade och tittade och njöt av allt det vackra. Dottern njöt dock inte av trängseln utan valde ganska snart att gå längs de smala trottoarkanterna mellan butiker och blomvagnar istället.

Vid blomsterståndens slut förenades vi och kikade runt i alla mysiga butiker som kantade gatan.

Eftersom vi flyttat bak våra klockor en timme och dessutom ätit lite frukost redan kl 5 på morgonen, var vi hungriga före engelsmännen och fick bord på en trevlig italiensk restaurang-pub-café.

Dottern beställde för första gången någonsin en inbakad pizza, som var gigantisk! Ja, det är knasigt att äta pizza när man är i London, men ibland får man ju ta det som bjuds och dottern som är vegetarian vill gärna ha riktig mat och inte bara en fantasilös sallad.

När hon skar upp sin pizza vällde det ut tomatsås, svamp, aubergine, mozzarella, soltorkade tomater och oliver, allt doftande av vitlök ... och omdömet blev den bästa pizza hon någonsin ätit! Själv var jag också nöjd, för jag fick en pizza bianca (utan tomatsås) med gorgonzola och parmaskinka.

Mätta och belåtna (och lite förvånade över att det nu var kö för att få bord, vilket vi inte ens hade märkt där vi satt i vårt hörn) vandrade vi tillbaka längs Columbia Road.

En sådan trappa måste man ju bara gå upp för!

Jag köpte en nyckelring med läderdekor i den mysiga ateljén.

Så fortsatte vi ner längs Brick Road där det var marknad av ett helt annat slag och inte fullt så trångt.

Dottern fyndade en ask med akvarellfärger

Jag köpte inte den stackars f d ekorren

Tur att vi just ätit - eller otur? - för här fanns precis hur mycket som helst att äta!

Upp med mungiporna, grabben!

Efter en del shoppande men desto mer promenerande, var vi värda lite eftermiddagste och en god kakbit. Vid 18 skulle vi ta tåget till vårt hotell norr om London och där skulle vi äta middag, men det är en annan historia, ett annat inlägg, en annan dag.