Brittsommar på Djurgården

På hela Djurgården var det festligheter i söndags och på Gärdet visade försvaret upp sig under Aurora-övningen. Jag hade spetsat in mig på två aktiviteter: visningen av Villa Lusthusporten (skrev om den här) och Waldemarsuddes trädgårdsdagar.

Vid Villa Lusthusporten hade Nordiska museet äppelfest.

Flera musterier fanns på plats, men eftersom jag har egen must brydde jag mig inte om att gå runt och smaka. Jag hann nästan in på 14.30-visningen, men hade inte hunnit köpa biljett eftersom spårvagnen blev försenad (varför envisas folk med att ta bilen ut på Djurgården?). Visningen 15.30 var slutsåld, så jag köpte till dagens sista, kl 16.30. Då skulle jag ju kunna åka vidare till Waldemarsudde.

I väntan på nästa spårvagn njöt jag av vildvinets höstfärg på Nordiska museets vackra fasad.

Sista biten från spårvagnens ändhållplats får man gå längs vattnet, en skön promenad i brittsommarvärmen.

Jag passerade ett café som såg mysigt ut, hoppades hinna ta en fika där innan jag skulle åka tillbaka.

Framme vid Waldemarsuddes karakteristiska staket som min väninna och före detta granne gjorde en kopia av runt sin egen trädgård.

Men kolla här, jag kom ju precis lagom till en rundvandring med Marina Rydberg, Waldemarsuddes egen trädgårdsmästare! Med henne gick jag en gång en guidad tur i Bergianska, det måste ha varit snart 20 år sedan.

Waldemarsuddes florister stod och band vackra sensommarbuketter.

Jag satte mig ner och väntade eftersom Marina var lite försenad. Såg bort mot oljekvarnen som både prins Eugen och dottern har målat av flera gånger.

Prins Eugens Waldemarsudde är numera ett konstmuseum där både prinsens målningar och tillfälliga utställningar visas. Huvudbyggnaden ritades av Ferdinand Boberg och byggdes som bostad åt prinsen i början av 1900-talet. Till museet hann jag inte denna gång, men jag har sett Kaffe Fassett, Lars Jonsson med flera ställa ut där.

Hoppades ha tid att botanisera lite bland alla lökar som fanns till försäljning, men så blev det inte.

Jag gillar egentligen inte gula blommor, men den här senblommande klematisen vore inte dum att ha! Är det gullklematis, tro?

Så drog Marina ingång med helgens sista berättande. Hon har varit trädgårdsmästare här i över 20 år nu. Hennes uppgift är att följa prinsens tankar och idéer, inte att skapa nytt. Det finns tydliga styrdokument som berättar hur både trädgården och huset ska se ut. Bland annat berättade hon om hur de driver upp lökar i ett stort kylrum där temperaturen anpassas så att olika lökar är klara för utplantering vid rätt tillfälle.

Vi fick se och dofta på olika blommor som är vackra just nu. Det var väldigt många intressanta dofter som jag inte förväntat mig. Just denna dahlia doftar dock inte.

På gården intill pågick blomstermåleri för barn, vilken härlig aktivitet!

Det odlas alltid mycket sommarblommor så att floristerna har material till de buketter som ska stå inne i prinsens hus.

Nu är det perfekt tid att klippa ner pionerna, ca en decimeter över mark, sa Marina. Gissa vad jag gjorde nästa dag?

Främsta doftspridaren så här års är silveraxet som fått nytt latinskt namn. Jag måste vattna mina så att de börjar dofta, de också! De står alldeles för torrt här i min trädgård.

Jag blev tvungen att smita innan det var slut, för jag skulle hinna till visningen. Hann knäppa en bild på den vackra krukplanteringen vid vattnet innan jag tog spårvagnen tillbaka.

Efter visningen, som min man också hade hunnit till, kikade vi på de färgstämda planteringarna i den park som tidigare tillhört Villa Lusthusporten.

De är verkligen magnifika!

Så vandrade vi genom stan, i helt annan miljö, till Monks som var stängt. Där hade maken lovat att bjuda på middag ...

Men vi fick bord på Belgobaren, så jag fick mina musslor!

Slog till med tre tryfflar också. Stora, kletiga och mycket goda.

Igår åkte jag tillbaka ut på Djurgården för att hinna gå runt i parken och se på blommorna Marina pratat om. Det blir ett annat inlägg. Igen.