När man inte får visa sin oro.

Den senaste dryga veckan har jag gått med fjärilar i magen och oro i själen utan att få visa något. Jag har försökt fylla dagarna med annat så att tankarna inte flugit iväg. Så svårt det varit att uppföra sig som vanligt när ens inre är i kaos!

När mina fjällfarare kom hem från sportlovet hade Mellangrabben upptäckt en stor knöl på halsen. Hans halsmandlar opererades bort för knappt två år sedan när han fick dubbla halsbölder tre gånger i rad, tror att jag skrev om det då, så det handlade ju inte om att en sådan svullnat.

För en och en halv vecka sedan kom han hem till mig efter att ha varit på Vårdcentralen och genast fått tid för biopsi på Radiumhemmet. Han hade en dryg timme att slå ihjäl innan han behövde åka in till stan. Vi pratade om framtiden, vad han vill specialisera sin master på (han läser kemi på KTH) och hur sommaren ser ut. Han vidhöll att han inte var orolig och jag vågade inte säga emot.

En vecka skulle det ta att få svar. Gissa om jag hann googla mycket och läsa alldeles för mycket under den tiden!

Läsa och kommentera bloggar var det inte tal om, stoppa in bilder från Nordiska Trädgårdar och EFIT gick bättre. Men magknipet och hjärtkrampen när jag gick förbi kvarteret där han bor på väg till keramiken i fredags var grym. Då hade det ju gått en vecka utan att jag fått veta något!

I lördags hade jag mina butikskollegor på lunch/möte/middag här hemma. Fullt upp. Vi bokade kommande halvårs arbetsdagar och jag ville bara skrika att tänk om jag inte alls kan jobba allt detta jag nu bokar upp mig på!

Igår träffades vi i butiken för att fixa runt, möblera om och greja med belysningen. Maken som varit i München tömde det som var kvar i hans mammas lägenhet som nu blivit såld. Innan han åkte dit berättade jag om sonen och biopsin, ifall att de skulle träffas.

När jag så småningom åkte hem från butiksmötet var maken klar med sitt och ringde för att kolla var jag var. Han hade just lämnat upp ett soffbord till grabben och berättade att läkaren ringt på lördagen för att säga att knölen enbart var en infektion.

Gissa vem som genast ringde upp grabben och sa Skitunge till honom. Varför hade han inte ringt mig!?!? Då erkände han att han också varit orolig, speciellt som knölen växt till fem cm i tisdags. Nu krymper den igen och all oro har släppt.

Nu kan jag återigen fortsätta sommarresans planering, den som jag knappt vågat tänka på. Igår kväll satte vi dessutom upp alla knoppar på det badrumsskåp maken snickrat, så steg för steg blir badrummet allt färdigare.

Ikväll ska jag stå på Hovet och skrika ut alla innehållna känslor när jag räknar med att vi vinner. Hesare än hes tänker jag bli.