Arkitektur och konst i Groningen

En dag körde vi norrut till Groningen, där det skulle finnas ett fint konstmuseum. Först stannade vi till vid Reitdiephaven, ett helt nybyggt område med hus som verkligen tilltalade mig!

Reitdiep är en tre mil lång flod som förr hade stor betydelse för Groningen eftersom den gick ända ut till Lauwersmeer och sedan Nordsjön. Nu är den stängd i Zouthkamp och används mest för fritidsbåtar.

I den helt nybyggda marinan finns fyra tungor med dessa färgglada radhus i "skandinavisk stil" som de själva påstår. Yttersta huset på varje tunga har ett torn som betonar den marina känslan. Alla husen har egen brygga och självklart hade de flesta en båt förtöjd där.

Lika färgglatt och prydligt åt entréhållet, men är det bara jag som känner att husen borde varit vridna lite tvärtom - alltså vända mer mot solen på trädgårdssidan och mer mot där jag nu står på den här sidan? Det känns som om entréerna skulle blivit mer välkomnande så.

I området runt omkring de färgglada husen byggdes det febrilt, både högt och lågt i varierande arkitektur. Inget såg ut som de fantasilösa klossar som byggs här i landet. Ett mycket intressant område som jag gärna skulle vandra runt mer i.

Men en av anledningarna till att vi åkte till Groningen var att här fanns en tvättomat. Sönerna skulle snart åka hem och maken och jag hade ytterligare två veckors bilande framför oss. Bäst att få lite tvättat!

Jag lyckades tyda de holländska anvisningarna och fick igång maskinen.

Under tiden gick vi för att äta lunch på andra sidan kanalen, där ett pannkaksskepp låg förtöjt.

Har ni ätit på holländsk pannkaksrestaurang någon gång? Det är en upplevelse - och än mer när den dessutom ligger i ett skepp!

Äldste sonen beställde en grekisk variant, stor som en rejäl pizza och med en fyllning av köttfärs, fetaost, tomater, pinjenötter mm.

Maken och jag tog var sin laxpannkaka med tillhörande dillsås. Inte så snygg på bild, men mycket god med all den rökta laxen. Lillhunken valde en ostpannkaka med skinka - den var inte vacker men mycket mättande med all ost i själva pannkakssmeten och skinkan liggande ovanpå.

Mätta och belåtna tog vi oss till Groninger Museum, det stora spännande konstmuseet som ligger på en konstgjord ö mitt för järnvägsstationen.

Arkitekten Alessandro Mendini valde att arbeta med flera namnkunniga designers och byggnaden är klart spektakulär.

De olika utställningssalarna skapade av Michele de Lucchi har starka färger på väggarna, en i varje rum. Vilken kontrast mot alla vitmålade konsthallar jag besökt!

Just nu var det bl a en utställning med den 100-årsjubilerande De Ploeg-gruppen som bildades av en samling unga konstnärer i en reaktion mot 1800-talsmåleriet. Jag hade aldrig hört talas om gruppen, utan som många andra tänker jag på holländskt måleri som landskap och miljöbilder i lite murriga toner. De Ploeg målade landskap i starka färger, karaktäristiska porträtt och dynamiska stadsmiljöer. Under sina första tio år vände man upp och ned på konventionerna och startade en sann avantgarderörelse.

I detta vackert blåa rum fanns några exempel på hur konstnärerna vänt på pannåerna och målat en ny tavla på baksidan. Det gick att se båda sidor, som ofta var totalt olika.

De Ploeg var inspirerade av Vincent van Gogh. Detta är en detalj från hans "Les Bêcheurs". Jag är så fascinerad av hur ett konstverk kan byggas av små kletiga streck!

American Jesus: Hold Me, Carry Me Boldly

Den andra stora utställningen var med fotografiska verk av David LaChapelle. Han började sin karriär som fotograf åt Andy Warhols Interview Magazine. Han är innovativ, spektakulär och färgstark. Fotograferar ofta kända personligheter på ett kontroversiellt sätt.

Den här utställningen omfattade över 70 verk där inget av dem är manipulerat med Photoshop.

Oj, vad jag gillade hans foton! Och retar mig på att jag inte såg utställningen på Fotografiska härom året ...

Del av Icarus

Earth Laughs in Flowers: Springtime (Rite of Spring)

Del av Secret Passage

Men som sagt, själva museet i sig var också mycket sevärt. Detta är trapphuset.

Spanske designern Jamie Hayon skapade informationsrummet.

Philippe Starks paviljong hade klart annorlunda formad entré med hissen mitt emellan de två delvis öppna trapporna.

Här visades holländskt porslin i rum skapade av vita draperier. Det blev en labyrint där det nästan gick att gå vilse. Rummet i sig blev mer spännande än porslinet, även om senapskoppar är ganska udda på våra moderna matbord. (Senap var lika viktig som salt fram till 1720, men hade lägre status eftersom den var närproducerad - det ni!)

En kort promenad och en glass innan vi åkte "hem". Ovana som vi är av att det cyklas så mycket på gågator så hade vi fullt upp med att hålla oss undan. Här har inte gående företräde, utan cyklarna far fram lite fortare än man skulle önska.

Nästa reseinlägg blir av det matigare slaget. Det är inte bara de holländska pannkakorna som skiljer sig från vad vi är vana vid här hemma.