Konstnärskolonin i Worpswede, med fokus på två starka kvinnor (och en man)

Jag pratar ofta med mina kunder när jag jobbar i butiken i Gamla stan, om de verkar vilja prata. Många trevliga möten och intressanta samtal har jag haft. Och en hel del resetips får jag på köpet! Ett av dem var den lilla staden Worpswede, mitt på den dränerade Teufelsmoor norr om tyska Bremen. Dit var vi på väg, vår första resdag i Tyskland.

I Worpswede grundades i slutet av 1800-talet en konstnärskoloni av bl a Fritz Mackensen, Otto Modersohn, Fritz Overbeck, Hans am Ende, Ottilie Reylaender, Paula Modersohn-Becker (mer om henne lite längre ner i min text), Hermine Overbeck-Rohte och Heinrich Vogeler. Redan 1896 höll de en konstutställning i München som blev oerhört framgångsrik och därmed "satte Worpswede på kartan".

Heinrich Vogeler var själva hjärnan bakom kolonin. Han var inte bara målare utan också formgivare och arkitekt. Han såg till att järnväg drogs över myren och att Worpswede fick en egen station, ett hus som fortfarande står kvar. 1895 köpte han en stuga och planterade många björkträd runt den, vilket gav huset sitt nya namn: Barkenhoff (Lågtyska för Birkenhof, bokstavligen översatt Björkstugan). Det blev kulturcentrumet för Worpswedes konstnärliga scen.

I första världskriget dödades Hans am Ende vilket fick Vogeler att genomgå en livskris. Han blev pacifist och gick med i det kommunistiska partiet i Tyskland. Han skilde sig från frun Martha och lämnade sitt tidigare sätt att måla romantiska scener för att prioritera proletära motiv. 1931 emigrerade han till Sovjetunionen, 1941 deporterades han av sovjetiska myndigheter till Kazakstan, där han dog 1942. Under tiden blev Barkenhoff ett barnhem som nu restaurerats och öppnats igen som Heinrich Vogeler Museum. Dit var vi aldrig, dessvärre.

Efter skilsmässan gjorde Martha Vogeler något väldigt vågat, hon köpte ett fallfärdigt hus, flyttade det till en tomt i Worpswede och byggde sin egen dröm med "Haus im Schluh", som vi besökte. Tillsammans med sina tre döttrar tänkte hon först skapa ett museum med Heinrichs tavlor, men hon byggde också upp en vävstudio och med hjälp av den samt en pensionatsrörelse kunde de fyra försörja sig.

1930 köpte Martha ytterligare en byggnad och flyttade dit vävstugan.

Många kreativa personer kom hit för kortare eller längre vistelser och även idag hålls här olika kulturella evenemang. Tyvärr var utställningsdelen stängd när vi var där, så vi har inte sett så mycket av tavlorna.

I det ursprungliga huset finns ett museum som visar hur hon bodde, men där fick vi inte fotografera. Martha köpte tillbaka en hel del av exmakens konst och samlade ihop föremål som de använt i det gemensamma hemmet. Idag sköter hennes barnbarnsbarn byggnaderna, vävstugan och semestervåningen. De tillverkar också Heinrichs vackra möbler på nytt, hantverksmässigt.

Hur många av er hade hört talas om konstnärerna och Worpswede förut? Inte så många svenskar har det. Men tänk att just i höst (15 september 2018 – 27 januari 2019) ska Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården ha en stor utställning med 60 av deras verk! Paula Modersohn-Becker får en framträdande roll där i och med att en bok om henne kommer i nytryck. (Den ska jag köpa och sedan ska ni få läsa ett inlägg fyllt av oväntade sammanträffanden som faktiskt slår detta; att vi besökte Worpswede utan att känna till utställningen som ska komma.)

År 1901 gifte sig Paula med Otto Modersohn, men redan efter två år flyttade hon ensam till Paris och inledde förhållanden med andra män. 1907 återvände hon till Worpswede efter att uppenbarligen ha ändrat sin tidigare önskan om självständighet och konstnärlig frihet framför barnalstrande. Hon blev gravid och i november födde hon en dotter, Mathilde. Glädjen blev tragedi nitton dagar senare när Paula plötsligt dog. Hon hade klagat på smärta i benen efter förlossningen och råddes att stanna kvar i sängen. När läkaren återvände den 21 november sa han till henne att resa sig. Hon gick några steg, satte sig ner och bad att barnet skulle placeras i hennes armar. Hon klagade över benvärk, sade "Vad synd" och dog.

Som sagt, den där boken vill jag läsa!

Men, det vi uppskattade allra mest i Worpswede var den byggnad som nästnästa inlägg handlar om, det kommer en EFIT emellan.