Konstnärernas Honfleur

Från Etretat fortsatte vi över Seines mynning till Honfleur, den lilla staden som lockar så många konstnärer och turister. Jag hade hoppats hinna till Le Havre också, men ibland måste man välja bland karamellerna.

Honfleur är precis sådär charmigt som man vill att en fransk stad ska vara, med smala gator och korsvirkeshus.

Eftersom det är en del nivåskillnader mellan de olika gatorna finns trånga passager med branta trappor lite här och där.

Detaljer som jag gillar, samma fasad hade tre olika modeller av smideskonsoler för fuchsiorna.

Genom en ruffig grind kunde vi kika in på ett ödehus med gård. Undrar vad ett sådant skulle kosta? Tankarna och fantasin far iväg. Läget var perfekt!

Mest känt är Honfleur för den kvadratiska hamnbassängen med förvånansvärt höga hus runt. De är sju våningar höga och upplevs ändå intima och nästan småskaliga! De smala fasaderna och varierande våningshöjderna bidrar till att de blir så charmiga.

Här var vi med barnen för många år sedan, så jag hade fått en försmak. Ungefär där jag står och fotograferar köpte äldste sonen en riddarhjälm. Men den gången bodde vi inte i Honfleur,

det gjorde vi nu. Det öppna fönstret till vänster hör till vårt rum mot den trevliga innergården.

Lustigt nog fick vi bo i den gustavianska rummet, ägarna tyckte väl att svenskarna skulle känna sig som hemma.

Jag hade förstås hellre bott "typiskt" franskt.

Å andra sidan var den gamla receptionen desto franskare. Här fanns ett umgängesrum med kaffe, te och turistbroschyrer.

Vi besökte två museer i Honfleur, dels Musee Eugene Boudin som skulle ha tavlor av impressionister men var ganska trist och dels det desto intressantare Maisons Satie om den i Honfleur födde kompositören Erik Satie.

Ett interaktivt museum som inte liknar något jag tidigare varit på. Med audioguidens hjälp fick man olika fakta och berättelser om Erik Satie beroende på hur man ställde sig och vred sig i de olika rummen.

När jag planerade vår resa kände jag inte alls igen hans namn, men så googlade jag upp ett av hans musikstycken och efter tre toner visste jag precis. Väl hemma efter resan berättade jag om detta för sönerna och Lillhunken sa genast:

- Jamen det där är ju från Minecraft!
(Tack spelvärlden för att ni lär barnen uppskatta klassisk musik, säger mamman!)

Erik Satie var en riktig bad boy, en som det verkligen borde göras en film (ja, här finns material till en hel teveserie) om! Historierna är många; han påstod att han bara åt vit mat, han ska ha ätit 150 ostron på en gång, han startade en religiös sekt med bara sig själv som medlem, han köpte sju identiska kostymer som han envist använde under tio års tid - inga andra kläder, han samlade på (identiska) paraplyer o s v.

Bilden ovan visar en matsal där halva representerar de som talade gott om honom (man fick höra konversationerna i lurarna) och halva de som bara pratade om hans extrema sidor.

Musikaliskt var han avant garde, han blandade högt och lågt, rev sönder regelböckerna och omfamnade både det surrealistiska och det absurda. Han bodde i en liten enrummare i Paris dit ingen fick komma på de 27 år han bodde där. När han dog (av för mycket alkohol) öppnades rummet för vännerna och mängder av opublicerat material hittades i den snuskigt ostädade miljön. Här stod två flyglar ovanpå varandra där den övre användes för förvaring av paket och brev. Outgivna kompositioner hittades i kostymfickor och gömda vrår.

Det finns som sagt mycket att skriva och berätta om denne märklige man, men jag låter denna konstruktion sammanfatta omfattningen av hans olika intressen och engagemang. Här fick museibesökarna sätta sig på den stora bollen och trampa fram musiken.

Maken var trött och hade huvudvärk, men jag lyckades locka ut honom på en kortare kvällspromenad. Vi åt ost och vin på rummet, sedan somnade han och sov som en stock hela natten. Jag sov desto mindre i värmen och ljudet av hans timmerstockar.

Nästa morgon serverades en god frukost i ett rum som var lika rött som gården var blå. Maken mådde bra igen men för att bättra på hans humör än mer

åkte vi direkt till Calvadosdestilleriet Christian Drouin där han fick provsmaka ett antal olika calvados. Han köpte sig en flaska av en finare sort, själv valde jag cider och vinäger.

Sedan fortsatte vi till Bretagne!