L'Hélice Terrestre - en fascinerande grottinstallation

Ni som läste mitt inlägg om brevbäraren som byggde ett surrealistiskt tempel av stenar vet att jag gillar att hitta udda ställen när jag reser. När vi lämnade Bretagne för att köra till Loiredalen kunde jag inte förklara för maken vad det var vi skulle se och efter att vi besökt L'Hélice Terrestre förstod han mig.

Det var inte lätt att hitta rätt, speciellt inte med bilens som så ofta knasiga GPS. När jag tyckte vi borde vara framme satte jag på Google maps på mobilen och såg att vi kört för långt. Med mobilens hjälp kom vi rätt och parkerade utanför denna entré.

Vi gick igenom den runda öppningen och fann en sorts gård med både grottbostäder, konst och en scen där repetitioner pågick för fullt. I den här delen av Frankrike var grottbostäder väldigt vanliga fram till industrialiseringen. Runt 14 000 grottbostäder fanns som mest och fortfarande idag är en del bebodda, bland annat just här där vi var.

Skulptören Jacques Warminski tillbringade flera barndomssomrar i trakten och fick idén till att omvandla gropen med grottbostäder till något mer. Det var inte helt lätt att hitta ägarna till de övergivna bostäderna, men så småningom fick han köpa "byn" och kunde påbörja sitt arbete.

Jacques Warminski avled 1996, men arbetet med utgrävning och skapande fortsätter. Vi visades först in i en grotta där man planerar att öppna restaurang, här fanns redan bord och soffor framkarvade i den mjuka, formbara stenen.

Här hade golvet målats blått och ledde oss mot en trappa

som övergick till att vara byggd av trä och ledde oss upp och ut i luften.

Vi följde stigen och kom fram till

en värld av betongkonst. Stora svulstiga former blandades med raka linjer i trappsteg och pelare.

En trappa ledde oss ner i botten på gropen igen och här fanns tre olika ingångar att välja mellan.

En ingång hade raka linjer

en annan runda.

De ledde oss in i en labyrint där både väggar och tak var mönstrade.

Av de skulpturala former som huggits ut har man gjort gjutformar till betong och det var resultatet av dessa som vi först vandrade igenom. Betongen bildar ett konstnärligt eko av grottorna.

Allt är en lek mellan ute och inne, mellan konkavt och konvext, uppe och nere, vad som syns och vad som är osynligt. Oerhört fascinerande!

Mina bilder kan inte ge grottorna rättvisa, inte heller kan jag överföra den akustik som det innersta rummet hade. En man och hans dotter stod där och sjöng tillsammans, ett ljud som vidarebefordrades till oss i en annan del av grottan.

Det största rummet hade en belysning i golvet, i övrigt var det mobilernas ficklampor som fick visa oss vägen i mörkret.

En upplevelse rikare fortsatte vi köra längs småvägarna, förbi många vingårdar som lockade och till Saumur där gatukonsten var av ett annat, färgglatt slag. Ni ser väl det härliga skuggspelet som skapas?

Vi köpte cider, bröd och paté, körde ner till Loires strand och åt vår picknick innan vi fortsatte till det första av alla slott i Loiredalen som nu skulle besökas. Kartan kommer i nästa inlägg.