Med ögon känsliga för blått: februari 2019

28 februari 2019

Fem konstupplevelser i samma inlägg

Persistence of Memory, 5 m hög och 3 ton tung

Det har blivit mycket konst de senaste veckorna. Först ut var de tre stora statyer av min husgud Salvador Dalí som stod utställda centralt i Stockholm. En karakteristiskt smält klocka hängde på ett av stadens fulaste torg, Brunkebergs torg.

The Nobility of Time. 4,9 m hög och 1350 kg tung

En inte fullt så smält klocka fanns bredvid skridskobanan i Kungsträdgården.

Woman Aflame, 3,6 m hög och blott 500 kg tung

På Norrmalmstorg stod en smal kvinna med stöttor i ryggen och lådor på magen. Hon återfinns i en av Dalís kända målningar (The Burning Giraffe).

De tre statyerna fanns bara på stan under en kort period samtidigt som många mindre statyer fanns på Antikmässan, men dit tog jag mig aldrig.

Maskinbroderi av Eva Kitok

Däremot var jag tillsammans med en väninna till den årliga Vårsalongen på Liljevalchs, öppen till den 24 mars. Där fanns många vackra, uppseendeväckande, provocerande och fula konstverk i olika tekniker att njuta av och irriteras över. Jag visar enbart sådant jag tyckte om.

Tobias Adamssons ritning av en förfallen stuga, i tusch, kaffe och akvarell.

Detalj av "Triangeldramat", Ingela Alvmyrens akvarell med stjärtmesar.

Detalj av "De aderton", Stefan Bennedahls samling av keramikfigurer och tomma stolar

Detalj av Anne E Svenssons kungsfiskare i olja. Alla fyra tavlor med fåglarna var sålda. Kul!


Skaparkollektivet Formas gripande viktiga jättevägg med 17000 unika träpuckar som symboliserar de individer Sverige planerar att deportera till Afghanistan

Axel Österholms miniatyrbyggnader var precis så detaljerande och välgjorda som de beskrivits i pressen

Detalj av William Blair Bruces olja med frun Carolina Benedicks-Bruce som motiv.

I tisdags var det dags för väninnan och mig att besöka två nyöppnade utställningar, först den på Waldemarsudde med konstnärerna som var aktiva i franska Grez-sur-Loing på slutet av 1800-talet.

Detalj av ramen på Karin Larssons (Bergöö) tavla med körsbärsblom.

Två gipsskulpturer av Carolina Benedicks-Bruce och däremellan ett porträtt av henne, målat av maken

Carl Larsson, målad i olja av Bruno Liljefors

Paret Bruce i gips.

Utställningen, som pågår till den 18 augusti, handlar lika mycket om konsten som om de relationer som skapades. Här fann flera par varandra, Carl Larsson och Karin Bergöö är ett av dem, William Blair Bruce och Carolina Benedicks ett annat. Båda parens hem är idag museum; Lilla Hyttnäs i Sundborn och Brucebo norr om Visby.

Från Waldemarsudde gick vi en underbar solig vårpromenad ut längs Djurgårdens sydsida till Thielska Galleriet där en utställning om systrarna Lisbet och Gocken Jobs just hade öppnat.

Här kan man prata om färgglädje! Jag insåg hur lite jag kände till om systrarnas produktion när jag såg överflödet av mönster. Det enda jag kände igen var några dukar och ett tygtryck som äldste sonen ärvt av sin farmor.

Jag hade ingen aning om att Lisbet och Gocken Jobs började sin konstnärsbana i Stockholm (med egen butik på Norrlandsgatan) och att det var keramiken det hela startade med.

Under andra världskriget var det svårt att få fatt i glasyrer, så då övergick systrarna till textil med modernt screentryck. Totalt ritade de runt 100 mönster för metervara plus mönster för dukar, tavlor mm.

Utställningen pågår till den 2 juni och är mycket sevärd!

På Thielska Galleriets övervåning hänger bl a den här kända tavlan (Riddaren och jungfrun) av Richard Bergh

och Carl Larssons porträtt av sin egen mor. Här finns mastodontmålningar av Bruno Liljefors och Eugène Jansson samt Monica Ahlbergs café - dit ska ni inte gå precis vid lunchtid! Jisses, vilken kö av hungriga damer! Vi lyckades få sittplatser och åt god räksallad/räkmacka men när vi någon timme senare tog en fika var det gott om plats.

Då delade vi på tre kakor samt försåg oss av de provsmakningsbitar (läs rester) som fanns vid kassan. Min kladdiga tallrik visar från kl 4 och medurs: en ruskigt söt körsbärskaka, en torr chokladkaka, en torr bit apfelstrudel, en god mazarin men med strösocker på toppen vilket gjorde den alldeles för söt, en biskvi med alldeles för söt botten, en kladdig hög "drömrulltårta" som var allt utom en dröm och tackolov en riktigt syrlig och god citronkaka med grädde som räddade fikat! Vi var väldigt besvikna på hur rent av äckligt sött det andra var!

Vid busshållplatsen utanför museet skapades förra året minnesvården "Gravitational Ripples" som en dubbelspiral av jordvallar. I mitten finns två bronsskulpturer där man på den större kan läsa namnen på de svenskar som miste livet i tsunamin 2004.

Ett konstverk skapat av Lea Porsager, på en smärtsamt vacker plats.

25 februari 2019

Faluröda spaljéer, portaler och andra snickerier

Vi har en hel del träkonstruktioner i vår trädgård. Eftersom huset är falurött har vi även målat snickerierna i röd slamfärg. Trädäcket på husets norrsida är omringat av en spaljé i två höjder. Här har vi utjämnat nivåskillnaderna mellan den högre bakom spaljén (som är i höjd med bänkens sittyta) och den lägre vid husets utbyggnad.

Trädäcket ligger på en ungefärlig medelnivå och slutar en bit från huset, där vi har en nedsänkt rabatt med rhododendron som sticker upp. Bilden är tagen 2006, innan spaljén är byggd men visar konstruktionen. Idag sticker rhododendron högt upp i fönstret.

På några ställen har jag satt fast blå glasskivor i rutnätet, de syns knappt på sommaren men pryder på vintern.

I hörnan mot lusthus och garage är spaljén lägre, här hänger också min svarta stol på däckets soligaste plats.

Från köksfönstret och ut över en grusgång går en faluröd portal som en gång fylldes av den underbara rosen American Pillar. Plötsligt en vinter dog i stort sett alla klätterrosor i Stockholmsområdet och min älskling var en av dem.

Nu är det en småblommig blå klematis som kämpar upp från andra sidan. Vilken det är vet jag inte, för den fanns här redan när vi köpte huset.

Den blå glaslyktan är den enda jag har kvar av de fyra jag fick av väninnorna när jag fyllde 40. Bottenploppen har försvunnit i grönskan, jag har letat mig galen efter den.

Vid ett besök på Wij trädgårdar köpte jag två honungsrosor som planterades mitt på grusplanen framför ateljén. Här fanns redan en stor grop som skapades när grannen grävde upp sin grund och jag bad grävmaskinisten att ta ett tag hos mig så att jag kunde få en grop till min fontän. Det blev en väldigt stor grop till en mindre fontän, men det passade ju utmärkt till rosen!

Rosen växer som tokig och vi byggde tre portaler att breda ut den på. Här blev överliggaren i armeringsnät istället för rödmålad läkt eftersom vi ville att den var lite diskretare.

Sommartid är portalerna inte direkt diskreta. Och doften, ja den är helt ljuvlig!

Samma rutnät går igen i de två spaljéerna vid växthuset. På sydsidan binder jag upp björnbären

och på nordostsidan stöttades en magnifik Hurdalsros som också den bara dog en vinter. Så saknad!

Riddar/kungatronen har jag visat många gånger, även den följer spaljédesignen.

När vårt Gravensteiner dog byggde maken och sönerna ett hallonland på platsen. I bakgrunden kan stöden för vinbärsbuskarna anas, även de i falurött. I somras var dessa buskar ungefär tre gånger så stora - jag fattar inte vad som plötsligt hände?

I början hade vi fyra odlingslådor där det stora trädäcket nu ligger, men i samband med att vi byggde ut huset flyttades två lådor (och två gavs till en granne). Ett år fyllde jag dem med vita tulpaner och tackolov höll sig rådjuren borta.

De lådorna blev sedan grunden till vår potager. Lådorna syns längst upp till höger, delvis dolda av skuggan.

Kombinationen armeringsnät och falurött trä fortsatte såklart. Även här kändes armeringsmattorna mindre palissadaktiga än träspaljéer hade gjort. Ändå förstärkte jag palissadkänslan med mina blå stengodsstrutar.

Till sist visar jag portalen vid lilla grinden, den som håller undan forsythian från grusgången. Detta är det senaste bygget vi gjort. Får se om det blir något i sommar ...

Och vill du se vad andra har att visa i ämnet så finns det mer hos Trädgårdsfägring.

Trädgårdsfägring