Färgglatt korsvirke i ljuvliga Celle

Från Danmark tog vi färjan till Puttgarten och körde på söderut längs Autobahn. Lagom till en sen lunch tog vi den lilla avstickaren till Celle, en sådan där stad som på kartan anses värd en resa. Och det var den verkligen!

Gågatorna i stadens lagom stora centrum var kantade av korsvirkeshus i en mängd (över 500!) som fick ögonen att gå i kors (ha ha). Celle skonades från bomberna under andra världskriget tack vare en överenskommelse med britterna och har därför ovanligt många korsvirkeshus bevarade, det är faktiskt Europas största sammanhängande samling!
Här finns också en av de få synagogor som inte förstördes under Kristallnatten.

Så ovant att se alla dessa färger på husen, inte bara i stora fält utan också i mönster och detaljer.

Allt såg så fantastiskt nymålat och fräscht ut att man nästan kände det som om man var på Disneyland

men då dök en skyltning eller annat upp som påminde en om att det här var verkligt.

Det var faktiskt här i Celle vi gjorde vår enda egentliga shopping på resan, men det visste vi inte då. Jag köpte mig en jacka och maken en skjorta. Dessutom blev det en tröja och en skjorta till sonen där hemma.

Kolla bara på alla dessa mönster! Och färgkrockarna!

Det bästa med att resa innan den stora turistsäsongen tar vid är förstås att man kan njuta utan alltför många turister i vägen.

Långa texter i guldbokstäver var inget undantag, som om det inte räckte med färgerna och snickerierna?

På en gata står sex gatlyktestatyer föreställande olika personligheter. De har rörelsesensorer och pratar antingen med varandra eller för sig själva. Säkert kul att lyssna på om man är bättre på tyska än vad jag är.

Vi promenerade runt slottet som var väldigt sparsmakat i sin färgsättning, men också under renovering. Detta torn var ett av de få ställen där ingen byggnadsställning var i vägen. Det var hit till slottet som drottningen Caroline Mathilde landsförvisades på grund av sin olyckliga förälskelse i kungens livmedikus Struensee.

Jag som älskar tyska bakverk och ständigt behöver fylla på tekvoten tyckte att det var perfekt med en fika framför kyrkan. Den dubbelväggiga tekoppen i glas höll teet så varmt så länge att det blev svårt att dricka. Bakelsen var slut innan jag ens kunde ta första klunken.

Vi körde vidare till vårt hotell i Delliehausen, valt för att det hade restaurang. Skönt att slippa gå ut och leta matställe när man åkt bil en hel dag, tycker jag.

Balkong hörde till rummet, men i övrigt tänker jag inte göra reklam för hotellet. Middagen var inget speciell och hotellägarens gamla rökhosta fick mig att tappa aptiten.

Frukosten var inte heller av det upphetsande slaget. Nej, det stället väljer vi inte igen.
Vi for vidare söderut!