Heidelberg - en gigantisk slottsruin och ett fascinerande studentfängelse

Från vårt udda hotell i Schwetzingen var det inte långt till Heidelberg, en välkänt vacker universitetsstad där vår drottning är född. Tipset jag fått var att parkera högt ovanför stan och ta bergbanan ner via slottet, istället för att leta parkering i stan.

Nu visade det sig att utsikten inte var fullt så fantastisk som vi trott (många träd och ett stort husbygge i vägen) och att bergbanans biljett även omfattade slottsentrén - dit vi inte tänkt gå - så vi körde ner till slottet och parkerade där istället.

Slottet är egentligen en ruin, men en otroligt mäktig sådan. Tre gånger brann slottet, 1689 och 1693 på grund av krig och 1764 av ett blixtnedslag. Stenens röda färg kommer av blandningen fältspat och röd kalksten. Vi parkerade på ovansidan om ruinen och gick in i parken.

Höga murar omgärdade terrasseringen och de olika bassängerna. När trädgården skapades 1616-1619 ansågs den vara ett mästerverk med sina fantastiska blomsterrabatter, labyrinter, vattenfall och fiskdammar. Det mesta förstördes i kriget 1693.

Som i de flesta gamla trädgårdar av rang finns här en konstgjord grotta (i bakgrunden), men den fick man inte gå in i. Här brukade man hålla musikkonserter och vi kunde se några gamla fotografier innanför gallergrindarna. Framför ligger statyn fader Rhen utfläkt.

Här kan ruinens storlek anas.

Och här läget ovanför staden och floden Neckar (som senare rinner ut i Rhen). Mäktigt!

Inne i slottet finns världens största vintunna, men den får vi beskåda en annan gång när vi kanske gör staden lite mer noggrant. Nu hade vi som sagt inte tänkt gå in i slottsruinen alls.

Vi rundade ruinen och fann turistmassorna - vilken kontrast mot lugnet vi haft i parken! Jag valde att rikta min kamera bort från alla människor.

Vi vandrade ner till staden för att besöka det gamla studentfängelset med anor från när universitetet anlades på 1300-talet.

Här möttes vi av ett fullständigt nedklottrat/dekorerat trapphus.

Universitetet hade självständig behörighet och laglig rätt att fängsla elever för mindre överträdelser, t ex högljudda sånger, berusat beteende, deltagande i illegala fäktningsdueller eller om de förolämpade konstaplarna. Studenterna var också förtjusta i att släppa ut grisar som sedan jagades genom stadens gator, nattetid såklart.

Efter trapphuset kom vi in i själva fängelset, än mer dekorerat. Här uppe blev det fängelse 1712, innan dess hade fängelset legat i universitetskällaren där det var både fuktigt och kallt vilket äventyrade studenternas hälsa.

I slutet av 1800-talet blev det närmast en sport och ärofyllt i att sitta i fängelset. Minst en gång borde varje student ha fängslats för att ha äran i behåll! Studenterna dömdes från 2 dagar till 4 veckor i fängelse och tillbringade tid att dekorera väggarna, spela kort med vänner och rista in sina namn på träborden.

Ämnena på väggarna var silhuetter, studentkårens vapen, datum för vistelsen och humoristiska kommentarer. För den svarta färgen använde de först stearinljus eller sot från eldstaden och senare köpte de färgerna med sig.

De fotograferades i studentföreningens uniform och bilderna monterades i dörrarna.

"Kungens tron" - så hette dasset.

De första två dygnen fick fångarna bara vatten och bröd, men därefter kunde de få både mat och öl levererad. De fick betala för täcke och kudde om de inte redan tagit med sina egna saker.

Det var fritt fram att gå mellan cellerna och umgås med de andra fångarna, ja det fanns t o m en dörr till universitetet så de kunde närvara vid föreläsningar! De fick dock inte lämna byggnaden.

Jag tyckte att detta var ett helt underbart studentikost ställe som fick mig att fundera på hur det skulle sett ut om man stängt in Blandarens redaktion (på den tiden då det var mest teknologer i redaktionen) i ett liknande utrymme.

Vi gick runt lite i staden utanför, den påminde mig en del om Prag och har lång, lång historia.

Här har man funnit underkäken av en 500 000 år gammal föregångare till människan, homo heidelbergensis!

Där uppe ligger slottsruinen och bakom den står vår bil. Det blir en liten uppförsbacke när vi ska tillbaka.

(Notera att detta är en apa och inte en katt)

Här byggdes en träbro av romarna för 2000 år sedan. Tanken svindlar.

Visst kommer man att tänka på Karlsbron i Prag? Denna heter Karl Theodorbron, men kallas i folkmun för Alte Brücke.

Efter denna bensträckare hade vi en kort bilresa till Wiesbaden och en nyöppnad utställning som var alldeles alldeles underbar. Bered er på bildchock.