Välkomna och ovälkomna gäster plus en midsommar med förhinder

Så här fint välkomnades de första besökarna när det var Öppna trädgårdar förra söndagen. Både ekorrar och koltrastar visade upp sig och såg ut att klara av anstormningen av nya människor, även om de säkert tyckte att det var skönt när lugnet lade sig igen.

Totalt kom ett hundratal personer, utspritt över fem timmar. Solen och besökarna strålade ikapp, så glada att få glömma omständigheterna en stund och njuta av att något var ungefär som vanligt. Kaffe och mina hallonbullar gick åt, både keramik och glas såldes och blåregnet beundrades. Inga barn fick lämna trädgården om de inte hittat trädkojan.

Dagens bästa kommentar kom från två kvinnor i 35-årsåldern:
- Vi började hyperventilera när vi förstod att vi skulle få komma in här!

Annars är det många som berättar att de ser trädgården från bussen när de åker förbi, så de är otroligt nyfikna när de får komma innanför grindarna.

Och som sagt, trädgården visade sig från sin bästa sida, ingen lade märke till allt ogräs.

Jättevallmon i flera färger lockade bevingade besökare i mängd.

På måndagen kom efterlängtat regn, en riktig dagen-efter-helgen-före-dag. Notera nu den ståtliga korallsumaken i förgrunden, den som markerar var min äng slutar. Den köpte jag förra året, på ett presentkort från två goda vänner.

Denna dag slog även pionerna ut.

Och blåregnet gick att njuta av även inifrån.

Men så en morgon när jag går en vända runt trädgården med tebaljan i handen ser jag detta. Korallsumaken uppsliten, avriven. Samtliga grenar. Nedtrampade spår i ängen.

Vid fontänen har några alunrot knipsats av.

Så har stammen på min stora stjärnmagnolia fått barken avgnagd.

Några rosor har ansats.

Malvan är toppad.

Och min fina som-inte-heter-Messi har fått barken bortgnagd runt två stammar!

Om jag var ledsen och besviken? Jomenvisst. Minst sagt. Samtidigt kunde rådjuren gjort så mycket större skada, nu tycks de mest ha släntrat runt och provat lite här och lite där. Jag fann spår i den jord maken grävt upp för mina runda trampstenar och lagt vid staketet, så där ställde jag en armeringsmatta som extra hinder. Bara att hoppas att de långbenta fästingspridande råttorna håller sig på sin vanliga rutt och inte tar avstickaren in i min trädgård igen.

Till det inhägnade grönsakslandet har de i alla fall inte kommit. Här noterade jag hur olika tomatblommor kan se ut, denna från en bifftomat

och dessa från cocktailtomater.

Lillhunken hade gamla såband med morotsfrö i sitt rum, de stoppades ner i en av lådorna och har börjat gro. Jag har aldrig brytt mig om att odla morötter förut, vi får väl se om detta ger mersmak.

Midsommaraftonen skulle tillbringats hos min bror ute på landet. Han ska få ett nytt barnbarn vilken timme som helst, så vi var beredda på att saker kunde hända. Vi trodde det var på gång på Lillhunkens studentmottagning, så då kom inte brorsan, men det visade sig vara falskt alarm.

Nu var det istället Lillhunken själv som gjorde att vi fick ställa in firandet. Han slog till med en halsböld och fick antibiotika. Exakt ett år sedan han drabbades förra gången och fick besöka olika läkare i Polen som slet och drog i hans halsmandel. Tackolov fick han inte feber utan mår rätt okej även om han är stel i käken och pratar i mungipan.

Så vi firade för oss själva här hemma. Sill och gravad lax fanns hemma, öl och nubbe likaså.

Vi satt ute till långt in på kvällen och kunde prova Äldste sonens nya brädspel, ett krångligt samarbetsspel som tog oss sex timmar att spela ...

Gissa om jag var i behov av en stor kanna sangria och lite karamelliserade popcorn för att hänga med ända till slutet!?

Trädgårdsfägring