Både personlig och privat

Var börjar jag?
Hur mycket ska jag berätta?
Personlig men inte privat, har jag alltid tänkt om bloggen.
Får delvis frångå det, känner jag.
Blir privatare än jag brukar vara. 

Pappa skulle ju inte dö. Inte nu. Mitt i allt han höll på med.
Han skulle tillbaka till Gotland senare i höst för att stänga huset och fixa bina inför vintern.
Han skulle ta hand om alla mahoniabär som han fryst in. Skulle koka sylt. Det står i hans almanacka.
Och all den där lingonsylten han nyss hade kokat. Den som han ställde ned i matkällaren, bara för att upptäcka att där stod flera burkar från förra året.
Spelningarna med orkestern som äntligen kommit igång igen. Hans ljusglimt i den deppiga coronatiden. Att äntligen få spela cello igen.
Möten som var bokade. Alla konstiga samtal jag fått ringa till personer som jag inte vetat vilka de är.
Alla dödsbud jag fått lämna.

Ansvaret för mamma som han tog hand om 24/7.

Nu är det jag som försöker få ordning på allt. De första tre veckorna bodde jag hos mamma, med vissa avbrott då maken, en son och en brorson tog nätterna. Nätter då jag fick sova i min egen säng.
Så biståndshandläggaren. Hemtjänsten. Sjukgymnasten. Hemsjukvården. Trygghetslarmet. Matlådorna. Katten. Ständigt denna bortskämda katt. Mammas livlina.

Det dåliga samvetet. Hennes ensamhet. Hennes rädsla. Hon minns inte att vi just varit där. När brorsonen reser sig från bordet och går ut i köket säger hon att hon inte sett honom på så länge.

Begravningen.

.

Som en extra krydda kommer så ansvaret för min faster. Pappas älskade lillasyster. Hon som fick hjälp av honom med allt. Han fixade äldreboende till både henne och hennes man när tillvaron i villan gick helt överstyr. Han såg till att villan fick nytt, tätt tak och bergvärme så att huset i alla fall inte skulle bli sämre. Helst hade han velat tända en tändsticka och elda upp eländet.

Förra året dog mannen. Pappa fixade bouppteckningen, skötte bankaffärerna, hade kontakt med intressenter för både villan och sommarhuset. Sommarslottet. Jag försökte få hjälpa till. Lyckades till sist få honom att kontakta en mäklare jag uppskattat. Han lyckades få till de första viktiga pappren. Något som varit guld värt när jag nu plötsligt har hand om faster, hennes mans oskiftade (!) dödsbo och fastigheterna som ska säljas. 

Idag har jag fått ordning på de sju banker och sjuttifjorton bankkonton som min fasters man spritt deras ekonomi på. Med make och barn totaltröjde jag misären i villan i mitt förra blogginlägg så att mitt hem nu är ett kaos av omhändertagna möbler, tavlor, en mangel, kläder, broderade linnehanddukar, pärmar med viktiga papper, fotografier etc etc. Igår var det visning av huset och kontrakt med köpare skrivs förmodligen imorgon.

Sedan blir det sommarhuset. Där finns redan en köpare, men det är mycket som ska tas om hand innan kontrakt skrivs och slottet lämnas över. För tjugo år sedan var det min dröm att få renovera det drömstället. Idag inser jag mina begränsningar. Sörjer att det försvinner från släkten. Återkommer till det framöver.

.

Mitt i allt gick jag på keramik under höstlovet. Bestämde mig för att inte avboka dagarna. Kände att jag behövde timmarna med leran. Trots att jag avstod en dag för begravningen hann jag göra av med mest lera av alla. Glasering nästa fredag.

 .

Nu ska jag börja med pappas bouppteckning. Läser blogg en annan gång. Tack för att ni finns där ute och har tålamod <3