Bubblande mineralkällor, trånga trappor och gigantiska stenbumlingar

Det här var en av resans absolut bästa dagar! Två udda, intressanta och roliga vandringar. Den första i Tjeckien, en mil norr om Cheb. Vi hittade dit med hjälp av vår gps, sökte på SOOS, som naturreservatet heter. Efter att ha betalat entréavgiften

leddes vi ut på en träspång i det annorlunda landskapet. Det kändes att man inte ville kliva utanför gången och riskera att sjunka ned i något mjukt.

Efter en kort vandring kom vi till den första bubblande mineralkällan i den tjeckisk-bayerska geoparkens tektoniska dike. Här hade man "snyggat" till runt källan så det mer påminde om en fontän. Men det får ni inte se, istället visar jag den lilla bubblande källan bredvid.

Så fortsatte vi att gå i den glesa lövskogen till

denna öppna plats som på håll påminde om ett träsk.

Men här bubblade det överallt och salterna från de många källorna lade sig på ytan. Den varmaste källan här håller bara 16 grader, så det är stor skillnad mot de som finns i Karlovy Vary. 

Det såg ut som lakrits och is och var väldigt fascinerande.

Visst ser det ut som om man kunde åka skridskor?

Olika mineraler trängde upp ur sprickor och gjorde egna mönster.

Ibland låg de bubblande källorna på rad, som små gropar.

Det kändes lite som att jag rent fysiskt lyssnade på vad jordens inre hade att säga.

Landskapet runt omkring var så annorlunda.

Hur har detta en-gång-träd kunnat leva vid en så aktiv källa?

Den här promenaden tog inte mycket mer än en halvtimme och vägen tillbaka till bilen var längs ett järnvägsspår där det tycks gå små turisttåg under semester- och icke-pandemi-tid. En källa fanns kvar och runt den hade det byggts en brygga och en tunna som vilken badtunna som helst!

Vid parkeringen fanns ett litet museum med massor av uppstoppade djur, men vi gick bara snabbt igenom - nu skulle vi byta land!

Vi lämnade Tjeckien för en ny vandring, vid Luisenburg i Tyskland. Här finns Europas största stenbumlingslabyrint, eller vad man ska kalla den. Efter att ha betalat entréavgiften började denna vandring med trappor, instuckna mellan mossigt stenblock och en grans kämpande rötter.

Vilka mäktiga klippblock vi nu fick närkontakt med!

När vi gick uppför följde vi de blå pilarna som fanns att finna lite här och var. På vägen ned var de röda och vägarna möttes ibland.

Oftast var det inte svårt att första hur vi skulle gå. Rejäla trappor av sten med stadiga räcken.

Men ibland saknades trappstegen eller var betydligt ojämnare. Ingenting för handikappade eller barnvagnar.

Hoppsan, det blev visst lite lågt i tak också!

Och så skulle vi igenom där borta, ja ...

Vi visste aldrig vad som väntade bortom nästa hörn.

Den trängsta trappan hette Djävulstrappan. Där kom ingen igenom med ryggsäck på ryggen! Det gick knappt att ha kameran med.

Men igenom kom vi!

Bjuder på en bild på min rumpa när jag klämmer mig igenom en smal passage.

Det var verkligen roligt, det här!

Så småningom kom vi upp till picknickytan högst upp och efter att ha druckit vatten och mumsat lite bröd vände vi nedåt igen. Då öppnade sig vyerna på ett helt annat sätt, även  om det även här fanns en del trängre stigar.

Förutom tjejen nere till vänster syns också en man uppe till höger. En sådan där käck pappa med bebisen på ryggen, som trodde att han skulle på skogspromenad. Han har knappast tagit sig igenom alla trånga passager!

Vandringen nedåt var som sagt en helt annan än den uppför. Å andra sidan hade det ju inte gått att ta sig igenom trapporna i de trånga passagerna i nedförsbacke. Då hade man fått sitta på baken.

Här syns också några personer som ger skalan på stenblocken.

Uppe till höger syns några små röda figurer. Återigen; vilka mäktiga stenblock!

Gissa om det satt bra med var sin öl efter denna upplevelse!

Och så fick jag äntligen min viltgryta med spätzle.

Sedan bar det av mot första vindistriktet, för denna resans bästa dag var inte slut än!