Hos murmeldjur och hästar på Schlossalm

Att det var växlande molnighet kan man inte förstå när man ser hur vi åker in i molnen vid Bad Hofgastein.

Men väl uppe vid toppstationen på Schlossalm hade molnen lättat. Jag ville ha mer höghöjdsvandring!

Här fanns massor av olika vandringsvägar att välja bland. Antingen gick man uppför

eller nedför.

Eller så kikade man genom de borrade hålen där man fick en vy över varje alptopp med namn och höjd över havet. Vi var på 2066 meters höjd och valde att inte ta någon av de brantaste vägarna.

Men det var inte helt enkelt att förstå hur vi skulle gå. Den där stigen som ni ser folk vandra på fick oss att vända om när vi såg hur många längre fram virrade omkring utan att förstå hur de skulle fortsätta. Vi hade fotograferat av vandringskartan och tyckte inte att stigen stämde med hur vi skulle gå.

Är ni trötta på alpvyer så får ni skrolla vidare, jag tröttnar aldrig!

Men vänta nu! Vad är det som rör sig därnere vid stenarna? Tur att jag har zoom på kameran!

Spana in murmeldjuren!

Det är inte helt vanligt att man får se murmeldjur när man vandrar, så det här var extra roligt! Och utan tele hade vi inte sett så mycket alls.

Se själva - här är fyra djur i samma bild. På håll kan man inte se vad som är djur och vad som är sten.

Detta var verkligen en upplevelse!

Men vi vandrade vidare och runt hörnet här fann vi en finlandssvenska sittande. Hon njöt av utsikten och frågade oss om vi sett murmeldjuren. Hon påpekade just hur ovanligt det är att man faktiskt får se dem.

Efter en trevlig pratstund fortsatte vi vidare.

Så kom vi till en hage med vackra hästar. När vi stannade för att fotografera dem kom de fram till oss och följde oss längs med vägen.

Jag hade svårt att slita mig, men det var väldigt brant där de nu stod och vår stig började gå nedför.

Så behövde jag knyta om skon och hörde hur det lät som mullrande åska. Vände mig om och fick se hela hjorden rusande nedför backen mot oss, som nu var nedanför hagen. De skuttade och hoppade och var så glada! Jag hann inte ta fram kameran förrän de hade lugnat ned sig. Tänk om jag hade varit vänd åt andra hållet och sett dem i tid!

Tillbaka vid toppstationen blev det lunch. Tyvärr fick vi inte plats ute på det stora trädäcket utan fick sitta inomhus. Att detta är makens mat har ni nog förstått vid det här laget.

Själv blev jag lite överraskad av att få pyttipanna.Trodde att jag beställt något annat. Jag har rätt bra koll på tyska matfraser, men inte denna gång.

Däremot fick jag en mörk öl till maten! Hurra!

Tillbaka på hotellrummet åt vi färdiglagad sushi från mataffären till middag. Inte den bästa, men helt okej för det priset.

Men jag måste också berätta om en otäck upplevelse. På väg till Bad Hofgastein blev vi ifattkörda av en stor lastbil som låg väldigt nära bakom oss. Maken visste att han inte kört ut från någon väg framför lastbilen, så föraren hade ingen anledning att t ex vilja visa att vi kört felaktigt. Det kändes lite som man ser på film, när någon blir hotad i en biljakt. Inne i en tunnel låg lastbilen lika tätt bakom oss och jag tittade på den genom sidobackspegeln när den plötsligt blinkar med sina lampor, tutar högt och blinkar igen! Gissa hur tutorna lät inne i tunneln! Det var riktigt läskigt! Jag frågade maken vad han kunde vilja, men då svarade maken att det hade varit en mötande lastbil som reagerat på att lastbilen bakom oss låg för nära. Det var den mötande som hade tutat och också blinkat! Efter detta sackade "vår" lastbil ordentligt och kom aldrig nära oss igen. Men obehagskänslan satt kvar i oss länge efteråt. Tur att vi då fick både murmeldjur och vackra hästar som tröst.