Slott på slott och slottshotell

Jamen tänk om jag skulle fortsätta på min reseberättelse? Det är bara några få dagar kvar, vi är på väg norrut, men det händer en del som jag vill få på pränt så jag minns dem.

Vi lämnade Assmannshausen och körde långsamt längs Rhen. Det var knappt någon trafik och om det kom en bil körde vi åt sidan så de kunde passera. Vinstockarna längs bergssidorna måste avnjutas i långsamt tempo

liksom slotten

och borgarna

även om vi sett dem förut och även bott på ett.

Som flera gånger tidigare stannade vi till på Birkenstocks lagerförsäljning och den här gången hade de massor av blå sandaler i min storlek! Så är det inte alltid, men nu passade jag på att handla. Jag lever i dessa sandaler så fort jag kan ta av strumporna på våren, så de slits en del. De jag har på mig på fotot köptes för nästan tjugo år sedan, men de är ju inte blå så de har inte använts så mycket. Nu borde jag klara mig några år framåt.

Nästa mål var slottet Drachenburg som vi av någon anledning aldrig besökt. Det här är ett maffigt "fusk"slott, byggt 1882-84 av börshajen Stephan Sarter.

Att det inte har med adel eller kungligheter att göra spelar egentligen inte så stor roll, här har man gått all in och byggt ett slott med extra allt. Klart sevärt!

Från terrassen är utsikten över Rhen fenomenal

och vi valde bästa bordet för att äta lunch. Jag tog en flammkuchen, en tunn tysk pizza, som var så lätt att när det kom en vindby lyfte hela pizzan från min tallrik och hamnade nästan på mig! Som tur var hann jag stoppa den med handen och osten på toppen var inte kladdig, men väldigt varm.

Sedan gick vi in i slottet och njöt av allt det ståtliga.

Här fanns både isbjörnsfäll

och brunbjörnsdito.

Jag föll förstås för alla blyinfattade fönster.

Färden fortsatte ut på landsbygden, jag hade bokat in oss

på något som kallade sig slottshotell utan att det fanns något slott i närheten.

Ett generöst rum med balkong och de traditionella gummibjörnarna i små påsar på våra sängar

och resans största badrum. Fräscht!

Genom hotels.com hade jag fått ett erbjudande där trerätters gourmetmeny ingick, något som visade sig vara väldigt fördelaktigt när jag såg de ordinarie menypriserna. Som förrätt fick vi rökt lax med olika tillbehör.

Till huvudrätt valde vi mellan vildsvin, gösfilé och svamptortellini. Vi valde vildsvin båda två.

Men.

Våra tallrikar såg helt olika ut. Makens kött liknade fläskkotlett, det var ganska ljust i färgen. Mitt kött, på bilden, var tunnare, mörkare, lite "kladdigt" på ytan och luktade inte speciellt gott. Smakade verkligen inget vidare. Hade jag inte kunnat smaka makens hade jag nog inte sagt något, men nu var skillnaden så total. Tur att maken är bra på tyska! Servitören tog bort min tallrik och bad om ursäkt. Efter en stund kom han med en ny portion.

Som såg likadan ut.

Jag smakade och kände att nej, det här vill jag inte äta. Det ville inte maken heller, trots att jag ätit lite av hans kött.

Servitören undrade förstås hur det var och trodde att det kanske var jag som inte tyckte om vildsvin, men vi visste ju hur annorlunda makens kött varit! Gästerna runt omkring var förstås mycket nyfikna på turisten som ratade maten på den flotta restaurangen.

Min tallrik bars ut och efter en stund kom servitören tillbaka. Både han och kocken hade smakat på mitt kött. Och fått igång kräkreflexerna, vilket han till övriga gästers förtjusning demonstrerade tydligt.

Nu hade de problem. Jag hade ju inte fått mat. Vad kunde de göra? De var inte vana vid att få klagomål på maten, så det tog vad som skett på största allvar.

Jo, de kunde ge mig en större portion av den rökta laxen! Maken fick också äta av den eftersom min matlust hade dämpats rätt rejält.

Till sist fick vi vår efterrätt som på menyn kallades för "överraskning" och servitören lovade att det skulle vara en positiv sådan ;-) Vaniljglass med jordgubbar och sabayonne var gott!

Jag blev i alla fall inte matförgiftad av köttet utan kunde njuta en fantastisk frukost nästa morgon. Men vi hade inte haft klockan på väckning, så vi var nära att försova oss! Vi var de allra sista gästerna i frukostmatsalen och det var onekligen synd på så mycket gott.

Hittar jag samma erbjudande igen kan jag absolut tänka mig att återkomma.