EFIT - en återhämtningsdag i augusti

Sista dagen i augusti, det regnar och är dags för Ett Foto I Timmen - EFIT.

7.00

Det första jag gör på morgonen

är att kolla hur det gått med expresspaketet till sonen.

Det har tydligen kommit fram till Göteborg i alla fall.

8.00

Är så tacksam för en regnig morgon!

Trädgården blir vattnad och jag kan äntligen varva ner

från allt som behöver göras ute.

Tar en lugn morgon.

9.00

Frysen står i källaren.

Jag hämtar upp nytt bröd och kollar att jag har

vad som behövs till morgondagens tjejmiddag.

10.00

Tömmer ugnen i köket på husdelar. 

Dessa är gjorda i fönsterglas och jag har målat med glasfärg

som härdas i vanlig ugn.

11.00

Taken har fått brun färg och ska få typ tegelpannor.

Sedan måste de torka innan de går in i ugnen.

12.00

En enda fläskfärsbiff blev kvar från igår.

 Det känns helt lagom efter att jag tittat ikapp

på Roy Fares i Amerika och mår illa av alla

groteska sötsaker han visar.

13.00

Har för första gången odlat potatis.

Första fyra plantorna gav ärt- och valnötsstorasmå potatisar.

Men så fick jag fem rejäla potatisar på den femte!

Då hade jag redan hunnit bestämma mig för

att inte satsa på potatis igen nästa år.

14.00

Fortsätter jag att tömma den utflyttade äldste sonens rum.

Det har tagit mycket tid och kraft att förbereda för hans flytt

och sedan börja fixa i det rum han lämnar.

Lillhunken vill flytta in, men han vill ha rött och guld.

Och kristallkrona.

Detta blir ett eget inlägg.

(Är det möjligen någon där ute som har nys på någonstans sonen kan bo i Göteborg under sina studier? Just nu är han inneboende hos en familj som egentligen inte vill ha inneboende, så han hyr veckovis. Att inte ha tryggare bostad påverkar studieron!)

15.00

Jamen då kööör vi!

100 pärlhyacinter, 100 tulpaner och 50 små Allium

ska planteras.

16.00

Hittar en liten tallplanta och erbjuder Lillhunken den.

Han vill ha en bonsai och någonstans måste han i så fall börja ...

17.00

150 lökar senare har jag inte planterat tulpanerna än, men flyttat en buske.

Det var tungt och svettigt, men oj så glad jag är att jag fick det gjort!

18.00

Fräser kantarellerna som plockats på ICA.

19.00

Bläddrar lite i mitt franska magasin som kommit.

En del björnbärsrecept, det passar ju bra nu när bären mognar.

20.00

Gräver fram lite choklad i väntan på att fotbollen ska börja.

Tror dagen får sluta där, för bilder på teven behöver ni inte se.

Nu hoppas vi på seger!

Ett Foto I Timmen - EFIT

Behagliga sensommardagar

Plötsligt hann jag inte med bloggen. Det fixades i trädgården och skars glas och sträcklästes böcker (!) och firades en 84-åring och planerades för sons utflyttning och tiden bara gick.

Men den traditionella kräftmiddagen hos väninnan är värd ett inlägg, i år igen.

Förr satt vi alltid i hennes lilla lusthus som hon fick i 40-årspresent.

Det här är en kvinna med fantastisk näsa för fynd på loppisar och utförsäljningar. Sedan kombinerar hon alla sina fynd på alla möjliga och omöjliga sätt. Den gamla gungställningen som döttrarna för länge sedan vuxit ifrån, har fått svarta odlingslådor kantade med sänggavlar.

Ett glaslöst fönster pyntar lekstugeväggen och blir fond till en liten rabatt.

Vita lyktor finns i mängd och pyntas efter säsong.

Överallt i trädgården dyker det upp oväntade stilleben.

Ett rabarberblad i betong behöver inte vara ett fågelbad, det kan vara platt och bli ett bord när lämpligt underrede fyndats.

För ett antal år sedan byggdes ett stort växthus av gamla fönster, här får vildvinet växa in.

Och det är här vi uppdaterar oss på sommarens händelser samtidigt som vi mumsar på våra kräftor.

Ett av sommarens loppisfynd var denna hylla som så perfekt fick plats på växthusets sockel.

Så småningom, när mörkret fallit, kräftorna är äta och datum för nästa träff är satt, lämnar vi den vackra miljön och längtar redan till nästa år.

Sand, strand och en chock på Rügen

Hemresan från Stralsund till Stockholm gick över Rügen. I Binz passade vi på att besöka en sandskulpturutställning som pågår ända till 5 november. I år var temat Kärleken till musik och det fanns fantastiska skulpturer av både klassiska och moderna musiker.

De flesta kände vi igen, det handlade såklart om världsnamn, men så fanns en del nationella artister som vi inte visste vilka de var. Dessa fotograferade jag inte.

Konstarten som sådan är otroligt imponerande!

Frågan är hur skulpturerna ser ut i november? Efter tre och en halv månad var det ofräscht grönt på många skulpturer och på sina ställen hade de gått sönder. En skulptur som denna går inte att reparera. Å andra sidan är väl flyktigheten en av tjusningarna med den här konsten?

Självklart fotograferade jag en av världens kändaste rumpor.

Utanför tältet fanns en gigantisk skulptur med en medeltidsinspirerad stad på toppen.

Runt den stod flera vaktande riddare och i bakgrunden syns en drakvinge med klor. Tyvärr hade just drakhuvudet försvunnit, så vi hade lite svårt att förstå hur det hela en gång hade sett ut. Det måste ha varit väldigt mäktigt.

Men det som påverkade mig mer än sandskulpturerna var det som just nu händer med Hitlers gamla semesteranläggning Prora. Vi var där vid vår förra resa till Rügen och förfasade oss över den mer än tre kilometer långa byggnaden där tidens arbetare skulle få semestra i små lägenheter och bli indoktrinerade i "rätt" lära.

Hur det såg ut då syns i bortre delen av mitt foto. Idag byggs husen om till lyxlägenheter som säljs för 4-6 miljoner styck eller hyrs ut av bl a Novasol och Booking.. Jag får ont i magen.

Samtidigt är skillnaden inte alls stor mot de semesterkomplex som finns på stora turistorter. Det är byggnadernas bakgrund och genomförandet som får min mage att vända sig.

Läget är fantastiskt, det är krypavstånd till en magnifik strand.

Stranden sträcker sig långt åt både norr och söder, flera kilometer bred fin sandstrand.

Men lite längre bort syns mer av de gamla husresterna och jag får kalla kårar i nacken. Känner mig kluven. Kanske att det är bra att de gamla spåren suddas ut och såren får läkas?

Kl 13 gick färjan mot Trelleborg och jag hade bokat fönsterbord till buffén. Jag åt mig mätt på rökta räkor och gravad lax och fascinerades över karlar som struntade i all annan mat än det varma och ganska torra fläskköttet.

Konstaterade när vi kom hem vid midnatt att det var ett bra sätt att resa hem på. Den vilsamma båtöverfarten med all mat gjorde att bilresan inte kändes så lång. Att ta en kortsemester till våra gamla svensktrakter i norra delarna av Tyskland är något att fundera på framöver.

I boddenlandskapet vid Östersjön

Väster om Stralsund ligger Tysklands största nationalpark Vorpommersche Boddenlandschaft och det var dit vi åkte på vår sista semesterdag. Boddenlandskapet består av en kust som ständigt ändras, den byggs upp och bryts ner av vind och hav. I den låglänta terrängen bildas grunda sjöar. Hela landskapet påverkas drastiskt av vattennivån i Östersjön.

Sandbankar, laguner, sjöar och öar gör området till ett paradis för fåglar (och turister). Cykelvägarna är många, trots den ständiga motvinden.

Vi cyklade inte, vi körde bil. Första stoppet blev i Prerow där jag fascinerades av alla lyktstolpar som dolts i vita klätterrosor!

Vilken tur att vi var där just när de blommade, det här var en fantastisk syn.

En av de främsta anledningarna till att jag ville åka runt i området var husen med agtak och fantasifullt målade dörrar. Och jag blev inte besviken.

Här fanns färgkombinationer och mönster som vi väl knappt skulle kunna tänka oss hemma men som på ett märkligt sätt blir så vackra i sin rätta miljö.

Agtaken tillåter mjuka former. Jag tycker att de ser klappvänliga ut, lite som sammet om man stryker åt rätt håll.

Cykelvägarnas skyltar var också väldigt charmiga.

Sista biten ner mot stranden och Seebrücke var det cykelförbud. Här låg små bodar med restauranger och butiker. Vi köpte smörgåsar med rökt lax respektive yttepyttesmå räkor till lunch. Jag köpte mig en ny blå plånbok i skinn.

Solen hade ännu inte brutit genom molnen och vinden var frisk, så strandbesökarna kurade ihop sig i de många strandkorgarna. Jag har sagt det förut och säger det igen, en av de få materiella saker jag fortfarande önskar mig är en (blåvitrandig) strandkorg. (Den andra är en karusellhäst - det är nog barndomsminnen från Mary Poppinsfilmen som påverkat mig.)

Vi trotsade vindarna och vandrade ut på den långa träpiren. Sedan tog vi oss tillbaka till bilen och åkte vidare till Ahrenshoop, den lilla fiskebyn som blev en konstnärskoloni och numera är en populär turistort.

Här finns det många, många målade dörrar på lika många agtakstäckta hus. Roligt att se att även de nybyggda husen håller sig till traditionen!

Här bodde någon som tydligt gillar katter, avslöjad inte bara av silhuetterna i fönstren utan även av skulpturen på trappan och huvudena i dörrspeglarna!

En del trädgårdar var lika inspirerande som husen.

Se hur buskarnas färg matchar fasaden!

Nu hade solen kommit fram och värmde ordentligt, så det blev en lång och skön promenad.

Men det här lilla huset såg ut att behöva lite omvårdnad. Undrar om det var till salu?

Vi gick förbi ett hus som just fick nytt tak. Ett sant hantverk som kräver sin yrkesman.

På en bild hade jag sett att det skulle finnas ett knallblått hus i byn, men vi kunde inte finna det.

Men man är inte rädd vare sig för starka färger eller kapten Haddock!

Plötsligt såg vi en liten charmig skylt om en kaffekvarn :-)

Vi följde skyltningen

och kom fram till kvarnen som mycket riktigt var ett fik.

Platserna ute i solen var upptagna, men vi satte oss inne och jag fick återigen ett smaskigt tyskt bakverk. Nöjda och glada gick vi tillbaka till bilen och gjorde resten av dagen i Stralsund. Nu vet vi att vi vill tillbaka hit. Vill cykla och uppleva landskapet i en annan takt. Ett annat år.