Möten, sorg och motion

Det var inte alls meningen att det skulle ta en vecka innan jag fick till ett inlägg, men det är liksom lite mycket nu. Jag håller för fullt på att förbereda för utställning samtidigt som världen rullar vidare både med och utan mig.

I torsdags morse tog jag mig till Mr Cake, dit har jag velat gå sedan de öppnade för ett år sedan. Nu skulle jag träffa Mia och Annette!

Så snart jag kom innanför dörren fick Mia syn på mig och vinkade, men jag var tvungen att stanna till vid disken för att fotografera de fantastiska Red Velvet croissanterna!

Bullarna bredvid såg inte dumma ut de heller!

Jag brukar inte lägga upp bilder på folk i bloggen, men de här två är ju vana vid att visa upp sig och sa att det var helt okej. Jo tack, det tog fyra försök innan Annette kunde låta bli att prata eller grimasera på bilden! Mia log lika fint och stilla på alla foton!

Och när den här bilden togs hade vi redan hunnit prata vid tomt bord i två timmar innan vi köpte lunch.

Mia och Annette tog sallader, men jag kunde inte motstå svamptoasten, som var betydligt godare än fotovänlig.

Sedan blev det en chokladbakelse också, väldigt lätt och moussig. Notera Mia i speglingen ;-)

Annette rusade till bussen efter att vi pratat i fyra timmar - tänk att tiden kan gå så fort! Mia och jag vandrade bland annat till Sibyllans tehandel innan vi skildes åt på pendeltågsperrongen och åkte hemåt i var sitt väderstreck.

På fredagsmorgonen åkte jag med maken, hans bröder och svägerska till mosterns begravning. Första gången jag är med om att det inte är någon kista utan enbart en urna.

Maken bar urnan och sänkte ned den i familjegraven. Mostern hade velat att alla skulle skiljas åt därefter, så inget begravningskaffe var planerat.

Vi åkte hem till makens kusiners pappa för en stunds gemenskap och smörgåstårta. Kusinerna har tagit hand om allt i samband med mosterns begravning och mitt i all sorg förlorar de sedan sin egen mamma. Nu har alla tre systrarna gått bort inom loppet av nio månader. Min svärmor som var yngst avled först, på julafton förra året.

Det var en dag som tog på krafterna, så när maken och hans bröder insåg att de hade chans att äta surströmming på kvällen var jag oerhört tacksam. Det betydde att jag och Lillhunken ensamma kunde mumsa kött och ta det lugnt. Jag somnade redan 22.30 och det hör verkligen inte till vanligheterna!

Men det gjorde att jag var utvilad på lördagsmorgonen när vi återigen skulle fara norrut, denna gång till Grisslehamn för en tvåmilavandring med vänner.

Inte bara med vänner, vi var 500 personer som vandrade 1, 2 eller 3 mil längs Roslagsleden denna dag. De som ville tog på sig den knallgula tröjan med texten Roslagsmarschen 2018, men se den avstod jag ifrån.

Större delen av leden gick på asfalt- eller grusväg genom sommarstugeområden, de delarna var inte så roliga. Bättre var stigarna genom skogen, även om man då fick kolla var alla rötter gick så att man inte snavade.

Då och då kom vi fram till havet och kunde njuta av sol och utsikter.

Omväxlande sandstränder,

småsten/grusstränder och

klipphällar.

Plötsligt kunde skogsmarken vara fylld av runda stenar, svårare att gå på än kullerstensgator.

Det blev lite långt mellan matstationerna, vi fick en korv efter bara tre kilometer och sedan ärtsoppa när det bara var tre kilometer kvar. Då var det många som var väldigt hungriga! För oss tog vandringen sex timmar, mest beroende på att jag inte går snabbt. Hade vännerna gått i sin egna takt hade de varit framme minst en timme tidigare.

När vi äntligen nådde Albert Engströms ateljé fanns inga sura miner, trots ömma tår och stela vader.

Nu var det bara sista biten till bilen kvar, sedan drack vi öl och åt god middag i vännernas stuga. Jag och maken valde att åka hem till Lillhunken för att få sova i egen säng, men de andra vännerna sov kvar på landet.

Idag har här fixats med små och lite större saker i lugn takt; päronmarmelad har kokats, äppelträd ansats, tavlor till utställningen monterats, biljetter bokats och papper sorterats. Imorgon ska jag ta mig tid att läsa bloggar!