Vattenslottet i Anholt och ett udda pensionat

Fredagen efter midsommar hade vi bott i vårt hus i Hof van Saksen i en vecka och det var dags att åka vidare. Det var då vi besökte Piet Oudolfs trädgård (som jag visat bilder ifrån både här och här) och åt smörgåsarna i Hummelo.

Från Hummelo var det inte långt till vattenslottet i tyska Anholt, dit vi hann en timme innan de stängde för dagen. Lite udda var det för entrén till parken krävde en pollett och polletten fick man inne vid slottet, men där var det stängt!

Maken bankade på dörren och minsann, den öppnades och vi fick betala för våra polletter. Så konstigt att ha den igenbommad fast det skulle vara öppet?!

Vattenslottet är byggt i två stora delar med broar emellan och är ett av få slott som fortfarande är i privat ägo i Nordrhein-Westfalen. Familjen Salm-Salm har bott här sedan 1647. I slottet finns ett museum som kräver guidad tur (på tyska), ett hotell och en restaurang med flytande terrass på vattnet.

En anledning till att entrén var stängd kan ha varit detta par. De skulle fotograferas framför slottet och säkerligen ha sin bröllopsfest där inne.

Men vi hade främst kommit för parken runt slottet, även om jag gärna hade sett närmare på byggnaden också. Jag kan bara konstatera att vi får återkomma vid annat tillfälle.

Nu gick vi en timmeslång rundtur enligt broschyren vi fått, men nog var vi tvungna att gå ganska långsamt för att den skulle ta en timme!

Å andra sidan njöt vi desto mer av den gigantiska och helt fantastiska blomsteräng som skapats. Det var så vackert och så oerhört svårfångat på bild.

Förutom ängen och en rejäl yta med vackra träd fanns en rolig labyrint med höga häckar. Labyrinten hade tre entréer, men det var bara genom den jag valt som man kom ända fram. Lurigt och klurigt! (Och en lite butter äldste son som kom fram sist.)

På en sida av slottet fanns en mer traditionell slottsträdgård med klippta häckar och tuktade rosor. Vackert men lite trist, speciellt som det var över 30 grader varmt. Då orkar man inte riktigt uppskatta sådant som inte har det lilla extra.

Vi kikade på sothönans ungar som simmade fram i vattnet. Tänk så fula fågelungar är innan de fått fjädrar på huvudet.

Efter en fika i själva orten Anholt körde vi den sista biten till Weeze och vårt pensionat för natten. Ett fyrbäddsrum i ett radhus där värdfolket bodde i huset bredvid. Hon var tyska och han engelsman med ett förflutet inom RAF (Royal Air Force), därav den udda kombinationen av flaggor.

Hos detta par kunde man beställa en barbeque om vädret var fint och det hade jag gjort redan när jag bokat rummet. Det visade sig att jag var den första gäst som bokat i god tid, alla andra hade frågat först när de kommit till rummet om de kunde få grillmiddag. Då är det ju lite sent.

Nu satt vi på uteplatsen som hörde till vårt hus och serverades både mat och prat. Till saken hör att tyskarna just åkt ut ur VM, men Sverige och England hade ännu inte mötts. Vi hade alltså en hel del att prata om.

Lite diskretare var vi när vi på svenska analyserade potatissalladen, täckt av kokta äggskivor. Den var god, men klart annorlunda. Förutom potatis i god dressing ingick bitar av kokt korv. Salladen var en hel måltid i sig!

Ett mycket gott bröd med krispig skorpa och oidentifierbar krydda serverades tillsammans med ett örtsmör.

Två sorters grillade bratwurst (Nürnberger och Thüringer) med senap, potatissalladen och en grekisk sallad - ja, alla foton kanske inte blir så aptitliga, men så var det också en udda blandning.

Det fanns fler korvar än vi behövde, men Lillhunken hade inga problem med att mumsa i sig de extra.

Det hade varit gott med ett glas rött vin eller en öl, men husets Honesty Bar erbjöd halvtorrt rosé och ljus öl (vilket inte riktigt är min grej). Inte fanns det några mindre flaskor med läsk till Lillhunken heller, så han och äldste sonen fick dela på en stor flaska apelsinjuice. (Visst hade äldste sonen kunnat tänka sig vin, men inte så gärna rosé, och han dricker inget kolsyrat).

När man sedan läser att det halvtorra rosévinet passar till blomkålssoppa och asiatisk mat, ja då var det ju bara att hålla god min. Fast vi skrattade rätt mycket, så det var inte så svårt.

Det fortsatte att ryka från granntomten och snart kom värden in med ett rejält fat med grillad fläskkarré. Gott, mycket gott, men jag var ju redan mätt. Vi åt och åt och Lillhunken tog den köttbit som var extra.

Sedan lutade vi oss tillbaka och jäste.

Men jag var lite fundersam, hade ju läst om barbequemiddagarna på nätet. Sa dock inget till familjen förrän jag åter såg rök stiga från grillen på tomten bredvid.

Och mycket riktigt. Ytterligare ett fat med kött kom in. Jag var så mätt att jag tydligen inte tog någon bild på det.

Den här gången åt Lillhunken inte upp de extra köttbitarna ...

Så avslutades frosseriet med att maken och jag fick var sin stövel med Jägermeister.

Häpp.

Det vore synd att påstå att vi var hungriga till frukost nästa morgon, men sönerna skulle flyga hem och maken och jag fara vidare. Frukosten var - såklart - riklig och serverades med vår engelske värds glada humör. Lillhunken hällde mjölk i hallonteet så det skar sig (man måste förstå att "infusion" inte är det samma som te), men det var han minsann inte den första som gjort berättade värden och bytte glatt tekopp.

Massor av små förpackningar på ena fatet

men färska pålägg på det andra.

Och förstås - de helt fantastiska små stickade mössorna som höll äggen varma.

Ja, detta var ett ställe som dröp av kärlek och omsorg på ett mycket charmigt och annorlunda sätt. En sann upplevelse. Och ja, jag kan tänka mig att bo där igen (fast jag kanske prioriterar vattenslottets hotell).

Vid 10-tiden lämnade vi av sönerna på Düsseldorf-Weezes flygplats och for tillbaka till Nederländerna. Men det blir ett (eller två) nya inlägg.

Trädgårdsfägring