Hela Bretagne kryllar av historia, både gammal och supergammal. Blott en halvtimmes bilresa öster om Josselin ligger Monteneuf och dess bautastenar, så vi tog (om)vägen dit. Vilken upplevelse det blev!
I skogen fanns tidigare tre stora bautastenar som länge fungerat som mötesplats för kärlekspar och traktens ungar. Men så brann skogen 1976 och avslöjade mängder av andra stenblock som låg på marken. Den sittande borgmästaren M. Orphan var amatörarkeolog och insåg att detta var inte bara en samling stenblock, det var mer än så.
Han kontaktade myndigheterna och arkeologen Yannick Lecerf kom till platsen. Vilket fynd detta var, vilken tur att skogsbranden var och vilken tur att M. Orphan insåg vad branden avslöjat!
Många områden med stenålderslämningar är försvunna; de har använts till olika byggen på Romartiden, förstörts av den kristna kyrkan på medeltiden, stimulerat fantasier om älvor och jättar på 1800-talet och använts som rena stenbrott på 1900-talet. Man har sett på dem med de olika epokernas ögon, beroende på kultur, tro och kunskap. Samma sak gör vi idag!
För ungefär 6500 år sedan började människor ställa upp stenblock. Inte var som helst, utan på noga utvalda platser efter geologi och geografi. Men varför? Med vår moderna logik kan vi inte förstå dåtidens logik.
Av de 400 stenarna i Monteneuf vet man inte hur många som stått upp och hur många som aldrig restes. Däremot kan arkeologerna se vilka stenar som har huggits ut och flyttats från sin ursprungliga plats. Idag har 39 stenar rests, stenar där arkeologerna har funnit bevis för att de faktiskt har varit stående i just dessa gropar och åt just dessa håll. För de flesta av de andra liggande stenarna är osäkerheten om deras exakta position eller riktning för stor. Varje utforskning förstör samtidigt många ledtrådar och därför är det bättre att stenarna får ligga för framtida vetenskapliga undersökningsmetoder.
Historiskt var detta en period då nomaderna blev bosatta. De började med jordbruk och djurhållning, de kunde spinna och väva, göra keramik och smycken. Många fynd i Bretagne är gjorda av mineraler från Alperna, så de har färdats lång väg.
Samtidigt finns (ännu) inga fynd från bosättningar vid bautastenarna. Var bodde människorna som reste stenarna? Varför slutade man leva nomadliv när det nya sättet att leva var mer arbetsamt och ledde till ett klassamhälle när man kunde börja samla på sig egendom?
De måste ha haft ett utvecklat talspråk, men inget finns nedskrivet. Just därför är det så viktigt för arkeologerna att få bautastenarna och andra fynd att tala till nutidens människor.
Vad känner man då när man går runt bland dessa stenar? Det är lätt att bara gå runt och tänka: jaha, så många stenar. Så knasiga de var på den tiden. Så tungt det måste ha varit.
Tackolov då för den kloka broschyr vi fick som guide. Den som ställde frågorna. Som fick oss att tänka.
Det tog halvannat år att bygga Eiffeltornet och 150 år att bygga Notre-Dame, men dessa stenar restes under en period på 1500 år. Är de ett tecken på att dåtidens människor inte kunde tänka nytt? Att de höll på traditioner eller att de faktiskt valt att lägga stor tid och möda på just dessa stenar?
Hur många människor har de sett gå förbi?
Hur många har tagit sig tid att stanna och se dem?
Vad vill de säga?
Förutom det upprensade området med stenarna i skogen fick vi följa en stig som ledde förbi fler liggande stenar. Man hade byggt upp byggnader som visade hur stenålderns människor bodde och deras dagliga liv.
Dessutom fanns här ett område där man visade hur stenarna kan ha fraktats och rests,
vilket inte betyder att det faktiskt har gått till på detta sätt.
Vi lämnade området med många tankar och frågor. Plus insikten om vilket litet skrutt man är på jorden.