Till vårt lilla franska semesterhus

Vi fortsatte köra på småvägar söderut och stannade till när vi såg skylten för en brocante, loppis. Här hade jag också kunnat köpa stora stentråg, men bilen kan inte ta hur mycket last som helst och vi hade ju bara börjat vår resa ...

Istället blev det en stor kanna med tvättfat och småskålar för 25€. Snacka om att det stod "Anni" på dessa vackra ting!

En skylt mot en utsiktsplats lockade oss in på en liten väg

och det var helt klart värt att köra genom skogen för att nå detta ställe, Mont Besson, med utsiktstorn och servering från en liten timmerstuga!

Perfekt med en god galette med chèvre, fikon och honung till lunch.

På eftermiddagen nådde vi den anläggning där vi nu skulle bo i en vecka. Vid första anblick såg stugan inget vidare ut, men jag vet ju att när man vant sig är det helt okej.

Här fanns ju allt vi behövde, även om soffan var sliten och duken hade hål i sig.

På anläggningen fanns ett bra poolområde som vi utnyttjade två gånger, det var ju 35-38 grader varmt när vi var där. Än var det lågsäsong, så vi var bara några få sällskap, men värden berättade lyriskt om hur det skulle vara ett 60-tal barn som sprang runt i omgivningen bara några veckor senare. Här fanns massor för barn att göra och upptäcka, så jag tror säkert att barnfamiljer trivs! Det fanns också tennisplan och lekplats och under högsäsong är restaurang och bar öppna.

Vi hade en mil till mataffären, så vi handlade på oss några middagar och frukost. Åt chipolatas med färdig potatisgratäng (fanns fryst, bara att värma i mikron) första kvällen och

patéer och ostar en annan kväll.

Potatisgratängerna var så goda till korven att det blev samma middag en annan dag.

Och vi hittade fler loppisar!

Jag var sugen på den gröna krukan, men den hade en spricka. Det blev en annan blåvit Anni-karott för 5€, men den har jag inte på bild.

Här inne blev det inget köp alls.

På morgnarna planerade vi utflyktsmål och en typisk dag visade jag i min EFIT från Dordogne. Följande inlägg kommer att visa vad vi ägnade oss åt under veckan i Dordogne, området som är känt för valnötter, tryffel, anka, chèvre, grottor och vackra medeltida byar. Vad mer kan man begära i livet?

Att försöka sticka ut som slott

Paris och stora delar av Frankrike hade drabbats av översvämningar och nedfallna träd under natten, så vi hade tydligen klarat oss lindrigt undan. Nu körde vi vidare söderut på småvägar och kunde såklart inte undvika att följa Route de Crémant.

Stannade till vid en vingård

och provade några bubbel. Köpte med oss några flaskor. Bubbel är alltid bra att ha hemma.

När man åker på landsbygden får man se helt andra saker än när man kör på motorvägar. Spana in vattentornet!

Och busken som ekorren smaskar på!

Vi köpte ost och paté i en mataffär och stannade till vid ett vattendrag för att äta picniclunch.

När vi kom fram till Château Peufeilhoux fick vi välja vilket rum vi ville bo i och valde ett annat än det jag först hade bokat. 

Jag hade tyckt att det var för feminint och gulligt, men på plats kändes det bättre än det "exotiska".

Hallen utanför rummet var fylld med tavlor och på nästa våning fanns fler, mindre rum.

Frukostmatsalen var redan färdigdukad.

Vi tog en promenad runt trädgården

där man uppenbarligen gjort vad man kan för att sticka ut och skilja sig från andra slott, så att barn och vuxna kan se något annorlunda.

Krukor med orkidéer utställda bland murgrönorna.

Ni ska veta att jag undviker att visa allt ...

Men fjärilsdelen kan jag inte säga något ont om, jag som själv har massor av fjärilar uppsatta i trädgården.

Den stora fontänen var dock äkta vara, även om den inte var igång. Bredvid fanns en stor pool där ett holländskt par mumsade ost och vin. Hon hade inte vågat bada, men han hade tagit ett dopp. De förfasade sig över vikingarna (vi, alltså) som tyckte att det var skönt i vattnet och låg kvar länge.

Vi hade ätit rester av vår lunch till middag på rummet och suckade lite över frukostutbudet nästa morgon, även om brödet var gott.

Vår värd hade låst upp slottets undervåning för oss, så vi kunde gå runt och titta innan vi åkte vidare.

Man anar ju hur mycket som krävs för att hålla ett sådant här ställe igång, men för egen del föredrar jag tusen gånger om det lilla slott vi bott på natten innan.

Ett mycket inspirerande och charmigt litet slott

Här, i det lilla slottet Château de Roncort i franska Vogeserna, skulle vi bo en natt. När vi knackade på öppnades dörren av ett skotskt par som också var gäster, två keliga hundar hälsade oss välkomna och längst in stod Marc, en lite blyg fransk slottsägare som sedan visade oss vårt rum.

Vi hade det minsta och billigaste rummet, men sängen var större än jag trott och rummet var trevligt med personligt badrum, bokhyllor, konst, sittplats

och utsikt mot kyrkan. 

I trapphuset fanns massor av detaljerad konst, skapad av Yann Wehrling som delar sin vardag mellan slottet och Paris. Många av konstverken gick att köpa.

Den öppna dörren leder till vårt rum, den till vänster till ägarnas privata delar och till höger finns ytterligare gästrum.

I stället mellan skåpen fanns lösa teckningar och akvareller av olika motiv och i olika prisklasser. Jag bläddrade igenom allt och köpte två.

Bakom det lilla slottet bredde den stora trädgården ut sig. Här var det fritt fram att strosa runt. Det fanns gräsmattor att spela boll på, solstolar att softa i och odlingar att begrunda.

Vi bokade in oss på middag till kvällen, nu ville vi inte flänga runt mer. Vid slottet fanns bara en bondgård och kyrkan, så vi hade behövt åka en bit för att få mat.

Hittade hönsen och gåsen!

Och insåg att här finns hur mycket som helst att göra.

I vagnen kan man också bo, den var dock inte iordningställd inför säsongen än.

Marc lagade själv maten till oss, en mustig kycklinggryta med paprika och separat sallad.

Till efterrätt fick vi pannacotta med trädgårdens bär. Hela den trevliga och goda middagen hade vi sällskap av det skotska paret och två mer eller mindre tiggande hundar.

Vi sov gott, trots ett åskväder, och serverades traditionell fransk frukost med baguette, croissanter och marmelader i ett litet rum angränsande till köket.

Den läckra skåpsväggen bakom oss väckte vår nyfikenhet - vilken dörr ledde till Narnia? Den skotska kvinnan öppnade den lilla luckan till vänster och såg rakt in i köket.

Sedan tog Marc betalt för maten och konsten, men glömde rummet. Han blev lite generad när jag påpekade det. Men han var en fantastisk berättare med många dråpliga historier om gäster som bott hos honom och vad som hänt när en svensexa gick överstyr samtidigt som en annan, höggravid, gäst plötsligt kände hur vattnet gick.

Hit vill jag komma tillbaka och bo mer än en enda natt!