Robert Tatin - en oväntad pärla

Åter till sommarresans bästa dag och den tredje konstupplevelsen. Nu hade vi kört vidare till Cossé-le-Vivien där jag hade spanat in Musée Robert Tatin, sydväst om Le Mans. Tatin var målare, skulptör, arkitekt med surrealistiska och naivistiska drag. Jag hade aldrig hört talas om honom och anade inte vad som väntade.

Museet är en stor park där Tatins bostad låg, huset står kvar och kan besökas men jag hade inte köpt biljetter till det eftersom detta var den tredje sevärdheten av de fyra vi skulle hinna med samma dag. Vägen mot huset och den stora byggnad som ligger intill kantas av 13 stora detaljrika skulpturer, "L'Allée des Géants". Här finns flera kända personer porträtterade.

Vägen leder till detta fantasieggande monster och vi fortsatte åt höger runt vad som såg ut som en stor kvadratisk byggnad. Jag började undra om jag varit dum som inte köpt den extra biljetten?

Helt fascinerad av figurer och mönster!

Att bara cirklar kan bli så spännande!

Så kom vi fram på andra sidan där själva bostadshuset låg, så charmigt. En stor kontrast mot skulpturkonsten vi just sett.

Men vad fanns då i den stora byggnaden? Tänk om vi hade behövt bostadsbiljetten för att se insidan även av den?

Men nej, det visade sig finnas en liten ingång till det som hette Meditationsträdgården.

Vilken upplevelse!

Vem skulle kunna sitta stilla och meditera i denna miljö?

Den kvadratiska gården kantades av manshöga figurer och smågårdar.

Allt var dekorerat, men utan starka färger.

I mitten fanns denna stora damm.

Det gick inte att ta in allt, så mycket att se åt alla håll.

Mellan pelarna fanns rum med konst

och det visade sig att Tatins målningar var minst lika detaljerade och lockande

som skulpturerna.

Här hade jag kunnat gå runt i timmar

för att se närmare på alla detaljer.

Här fanns också den färg som skulpturerna saknade.

Vilken blandning av oväntat starka konstupplevelser vi var med om på en och samma dag, först sagovärlden hos Poète Ferrailleur, sedan fantasyn i den ljuvliga franska byn Rochefort-en-Terre och så detta. Nu skulle vi köra sista biten till hotellet i Le Mans och ladda om för att få dagens fjärde lyckopiller ...

Fransk charm den sista dagen

När vi lämnade det sista av de sju slott vi besökt i Loiredalen hade vi också påbörjat hemfärden. På vägen till nattens boende låg en trädgård som både fått lovord och negativ kritik i de recensioner jag sett. Vi fann Les Jardins de Roquelin och betalade de 6 Euro det kostade att besöka den. Katten följde med oss runt.

Entrén till trädgården såg mysig ut, frodig och lite vildvuxen.

Men sedan var det mest grönt. Och överblommat. Det är inget fel på gröna trädgårdar om man valt växter vars skönhet just är det gröna, men överblommade gröna växter är inte alltid lika trevliga att se på.

En del blommor fanns förstås och jag kunde ana mig till vad som funnits tidigare, men det var helt tydligt fel tid att komma hit. En sådan där mellanperiod i väntan på nästa blomning, kanske.

Vi strosade runt en stund, men det gick ganska fort.

Sötast var nog dasset, inbäddat i grönska och blommor (!!!).

Vi for vidare till Villeneuve-sur-Yonne där vi skulle bo en natt på 3 Roses, men vi kom lite tidigt så ingen var hemma.

Detaljer avslöjade att vårt värdfolk hade humor.

Vi åkte till matbutiken, i detta fall Lidl, och handlade middagsmat. Visste att här skulle finnas kök och matplats förutom spa-faciliteter.

När vi kom tillbaka var mannen i huset hemma och hade öppnat dörren till vårt boende - den som syns i bakgrunden. Han visade oss runt, bjöd på öl och pratade oavbrutet. Otroligt trevlig!

Det var först när frun kom hem som hon lyckades få honom att lämna oss.

Vi dukade upp våra fantastiska crevettes (räkor), baguette och goda vin ute i trädgården och njöt! Tänk om Lidl hemma hade sådana räkor!

Sedan sov vi gott i det fina rummet, utan att utnyttja spa-möjligheten.

Nästa morgon kom vi ned till köket (bilden tagen kvällen innan, när solen sken in)

där vår värd hade dukat upp vår frukost. Ett urval tesorter till mig, kaffe till maken, hemgjorda marmelader, skinkor, yoghurtar och självklart croissanter.

Sedan vinkade vi adjö till vårt rara värdfolk och till Frankrike. Jag gav adressen till nästa stopp till maken, som vanligt utan att berätta vad vi skulle se, och vi påbörjade en längre bilresa norrut. Nästa sevärdhet var återigen en annorlunda och mäktig upplevelse, den vill ni inte missa ;-)

Det största och mäktigaste av dem alla; Château de Chambord

Som en blandning av tung försvarsborg och sirligt slott, en byggnad att gå vilse i - det är Château de Chambord. Otroligt pampigt!

Hur många besökare det än kommer behöver man inte känna att det är trångt någonstans.

Inomhus är det trappan med dubbla spiraler som tilldrar sig mest intresse. Liknande trappa, men i en betydligt mindre storlek, har utsiktstornet Petrin i Prag - där går man upp ena vägen och ned andra. Här kunde man gott och väl gå flera i bredd utan att krocka med andra.

Forskarna tror att det var Leonardo da Vinci som ritade både trappan och de ursprungliga ritningarna till slottet.

De många rummen är olika intressanta eftersom det bara är första våningens rum som är inredda. Men det hindrar inte att det finns detaljer som jag faller för.

I de andra slotten vi besökt har sängarna stått rakt ut från väggen, här är flera inbyggda i alkover. Med dubbla sänghimlar dessutom - lite kaka på kaka kan jag tycka. Snyggt, men jisses så dammigt det måste bli.

Blyinfattade fönster är jag såklart alltid lite extra svag för.

Vissa rum har bara tavlor på väggarna, inga möbler. Det här tyckte jag var ett lite roligt familjeporträtt.

På andra våningen är taken runt trappan väldigt vackra, med hundratals salamandrar i de olika facken. Salamandern är en symbol för Francois I.

Den största sevärdheten är att gå ut på takterrassen. I mitten finns den 32 meter höga lanterninen som ett krön på den stora trappan.

Här finns miniatyrspiror, trapptorn, kupoler och mejslade gavlar i en mängd som får det hela att likna ett överfullt schackspel. Så häftigt!

Utsikten kan man inte heller klaga på, även om anläggningen i sig ser lite tråkigt perfekt ut.

Jag vände mig hellre in mot slottet och alla krusiduller.

Ägorna som tillhör slottet är gigantiska, här kan man säkert tillbringa en hel dag. Vi hade tänkt äta lunch, men eftersom en stor del av slottet var under renovering var restaurangen stängd. Närmare parkeringsplatsen fanns flera ställen att välja på, så vi tog oss var sin biff till lunch innan vi for vidare mot en trädgård som blev en besvikelse och kvällens boende som var en höjdare. Nu hade vi vänt kosan hemåt.

Men det blir ett slott till innan vi är hemma. Dock inte i Frankrike.