Pragborgen, en musikalisk överraskning och en konsert

Sönerna sattes i taxi till flygplatsen på söndagen och maken och jag tog trapporna upp till Pragborgen, världens största forntida slott.

Kön in var väldigt lång, men det visade sig bero på säkerhetskontrollen och gick faktiskt ganska fort.

Jag hade gått stora rundturen förra gången jag var här, så nu nöjde vi oss med att lösa biljett till en kortare tur. Borgen omfattar bl a fyra palats, fyra kyrkor och fem trädgårdar, så här kan man tillbringa en hel dag. Jag vet att vi gick runt mycket i trädgårdarna förra gången. Nu tog jag med maken in i den väldiga S:t Vituskatedralen, en av de viktigaste byggnaderna.

Här finns det som jag tycker är allra mest sevärt, det fantastiska fönstret av Alphonse Mucha från 1931. Färgerna och Art Nouveau-stilen gör att det skiljer sig från alla andra kyrkfönster. Här ryms 1000 år av slavernas historia i ett enda gigantiskt fönster.

Jag tror att man kan se fönstret även om man inte betalar för entrén, man får nämligen gå in en bit i katedralen utan att ha löst någon av de mer omfattande entrébiljetterna.

Å andra sidan finns väldigt mycket mer att se här inne.

Eftersom borgen ligger så högt över staden är utsikten helt makalös över alla de vackra tegeltaken.

Här finns såklart sådant som man förväntar sig finna i en borg.

Det sista man ser, om man köpt biljett, är Golden Lane, den lilla gatan med hantverkarnas hus längs muren. Så här har det inte alltid sett ut, det finns en intressant utställning som visar de olika bebyggelserna över tiden. En utställning som få turister bryr sig om att se.

En del hus är ännu mindre än andra. Och blå.

I många av husen finns hantverk att köpa,

i andra visar man hur livet i husen var förr.

Jo, just det. Golden Lane är inte det sista - det är såklart tortyrkammaren och fängelsehålan!

Efter en vandring som denna i stekhet sol behövdes lite choklad och en god öl. Kombon är utmärkt! Vi fann den på terrassen till Lobkowicz palats och ölen visade sig vara deras egna hembryggda.

Tillbaka från borgen vandrade vi genom en annan park än den jag och väninnan gick förra gången. Knepigt, jag kunde inte hitta den entré vi tagit då, men jag vet att den parken var mycket större.

Eftersom klockan ännu inte var så mycket promenerade vi till det judiska museet och

den judiska begravningsplatsen, två måsten i Prag.

Ett antal synagogor ingick i entrébiljetten, men eftersom vi inte skulle hinna alla före stängning valde jag den spanska som jag mindes som väldigt vacker.

Förra gången fick man inte fotografera här inne. Då tog jag en smygbild med mobilen men nu tycktes det vara okej att ta bilder. Det måste vara omöjligt att hindra alla turister med kameror från att fotografera!

Precis när vi tog trapporna upp till övre våningen kom det in en hel busslast med turister. Vilket liv de förde! Jag blev riktigt störd på att de babblade som om de var ensamma och inte på en sådan plats som de var.

Personalen hyssjade åt dem, vilket fick dem att tystna lite. Men precis när jag stod i mitten av läktaren började de att sjunga. Vilken upplevelse!

Uppfyllda av detta halleluja-moment vacklade vi ut och letade rätt på en restaurang, där jag återigen valde "hermelin" att äta.

Husen i denna del av staden är som marängbakelser, jag kan inte sluta att titta på alla detaljer.

Sedan kan man ju springa på udda saker som denna rest av en gammal portal, mitt i en nyare - men inte ny - husvägg.

Vi gick till vackra Municipal House, mitt absoluta favorithus i staden och köpte biljetter till kvällens konsert. Äntligen fick jag uppleva konsertsalen som Mucha dekorerat! Det var en konsert fylld av klassiska pärlor (måste såklart passa alla turister) men utan den gåshud som kören i synagogan gett mig.

Nöjda med dagarna i Prag vandrade vi tillbaka till hotellet i den betydligt turistfattigare kvällen. När vi gick över Karlsbron började regndroppar att falla.

Två parkpärlor i Prag

Jag ville visa sönerna och maken en häftig park som jag besökt tidigare. På vägen dit tänkte jag gena genom en annan park (Vojanovy Sady/Vojan Park), vilket visade sig inte fungera eftersom det inte fanns en väg ut! Entrén var även utgången. Punkt.

Men i den "återvändsgränd" vi hamnade i fanns massor av påfåglar! Jag som älskar dessa blåskimrande skönheter blev alldeles lycklig.

Här fanns flera bänkar, så det var bara att slå sig ner och njuta av underverken.

Ursäkta bildskörden, men de är ju så makalöst vackra!

Och så fanns där en unge!!! Första gången jag ser en påfågelsunge!

Självklart kom det en barnfamilj och skulle gå onödigt nära och fick mor och barn att försöka ta sig undan från uppmärksamheten.

Men hanarna var uppenbarligen inte så rädda. Den här mannen hade med sig kex som han matade en av påfåglarna med!

Och fågeln åt ur hans hand!
Nästa gång jag kommer till Prag ska jag sitta en hel dag i den här parken och bara vara. Då ska jag ha kex med ...

Lämpligt nog fanns en påfågelsskylt på ett av husen utanför.

Vi fick runda kvarteret för att komma till den park jag velat visa; Valdstejnska zahrada (Wallenstein Garden) där den höga väggen med konstgjorda stalaktiter finns.

Det är så himla galet, detta! Bland alla stalagmiter finns ormar, ugglor, masker och liknande gömt. Konstgjorda de också, såklart.

Allt detta vid Albrecht von Wallensteins gigantiska palats. När jag läser om Wallenstein blir jag mer och mer intresserad av historia.

I den finare delen av trädgården finns nämligen ett flertal statyer, kopior av originalen som togs av svenska armén vid slutet av 30-åriga kriget 1648.

Originalen finns i Museum de Vries vid Drottningholms slott även om de från början stod ute i själva slottsparken. Nu är det kopior som står även i denna park. Tror bestämt jag ska ta mig en utflykt dit när museet är öppet den 27 augusti och se på statyerna med nya ögon!