Wiesbaden stod inte direkt på min lista över orter jag ville besöka. Ärligt talat hade jag inte ens tänkt tanken att jag någonsin skulle åka dit. Men nu stod vi här, utanför Wiesbadens museum, helt och hållet på grund av ett tips jag fått på Facebook av en nederländsk kvinna som samlar på tips om Art Nouveau runt om i Europa. Jag har lärt mig att det finns hur mycket som helst av den varan just i Nederländerna!
Detta är Ferdinand Wolfgang Neess, målad i pastell av Wilhelm Schmurr 1934. Under mer än fyrtio års tid samlade F W Neess på allt möjligt inom Art Nouveau och
bodde med sin samling i detta magnifika hus, ritat av Josef Beitscher. 2017 gav han hela sin samling på över 570 alster till museet och den 29 juni 2019 öppnades utställningen. Vi kom dit sex dagar senare. Snacka om tajming!
Om du blir stressad redan innan du kikar på min bildskörd kan jag lugna dig med att utställningen är permanent. Jag blev nästan stressad av att komma in i utställningen för allt var så vackert att jag knappt kunde andas.
Det började storslaget med blåa väggpaneler i glas. Redan där var jag fullt nöjd.
En överblicksbild från första utställningssalen med panelerna, lampor och möbler. Hör ni hur jag hyperventilerade där jag stod? Här kunde jag satt mig ner och stannat resten av livet.
Dance of the Lily (ja, jag har läst de engelska skyltarna så det blir de engelska namnen hädanefter) är gjord i förgyllt brons med en gömd lampa som får förebilden, den amerikanska dansaren Loïe Fuller, att bada i gyllene ljus. Fuller dansade med stora sjok av iridiserande tyger omkring sig och när hon debuterade med sin belysta Serpentindans i Paris 1892 blev hon en succé och ikon.
Det har gjorts en dramatiserad film om henne som jag varmt rekommenderar, den finns att streama på SF Anytime och heter Dansaren. På Youtube finns både film på Fullers dans och en trailer om biofilmen.
Peona, oljemålning av John Melhuish Strudwick 1878. Konstnären var en i det dåtida brittiska Prerafaelitiska brödraskapet som tog avstånd från industriell produktion av konstföremål och arkitektur. De ville se en återgång till traditionellt konsthantverk och upphöjde hantverkare till konstnärers status. Vid förra sekelskiftet var de, tillsammans med bl a William Morris, med och startade Arts and Craftsrörelsen som Carl och Karin Larsson var så inspirerade av och som på kontinenten utvecklades till Art Nouveau..
Målningarna, som denna, var mer drömlikt poetiska. Om brödraskapet finns det en teveserie, Desperate Romantics, med Aidan Turner (också känd som Poldark) i huvudrollen som den mest kände av dem, konstnären Dante Gabriel Rossetti. Och på Waldemarsudde här i Stockholm visas just nu (fram till 26 januari 2020) en utställning med Edward Burne-Jones tavlor, han tillhörde den senare generationen prerafaeliter och var elev till Rossetti. Den utställningen har jag inte hunnit se ännu.
Magnolialampan designades av Louis Majorelle och Antonin Daum på glasfirman Daum Frères insåg genast dess potential.
Fladdermuslampa av samma designer och glasfirma.
Denna lampa är däremot från Tiffany i New York.
Till världsutställningen i Paris 1900 skapade Louis Majorelle en hel möbelserie med näckrostema. Den gjorde stor succé. Kandelabern med glas i foten är skapad av Ferdinand Hubert Schmitz, målningen av Lucien-Victor Guirand de Scévola och bysten i brons
av självaste Alfons Mucha.
Här syns ett handtag format som ett näckrosblad.
På skåpsdörrarna finns näckrosbladen i form av intarsia.
På bordshörnen finns ännu fler näckrosor! Ser du grodan som kikar fram under bladet?
Här har jag missat av skriva upp vem som gjort den vackra flickan med tre män som tycks försvinna i hennes vågformade kjol.
Jag har tydligen också missat vem som gjort dessa två byster.
Kvinnorna på tavlorna var antingen den demonlika femme fatale som använde sin sexualitet som ett vapen mot män eller femme fragile, ömtåliga jungfruliga önskedrömmar som tillfredsställde männens önskan om sexuell makt. Freud var en av dem som reducerade kvinnan till en basvara, något som syns i många handtag och knoppar i form av nakna kvinnokroppar. Saker som gjorde kvinnokroppen tillgänglig, funktionell och beröringsbar.
Målningen är av Léon Frédéric 1893 och heter La Vanité des grandeurs - storlekens fåfänga.
Här ett exempel ur sagovärlden, The Tale of Melusina, av Heinrich Vogeler 1901. Melusina förvandlas till hälften orm och hälften människa varje lördag, något som hennes make, en riddare, inte vet om. Han lovar henne att aldrig besöka henne en lördag och tillsammans uppnår de rikedom och makt plus att hon föder honom tio söner (liksom min makes farmor, men där slutar liknelsen). När hon fött tolv söner ska förtrollningen brytas men en lördag driver riddarens svartsjuka honom till henne och hon tar livet av sig. Berättelsen finns i lite olika varianter som den folksaga den är och har spritts över hela Europa med start redan i 1300-talets Frankrike. En svensk bok om Melusina från 1736 finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Ett annat djur som ofta syns i Art Nouveau är trollsländan. Här är kroppen ett handtag och vingarna omfamnar tillbringaren tillverkad i fajans och designad av Émile Gallé 1884.
På utställningen finns glasmontrar med föremål i glas och porslin som jag dessvärre inte vem vem som gjort. Dessa sniglar skulle gärna få finnas i min trädgård.
Återigen en möbel med de mest fantastiska dekorer, ser ni trädet (blåregnet) i intarsia vars rötter och grenar omsluter spegeln? I spegeln anar ni att det fanns fler möbler i denna monter, möblerad som ett tänkbart sovrum. Notera dessutom katten uppe på stolpen!
Skåpet är återigen ett verk av Louis Majorelle och tillverkat i valnöt, citronträ, alm och lönn.
Flera verk från Rörstrand finns att njuta av, detta är en detalj av en golvvas med vallmo, designad av Per Algot Eriksson.
Denna golvvas med iris är dekorerad av Karl Lindström. Hmmmm, vem har då designat den? Varför uppger man olika uppgifter?
Rörstrandsfabriken använde en pastellig färgskala i grått, blått och rosa som blev lätt igenkänd. Deras deltagande i världsutställningen i Paris 1900 blev ett klart genombrott. På museet finns också en film från utställningen.
Fladdermöss var ett populärt motiv bland de mörkare motiven. Keramik blev allt mer populärt när stora keramik- och porslinsfabriker i Tyskland, Österrike-Ungern, Nederländerna och Skandinavien började tillverka mer kommersiellt.
Men hur jag kunde missa att notera vem som gjort denna läckra terrin fattar jag inte.
Lite trevligare fladdermöss i form av takkrona och kandelaber. Taklampan är tillverkad i mässing och designad av Joseph Maria Olbrich, kandelabern i silver och malakit av Alexander Schönauer.
Oljemålningen "Porträtt med gula narcisser" från 1907 av Oskar Zwintscher. Konstnären använde gärna blommor, framför allt narcisser, i sina tavlor. Liksom de brittiska prerafaeliterna använde han starka färger och fick titeln som den mest tyske målaren av sin tid.
Tapeten är William Morris, kommoden i valnöt, ebenholts, mahogny och lönn med silverhandtag är designad av Bernhard Pankok kring 1901 och terrinen i fajans med dekor i grönt, svart och guld är designad av Albin Müller runt 1911.
Jag tror att ni anar att detta bara var en bråkdel av allt som finns att se på denna utställning. Sedan finns det såklart fler utställningar på samma museum. Restaurangen var däremot ett riktigt trist ställe.
Tror att Wiesbaden kan vara värd en resa på flera dagar.
Vi skulle dock inte stanna, vi var ju på väg hemåt och hade en bit att åka till nästa hotell. När fikasuget slog till körde vi av Autobahn för en fika i den lilla söta korsvirkesstaden Alsfeld.
Det blev en korsvirkesbakelse för mig.
Sedan tog vi en kort bensträckare till rådhuset
där man hällt ut en hög sand åt lekande barn. Mitt i Tyskland är det onekligen långt till sandstränder.
Nog är det fascinerande vad man kan hinna med på en dag när man bara är två? Vi såg Heidelberg, Wiesbaden och Alsfeld plus en rätt lång bilresa! Kontrasten mot att resa med fyra barn är otrolig. Hotellet i Giesen hette Ernst och var ett alldeles utmärkt övernattningshotell med bra mat, bra rum och bra frukost.
Nästa inlägg blir inte från resan, för då är det Blogger's Sunday Walk som jag missat några gånger trots att det bara sker en gång i kvartalet. Vi som hänger på dokumenterar vår söndagspromenad och länkar till Vilt och vakkert.
