Sidor

14 september 2023

Kalvarier, gospel, skeppsvrak och de sista klipporna

Enclos paroissial är en muromgärdad yta med en kyrka och sidobyggnationer i form av bland annat kalvariekors, benhus och en monumental entréportal. Detta är en av de ståtligaste omgärdade kyrkorna i Bretagne; St Thégonnec.

Vi besökte den eftersom den låg bra till på vägen och just skulle vara den pampigaste. Visst var den mäktig även inuti! Jag har flera bilder, såklart, men begränsar antalet jag visar.

Kyrkoorglar är jag svag för

och fascinerad av biktbås.

Vi gick också in i benhuset

där det finns en krypta med figurer i naturlig storlek, snidade 1699-1702.

Själva kalvariet är från 1610, med olika scener ur passionshistorien runt mittens korsfästelsegrupp.

Vi såg att det skulle bli gospelkonsert i kyrkan en annan kväll, så då åkte vi dit igen och det var onekligen en upplevelse med sanslöst dåligt ljud och entusiastisk publik som hängde med i sång och rörelser.

Det behöver jag inte uppleva igen.

Min religiösa övertygelse passar nog bättre in i sportbaren bredvid kyrkan. Med blå fönsterluckor och allt.

Men vi besökte också lilla byn Guimiliau med sin enclose paroissial och där fick vi en guidad tur av en ung tjej vilket såklart gjorde allt mycket intressantare. Som porten här. Det har varit en grind i mitten och så ser ni trapporna med konstig hög mur efter sista trappsteget. Glöm det där med framkomlighet - eftersom djävulen kunde inte gå i trappor byggdes det så här. Hin håle skulle inte kunna komma in på kyrkoområdet!

Kalvariet hade mer än 200 stenfigurer som tillsammans visade 25 olika scener.

Inne i kyrkan fanns en pampig orgel inklämd, den hade tagits över från annan ort och det syntes tydligt att den egentligen var för stor för denna kyrka!

Att trycka in för stora konstruktioner kan onekligen få vissa effekter på gamla byggnader. Se så det lutar!

Nöjda med kyrkligheter tog vi oss till Huelgoat, en charmig ort vid en sjö mitt på halvön. Vår värd tyckte ju inte att den rosa granitkusten var något att ha när "vi har våra egna", eller hur han nu uttryckte sig. "Vi" betydde i departementet Finistère och granitkusten låg gubevars i ett annat departement, även om själva sevärdheten låg närmare hans hus ;-)

Vi åkte till stenbumlingarna som låg i skogen och var häftigt stora. Under dem hördes vattnet forsa fram och ovanifrån kom regnskurar. Då kunde vi ställa oss i skydd under en av de stora stenarna och uppleva vattnet från båda håll.

Helt klart en udda upplevelse mitt i skogen!

Här fanns också ett nät av vandringsvägar, så vi gav oss iväg till en gammal befästning där gallerna hade kämpat mot romarna. Hade det inte funnits informationsskylt hade vi nog inte förstått att vi såg på en fästning, den var mer som en höjd inne i skogen.

Gångvägen gick tillbaka mot stenbumlingarna och på ett ställe hade det bildats en liten, liten sandstrand.

Nu hade regnet dragit bort, solen kommit fram och vi kunde äta vår matsäck som maken släpat runt på hela vandringen. (Tallrikarna har hängt med ett tag, om ni undrar ...)

På en bänk satt vi och mumsade och såg solens strålar lysa upp de mossiga stenarna.

På en av alla vägar vi körde dök plötsligt denna syn upp och vi vände bilen för att kolla närmare.

Här fanns en parkering och en liten foodtruck/kiosk med stort utbud.

Vi köpte kaffe/te och glass och satt på första parkett vid de gamla vraken.

Sådana udda ställen gillar jag!

Och med bra zoom kunde jag njuta av turkost, gammalt trä och rost.


Men eftersom vi (dumt nog?) sett de mest spektakulära klipporna de första dagarna hade andra stränder inte samma lockelse. Vi gick en bit längs en kust

där nog det intressantaste var denna grabb som kom halvspringande och tog sig upp på en klippa där han sedan satt och såg ut över havet.

Vi gick tillbaka till bilen, mätta och nöjda med dramatiska kustupplevelser. Ni ser väl hur killen fortfarande sitter kvar på klippan där borta?

Och så fick maken stanna bilen för att jag skulle kunna fotografera fältet med kronärtskockor. Nästa dag skulle vi lämna vårt hus och jag hade tryckt in flera häftiga upplevelser på vägen mot Le Mans!

6 kommentarer:

Maribel sa...

Hej Anni!
Vilka kontraster, tråkigt med akustiken i kyrkan, eller sjöng de dåligt? De stora stenbumlingarna är imponerande. De gamla båtvraken blev fina fotomotiv.
Det var många speciella upplevelser.
Ha det gott /Kram Marika

Lena i Wales sa...

Fascinerande kyrka. Jag gillar också biktbås, kanske för det är lite främmande för min religion, om jag har någon.
Fina fönsterluckor på baren. När vi hade hus i Frankrike målade jag ca 20 luckor gånger två sidor. Ganska tråkigt jobb till sist😉. Tillslut fick jag hjälp, så uttråkad var jag.
Finistère, jordens slut. Har varit där för lite inser jag efter dina inlägg.
Fransk paté, nu längtar jag tillbaka till Frankrike!
Ha det bra!

Janicke sa...

Tack som vanligt för dina givande utflykter! Idag har jag lärt mig två saker - visste inte vad ett kalvarium är och inte heller att hin håle inte kunde gå i trappor.
Fina bilder, härliga bumlingar i skogen.

J. S. Vila sa...

Spectacular church of inusual and great beauty. And gorgeous images of the wood.

Jossu sa...

Kyrkor är fina att se på, men nog hade jag också trivts bättre i en bar. Speciellt en med så vackra fönsterluckor.
Nu lärde jag mig att hin håle inte kan gå i trappor. Hoppas att han inte heller lärt sig ta hissen.

Vonkis sa...

Skrattade väldigt gott åt din beskrivning av goslpelkonserten 😂
Tänk att skapa en så stor kalvariegrupp i sten. En annan blir matt av bara tanken.

Nog förstår man att människor förr i tiden (långt förr i tiden) började föklara stora bumlingar ute i skogen berodde på att troll eller jättar kastat dit dem. Hur skulle de annars ha hämnat där, uppradede, mitt i skogen?

Men du. Vraken! Varför låg de där? Vad var deras historia?