Dunrobin Castle - vackert och smått galet

Vi åkte upp i dalgången bakom hotellet i Helmsdale, där det samlades runt 300 lycksökare under Skottlands guldrush 1869.

Förutom en informationsskylt var detta vad vi såg. Och en kvinna som hyrt en panna på turistinformationen och nu skulle försöka vaska efter guld. Vi stannade inte för att se hur det gick.

Istället fortsatte vi till slottet Dunrobin, klanen Sutherlands hem sedan 1400-talet.

Redan i trapphallen förstod jag hur mycket jobb och pengar som går åt till att sköta ett slott. Kolla på fuktränderna på väggen!

Sedan fanns här massor att se, dels möblerade och pyntade rum och dels diverse samlingar.

I matsalen gällde det att förstå vilka bestick som används när. Min teori är såklart utifrån och in. Så först skeden. Troligen consommé? Sedan den mindre gaffeln och kniven, följt av det större paret. Sked igen, kanske en mellanrätt av något slag? Återigen mindre gaffel och kniv och till sist fruktkniven för sig. Tre glas som inte står på rad utan i grupp, färre än antalet rätter? Och vad tror vi om glasskålen till vänster? Tvätta av fingrarna?

Slottets första ensuite!

Olika rum till olika saker. Här frukostrummet.

I ett rum ställdes olika kläder ut. Här spökade det. Earlen av Sutherland hade tillfångatagit en vacker ung flicka från Mackay-klanen efter en strid på 1400-talet och låste in henne i detta rum Han ville gifta sig med henne, men hon vägrade. En natt när han kom till hennes rum fann han henne på väg att rymma längs ett rep av hopknutna lakan, då skar han av repet med sitt svärd så hon föll till marken och dog. Sedan dess kan hon höras gråtande och ylande. 

Elisabeths, Duchess Countess of Sutherland, dagbok från 1785. Ser välfylld ut.

En del "stilleben" får en att undra. Denna musikaliska hjort stod så lämpligt i musikrummet.

Men jag gillar att kika på detaljer. Brittiska dragfönster fascinerar alltid. Såg tyvärr inget "open"-handtag.

Vem funderar ut dessa mönster och väver dem?

Och varför?

Ett i mina ögon rätt udda sofftyg.

Och då har ni ännu inte sett samlingarna ... De inifrån slottet visar jag inte, förutom dagboken.

Men jag bjuder på några av alla fantastiska blomsteruppsättningar!

Det sades att blommorna kom från trädgården, men som ni ser finns där inte mycket som blommar.

Däremot bjöds vi på en kort rovfågelshow som visade på skillnader mellan hökar och falkar.

Tulpanerna blommade och där bakom skymtar ett litet hus. Vi gick dit helt oförberedda på

vad som väntade. Rika mäns envetna samlande av döda djur. Antingen har de jagat och dödat dem själva, eller så har någon gjort det åt dem. Handeln med döda djur är fortfarande ett stort problem i världen.

Det här var ganska svårt att ta in.

Och när jag just har läst om äggsamlande rikemän i boken "De levande" av Iida Turpeinen (läs den!) mår jag lätt illa av den här samlingen (som bara är hälften av vad som fanns).

Bildstenarna har i alla fall inte haft livet av några stackars djur

men nog undrar man om de verkligen skulle stå här i en privat samling?

Till sist då det mest magstarka.

Eller vad tycker du?

Vi lämnade slottet och hade en rätt dryg körning framför oss till Caingorms nationalpark där vi skulle bo i en vecka.

Hade ingen aning om vilken klass det skulle vara på vår "studio", men kan lugnt säga att det var väldigt, väldigt mycket flottare än vi kunnat ana. 

Loch Ewe och de arktiska konvojerna till Ryssland

Jag jobbar vidare med mina inlägg från skottlandsresan i maj. Efter att ha ätit vår generösa frukost på det gamla nöjeshotellet i Gairloch tänkte vi runda en udde, för långt ute på den fanns något jag ville se. Vägen var smal, enfilig.

Det går inte att köra fort här

utan att vara beredd på att stanna till vid mötesplatserna.

Efter 45 minuters körning med vackra vyer och många får närmade vi oss en fyr och kände att nu är vi snart framme! 

Men tji fick vi. Här tog vägen slut och vi fick inte köra vidare! Bara att vända tillbaka och köra 45 minuter åt andra hållet!

Något sena enligt tidsplanen fick vi istället köra på stora vägen och sedan en annan smal väg ut på uddens andra sida

där rester av befästningarna från andra världskriget fanns bevarade.

Mycket var rivet och kunde bara anas, som en betonggrund eller en trappa till ingenting, men det låg några bunkrar utspridda på klippkanterna.

Flera minnesmärken av olika slag har satts upp runt viken/fjorden.

För med sitt geografiska läge och skyddande omgivning blev Loch Ewe en av de viktigaste hamnarna under andra världskriget. Fjorden fungerade som samlingspunkt för många av de atlantiska konvojerna på väg mot Nordamerika och Västafrika, tillsammans med de arktiska som var avsedda för förnödenheter till ryska Murmansk. Idag används fjorden bl a om NATO:s atomvapenbestyckade ubåtar behöver repareras. På andra sidan fjorden såg vi den anläggningen och alla varningsskyltar.

Vi rundade fjorden och körde till byn Aultbea där den enda av de många hangarer som finns bevarade är den här, som idag används som biograf.

I Aultbea ligger ett litet men mycket omfattande museum, där vi lätt hade kunnat spendera flera dagar. På kartan jag fotograferat av är nordvästra udden platsen vi försökte nå längs kustvägen, den med bunkrarna. Här syns också hur omfattande verksamheten var runt viken.

Museet handlade mest om konvojerna till Ryssland. På den här kartan syns sommar- respektive vintervägarna och hur långt tyska flyget kunde nå. Att transporterna var livsfarliga och krävde många offer är lätt att förstå.

Förutom mängder av information, foton, dagböcker från marinsoldater och minnesberättelser från bofasta fanns affischer sparade som visar på krigets vardag. Uppmaningar som denna kommer så nära.

Anledningen till att jag ville komma till den här fjorden var att jag läst Fiona Valpys roman Sångfågelns hemlighet, som bl a handlade om de bofastas roll och verklighet under de år kriget och verksamheten pågick. Att läsa om evakuerade barn, lottakåren, spärrballonger, bomber och dessa livsfarliga transporter blandat med naturens vilda skönhet och vädrets obönhörliga makter var väldigt intressant.

Nu fick jag också ta del av militärens och marinens sida. Här hade jag velat stanna längre.

Men vi skulle vidare i detta undersköna landskap. Vilken kontrast mot vad vi just sett och lärt!

Vägen norrut mot Ullapool var vidunderlig.

Och omväxlande. Hav och berg. Vad kan man mer begära? (Jag är inte en skogsmänniska.)

Väl framme i Ullapool köpte vi lite sen lunchmat och satte oss i hamnen för att äta. Kände att vi fick för lite tid i den här delen av Skottland. Nu tänker jag att jag hellre hade haft mer tid här, än den tid vi tog på Skye.

Men vårt nästa hotell låg på östra sidan, så nu skulle vi köra tvärs över Skottland!

Om det var vackert? Ja!

Så slutade dagen med öl och scones på hotellrummet i Helmsdale och vi konstaterade att hotellstandarden verkligen inte är i klass med priset ...