Den sevärdhet som låg närmast vårt boende var självaste slottet Balmoral, så älskat av Drottning Elisabeth och nu likaså Kung Charles. Just denna dag hade vi planerat att ta en sittlift upp på en bergstopp, men när vi kom till dalstationen var det 8 grader och lite väl blåsigt.Vi vände tillbaka och besökte slottet. Eller snarare slottsparken.
Den här figuren känner nog alla som sett Harry Potterfilmerna igen, eller?
I parken finns den pampiga graven för Drottning Victorias collie Noble, som dog 1887, bara sex år gammal.
Här finns också en hundkyrkogård med enklare gravstenar för många av Drottning Elisabeths alla corgies.
Till min förtjusing finns en ekorrstig där man kan spana efter röda ekorrar. De är utrotningshotade på grund av den allt mer dominerande grå ekorren i Storbritannien.
Vi såg bara ekorrar i trä, men jag har ju både en i trä och massor av levande hemma i min trädgård.
Man får bara gå in i ett enda av rummen i slottet, balsalen, och där får man inte fotografera. Stora skärmar och en del skåp visade lite minnessaker och foton. Utanför står denna byst av en ung Drottning Elisabeth.
Så finns förstås en restaurang där vi åt hamburgare. Min var toppad av haggis, men den bilden slipper ni se för det såg bara ut som grått klet. God var den, men än godare var ölen! Till min glädje fann jag åtskilliga lokala stout under resan, inte bara Guinness som de engelska pubarna envisas med att servera.
Gången till toaletterna var fyllda av fotografier på det förra kungaparet
och jag kunde inte låta bli att ta fram mobilen när motivet var så självklart. Tyvärr blev bilden lite oskarp i hastigheten.
Bakom Balmoral ligger destilleriet Royal Locknagar som var förra drottningens hovleverantör. Där provade maken några skvättar och köpte en flaska. Det är lite knepigt efter Brexit för nu får man bara ta hem två flaskor sprit till EU. Tufft för alla som reser på whiskyresa till Skottland och tufft för alla som vill sälja till turisterna!
På vägen tillbaka till vårt boende kunde vi äntligen svänga in på ett litet fik där de sålde surdegsbröd. Vilken lycka efter allt konsistensbefriat bröd! Det här var med fikon och valnötter och smakade helt gudomligt.
Här skulle också finnas hemgjord ost, men den var inte färdig än på några månader ...
Vi knallade också på en kort skogspromenad där vi trängde oss genom en smal klyfta till ett potthål
med ett vattenfall som är större än det ser ut på bilden. Det här har varit ett bra gömställe förr i tiden.
En annan mulen dag åkte vi hela vägen tillbaka till Blair Castle, som är stort och pampigt. Här fick man gå in i slottet och det fanns massor att se på.
En hel del kostymer var utställda, bland annat från Bridgerton. Ni som följt Downton Abbey, kan ni inte precis som jag se Robert Crawley och Lord Grantham i dessa kläder?
Eller yngsta dottern Sybil i den här klänningen? Hon var bäst i hela första säsongen, jag var otroligt besviken när hon dog. De andra var sådana träbockar. Men serien tog sig, som tur var ;-)
Här fanns förstås hur mycket som helst att se, men ni får åka dit själva - det är det värt!
En viktig person i slottets historia är Skottlands första kvinnliga medlem av Parlamentet, Katharine Marjory Ramsay, kallad Kitty. Hennes första besök till Blair Castle gjordes 1896, mot hennes vilja. Hon hade hört hur pompösa och tråkiga släkten Atholl var. Hon tog med sig några böcker och sin älskade cykel och tog sig en tur på markerna. När Lorden stod och välkomnade gästerna blev han minst sagt överraskad av den unga kvinnan som kom cyklande med hårbandet fladdrande bakom sig. Han var van vid flickor som flirtade vilt med honom och inte med en som vände ryggen åt honom.
Men som ni anar så blev det kärlek mellan de tu.
Under första världskriget var Lorden, kallad Bardie, stationerad i Gallipoli, men eftersom han inte kunde tänka sig att vara borta från sin fru ordnade han så hon kom dit. Hon ville vara till nytta så hon besökte sjukhuset i Alexandria där sårade soldater låg. Hon skrev brev hem åt dem, hjälpte dem äta och läste för dem. Som skolad pianist arrangerade hon konserter, vilket uppskattades mycket.
Tillbaka på slottet såg hon till att det öppnades för konvalescenter och 1921, när den japanske kronprinsen Hirohito besökte slottet fick han till sin förvåning höra Japans nationalsång spelad på säckpipa. Självklart arrangerat av Kitty.
När andra världskriget närmade sig läste Kitty Hitlers Mein Kampf på tyska och insåg hur urvattnad den engelska översättningen var. Hon gjorde sitt bästa för att varna alla brittiska politiker, men när regeringsmännen inte tog hennes varningar på allvar, lämnade hon partiet i protest.
Under spanska inbördeskriget reste hon till Spanien och förfasades över resultatet av de tyska bombningarna. Hon ordnade så att 4000 spanska barn kunde evakueras till Storbritannien. Om detta har hon skrivit en bok, Searchlight on Spain. Efter detta kallades hon för the Red Duchess.
Här finns en muromgärdad trädgård, eller snarare park. Den låg en bra bit bort från slottet, lite udda.
Eftersom Chelsea Flower Show pågick kunde jag varje kväll njuta av en timmes program från utställningen. Mycket uppskattat och inspirerande!
Här finns också en hundkyrkogård med enklare gravstenar för många av Drottning Elisabeths alla corgies.
