Sidor

fredag 14 december 2018

Att bo på slottet Schönburg i Oberwesel


Efter några timmar i det rostiga järnverket var det dags för mera bilfärd. Vi körde upp till Rhen och följde vägen längs floden. Här har jag åkt många gånger men tröttnar aldrig på vyerna.



Ett av de många slott och borgar som kantar Rhen ligger i Oberwesel och det var dit maken fick styra bilen. Vi har varit här förr, då har vi fikat men nu skulle vi - äntligen - bo på slottet! Sedan jag var här med två väninnor för ett antal år sedan har jag riktigt längtat efter att det skulle passa att få bo här.



Här finns gårdar och serveringar som man kan besöka även om man inte bor på själva hotellet.



Vid det här bordet med bästa utsikten över Rhendalen satt vi förra gången vi var här.



Nu gick vi in genom porten till hotellet



checkade in och fick vår lilla diskreta nyckel.



På rummet låg ett brev från slottsägarna,



sängen var inbyggd i ett magnifikt träparti



och på det broderade örngottet låg en mozartkula.



I dörren till badrummet satt ett blyinfattat fönster med ett porträtt,



inne i badrummet fick en skytteglugg ett eget fönster



och i ett normalare fönster stod sådant som anstår ett slottshotell.



Vid vår soffa väntade sherryn, så vi tog våra glas



och gick ut på vår privata terrass



med utsikt över slottsmurarna



och över dalgången bakom Oberwesel.



Här finns många varianter på rum med egna entréer och uteplatser



eller ett helt litet hus för sig själv om man inte vil bo inne i själva slottsbyggnaden.



Hela byggnaden är lite som en labyrint, här finns ytterligare en gård och uppe på taket syns vår uteplats.



Utanför hotellrummen finns det gott om mysiga sittplatser med den rätta slottskänslan.



I priset ingår också en fyrarättersmiddag, så vi letade oss fram till en av matsalarna.



Det kändes så lyxigt att få sitta ned vid ett vackert dukat bord



som samtidigt hade charmigt udda bestick!



Före vår meny fick vi en liten aptitretare med sniglar.



Förrätten var en kräftcocktail med avokado- och wasabikräm,



mellanrätten en kycklingbuljong med grönsaker och strimlade örtpannkakor,



huvudrätten kalvfilé med bea, sparris och rosmarinpotatis - men där bad jag om att få annan sås så jag fick en rödvinssås istället -



och efterrätten en krämig äppelkaka med ingefärs- och chokladglass.



Nästa morgon var det dags att äta igen,



förutom alla vanliga och flera ovanliga saker på frukostbuffén fanns såklart lämplig dryck om man så ville.



Jag drack dock mitt vanliga te som serverades i den snillrika tekannan och med elegant sil.



När vi satt oss vid vårt bord serverades dessutom en liten äggkokott, ytterligare en överraskning. Mätta, belåtna och lite bortskämda satte vi oss åter i bilen för nästa långa biltur hemåt.

Om det var dyrt att bo här? Ja, jag tyckte det när jag bokade men bestämde mig för att det var nu eller aldrig. Rummen finns i många olika prisklasser och jag valde med omsorg. När jag sedan fick bokningsbekräftelsen insåg jag att fyrarättersmiddagen ingick, det hade jag helt missat, och då vart det plötsligt inte alls så farligt dyrt :-)

söndag 9 december 2018

En orgie i rost, detaljer och hissnande vyer - Völklinger hütte


Vi lämnade Frankrike för en lång bilfärd. Första etappen var på fyra timmar och tog oss precis över gränsen till Tyskland. Vi åt en enkel pizza till lunch, sedan var det dags för en mäktig upplevelse.

Ni som följt min reseberättelse har sett att sevärdheterna varierat mellan slott, trädgårdar, marknader, konstmuseum, loppisar och mer udda saker som ubåtsbunkern, bautastenarna, sardinfabriken, skulpturgrottan, kustnära vandringen och nu: ett nedlagt järnverk.



Völklingen järnverk var i bruk 1873-1986 och blev det första industriella monumentet på UNESCOs världsarvslista 1994. Som mest arbetade mer än 17 000 människor 1965, men att flera tusen var tvångsarbetare under andra världskriget står enbart att läsa som en rad bland alla andra. Detta är uppenbarligen inte ett minnesmärke i stil med ubåtsbunkern, men nog hade jag velat veta mer om hur förhållandena var för dessa fångar.



Nåja.
Vi var här för vyerna, för rosten och för det maffiga i resterna av en stor industri. Vi fick mer än jag kunnat hoppas på. (Maken var dessutom intresserad av det rent industriella, men den delen sparar jag till en annan gång.)




på med hjälmen,
upp på stegar och trappor
och sedan låter jag bilderna tala utan kommentarer.































Efter några timmars klättrande och fotograferande fick maken nya koordinater till bilen och så åkte vi mot ett maffigt boende. Detta var - förutom bilåkandet - en i sanning maffig dag!