Söta Pateley Bridge och fantasieggande Brimham Rocks

Vi körde till våra vänner i Yorkshire från Liverpool, på en riktigt jobbig motorväg med bilister som inte riktigt körde så förutsägbart som man skulle önska. Vi sov tre nätter hos vännerna, en av dagarna åkte vi själva till York (den visade jag i EFIT), den andra gjorde vi en gemensam utflykt - som startade i lilla Pateley Bridge där Englands äldsta godisaffär ligger.

Självklart gick vi in i butiken och såg alla karamellburkar,

charmigt och lockande för den sockersugne

och med gammaldags våg och kassaapparat. Om jag köpte något? Jo, en öl. En lokal plum porter. :-)

Eftersom det var för tidigt för lunch gick vi och fikade. En logik min väninna har som jag inte helt förstår, men lätt kan anamma.

Sedan gick vi runt lite mer i den söta byn som främst består av en sluttande huvudgata med småbutiker.

Vi köpte pajer att ta med som lunch, jag valde en som förutom fläsk också hade black pudding och äppelchutney i sig.

Kunde inte låta bli att fotografera dessa "skotska ägg" som både hade black pudding och chorizo i sig. Eftersom jag inte är förtjust i skotska ägg och inte heller i chorizo var dessa inte ett dugg lockande.

Intressant med denna skylt på ett hus i närheten av var vi parkerat bilen. Man öppnade alltså ett alternativ till pubar och barer, där man istället drack varm choklad.
 



Och det fanns en modern upplaga på huvudgatan, med en guide till att välja rätt chokladdryck i fönstret.

Med våra pajer i bagaget åkte vi till Brimham Rocks, ett geologiskt intressant område mitt i hedlandskapet. Här har sandstenen slipats och eroderats av istiden, väder och vind.

Klipporna som formats har förstås skapat många myter och historier om druider och häxkonst genom tiderna.

Jag tycker att området är som en miniatyr av spanska El Tprcal, norr om Malaga - ett favoritlandskap som  jag visat bilder ifrån förut (för sjutton år sedan, tydligen)!

Inne i parken, som den nog får kallas, låg ett litet fik och en byggnad med utställning om området.

Vid picknickborden åt vi våra goda pajer och dryck som köpts i fiket.

Denna balansakt lär ha skapats av just inlandsisen och kommer inte att hålla. Frågan är hur länge det dröjer innan bumlingarna rasar?

Jag gillar geologiska formationer och med ett väder som detta var lyckan rätt total :-) 

Så fascinerande med dessa klippor när hedarna och jordbruksmarken sträcker ut sig runt omkring.

En magnifik konstupplevelse på Crosby Beach

Vi letade oss fram till rätt strand till sist, Crosby Beach norr om Liverpool. Men det krävdes hjälp av två parkeringsvakter när jag just lyckats stoppa maken från att betala avgiften. Vi stod ju på fel parkering.

Det var detta vi skulle se. 100 statyer av en och samma man, konstnären Antony Gormely.

Statyerna är utspridda över ett stort område och hur många man ser beror på tidvattnet.

De har tidigare stått i Cuxhaven, Stavanger och De Panne, men sedan 2005 står de permanent här vid Crosby Beach.

Självklart påverkas de av väder,vind och tidvatten och är inte direkt vackra i närbild ...

Vi fick oss en trevlig pratstund med mannen med tre vita hundar. Han berättade om kontroverserna när figurerna skulle få stå kvar och att de redan har restaurerats en gång. Och att han tagit fantastiska fotografier i solnedgång. 

Under tiden var två av hundarna fullt upptagna med att sprätta sand över hela mig,

men jag ursäktade dem, såklart.

Hit vill man ju komma alla dygnets timmar - olika väder och olika vattenstånd! Har jag skrivit att jag vill tillbaka till Liverpool?

Som ni såg var det sol och fint väder norr om Liverpool, men söder om låg molnen lågt. Vi hade tänkt besöka Speke Hall, men jag hade missat att huset var stängt på tisdagar.

Nu hade jag skaffat medlemsskap i National Trust (mer om detta i annat inlägg senare), så det kostade oss inget extra att gå en vända runt huset

och uppleva miljön.

Nog är det väldigt brittiskt med randiga gräsmattor?

Liverpool och Beatles

Jag har en fantastisk sommarresa att skriva om, men jag känner att jag börjar med höstens tur till England. Det kanske blir en lång vinter och då kan det vara skönt att se på sommarbilder.

Vi flög till Manchester en tidig måndagsmorgon i september, hämtade ut hyrbilen och körde till Liverpool. Checkade in i en perfekt liten lägenhet mitt i smeten efter att ha parkerat bilen i rekommenderat garage som låg nära.

Vardagsrum med kök, sovrum och stort badrum plus denna utsikt, allt till ett riktigt bra pris (annars är det obehagligt dyrt allting). Mataffär i porten bredvid och fullt med uteserveringar längs gatan.

Vi gick ut på stan

och kom omgående till statyn av Eleanor Rigby. Kvinnan som aldrig visade sitt ansikte för någon,

den gripande sången om ensamhet och depression. En av Beatles vackraste och sorgligaste.

För vad är Liverpool utan Beatles (och fotboll)? Nu skulle vi frossa, eller i alla fall få uppleva något av vad staden genomsyras av - allra mest vid Mathew Street.

På denna gata ligger det ena av två stora Beatlesmuseer. Det andra ligger i hamnen och det får vi besöka en annan resa.

Här är tre välfyllda våningar med Roag Bests stora samling av memorabilia. Roag var Pete Bests halvbror och Pete var Beatles ursprungliga trummis mellan 1960-62, innan han fick sparken och byttes ut mot Ringo Starr. Utställningen går årsvis och är mycket omfattande. Jag är helt fascinerad av att Roag samlade på sig allt detta trots att hans bror kickades

och att deras mamma Mona var den som öppnade en klubb i sin källare så att grabbarna kunde spela. Hon är en verklig hjältinna och stor anledning till hela Beatlesmiraklet!

På museet finns så många unika saker att se och med en skrattretande dålig svensk audioguide fick vi massor av information om både sakerna och händelser. Mycket, mycket intressant.

Extra kul med så många svenska kopplingar, som tidningen MAD,

affischen från Karlstad

och fotot på de tre tjejer som stickade en tröja åt beatlarna (grabben är bara med som modell).

Självklart finns här också en bild på tröjorna på rätt personer. 

Otroligt mycket udda merchandise

men också in i minsta detalj-kopior av kända kläder. Jag kan varmt rekommendera museet!

Vi åt fish&chips och gick vidare på stan

som är en stad i förvandling.

Uppenbarligen känd även för Superlambanana, en korsning mellan en banan och ett lamm (korkade AI tror att det ska vara en lama), av den japanske konstnären Taro Chiezo. Bananer och lamm var två viktiga handelsvaror i Liverpools hamn, men skulpturen kan också ses som en varning för vad genetisk forskning kan åstadkomma..

Jag har alltid gillat väggmålningar, så här åkte kameran fram.

Och här kom jag att tänka på boken om Tant Mittiprick som jag läste som barn. Hon som bodde i ett uppochnedvänt hus.

Vi gick ut i hamnen där vackra foodtrucks stod på rad

även om inte alla var öppna

så var det charmiga att se på.

Här var kontrasterna mellan gammalt och nytt väldigt tydliga.

Ett område som gav mersmak. Jag vill tillbaka till Liverpool vid tillfälle!

I hamnen stod också en av fyra propellrar från Lusitania, passagerarskeppet som sänktes av en tysk ubåt 1915. Nästan 1200 människor, som var på väg mot New York för att undkomma kriget, omkom. Det finns ett helt museum om detta, ett krigsbrott som fortfarande väcker starka känslor. Skrev jag att jag vill tillbaka till Liverpool?

Det var mycket folk i hamnen, många som njutit av solnedgången.

Vi knallade till Beatles-statyn och lyckades ta en bild mellan alla sefie-turister.

Sedan gick vi tillbaka till Mathew Street som var full av folk

och vi såg fler saker vi inte sett på dagen.

Bland annat den nya dörren till the Cavern Club - med ett foto på den gamla dörren (nej, så hängivna är vi inte att vi betalade för att gå dit).

Fann också en staty av Cilla Black, som också gjort stor succé på the Cavern. En bra första semesterdag, tänk vad man kan hinna med om man tar ett tidigt flyg!