Lilla slottet Drum och maffiga ruinen Dunnottar

Förutom boende och mat är entréavgifter nog det dyraste när man reser. Man vill gärna veta vad man betalar för, speciellt i ett land med höga priser. Slottet Drum var väl inte bortkastade pengar, men ganska onödigt ändå.

Detta trots den otroligt entusiastiska guiden, ingen skugga ska falla över honom.

Några fler bilder härifrån blir det inte. Efter Dunrobin Castle blev detta ganska Mäh.

Trädgården var inte heller så stor, men därifrån får ni fler bilder!

Ljuvliga klockhyacinter i stora sjok. Oj, vad jag hoppades får se ännu större fält av dem nu när det var blomningstid!

Ser ni den lila randen av blommor högst upp på muren? Läckert!

Innanför muren fanns bl a formklippta buskar.

Vi körde vidare till ruinen efter slottet Dunnottar. Det var något annat! Snacka om ointagligt!

Vi tog oss nedför den branta trappan till stranden och sedan uppför trappan till slottsporten.

Bosättningen var rejält stor här uppe med stallar, brygghus, verkstäder, fängelsehålor, kapell och mycket annat förutom bostäderna.

Robert the Bruce gav sin vän Sir Robert Keith marken och titeln Great Marischal of Scotland 1324. Roberts barnbarnsbarn William byggde borgen och hans ättlingar blev alla Earl Marischal (en titel som egentligen inte skulle gå i arv). En Earl Marischal ansvarade för de skotska regalierna (bland de äldsta i Europa) och för kungens säkerhet i parlamentet. De var bland de mäktigaste familjerna på 1500-talet och det sades att den fjärde Earlen kunde rida från John o' Groats till Berwick och bo på sina egna slott varje natt hela vägen.

Men 1715 förlorade de både välstånd och titel när den tionde Earlen slogs mot jakobiterna och dömdes för förräderi.

Vad gäller kronjuvelerna så togs de från Edinburgh till Dunnottar Castle för att skyddas när Charles II hastigt kröntes 1615. När parlamentets mannar kom för att lägga beslag på dem var de borta. Mrs Grainger som var gift med prästen i Kinneff Kirk gömde regalierna i sin säng innan hon begravde dem i kyrkans skepp. Där låg de gömda till 1660 när kungen återvände till sin tron och regalierna till Edinburgh.

Nu är allt ruiner, men det fanns många bilder som visade hur här hade sett ut en gång i tiden.

Ett kortlivat uppror mot att kungen skulle vara kyrkans överhuvud understöddes främst av presbyterianer, men när Edinburghs fängelser var överfulla flyttade man dessa ut ur huvudstaden för att göra plats för andra fångar. 200 presbyterianer vandrade till Dunnottar och 167 överlevde bara för att kastas in i detta utrymme "Whig's vault" där de förvarades i sex veckor under hemska sanitära förhållanden. De måste dessutom köpa vatten och mat från väktarna. 25 män flydde, två av dem föll mot döden och 15 fångades och torterades. De fångar som sedan fanns kvar sattes på ett skepp till New Jersey, men 70 av dessa dog på vägen.

Var det verkligen bättre förr?

Denna lilla trekant över eldstaden i Earlens sovrum är från 1645 och visar den sjunde Earlen och hans frus sköldar och motton. I detta sovrum sov Kung Charles II 1650 eftersom det ansågs vara det bekvämaste.

Trots att det "bara" var ruiner här, var detta ett mäktigt ställe att besöka. Det strålande vädret gjorde såklart sitt till!

Dunrobin Castle - vackert och smått galet

Vi åkte upp i dalgången bakom hotellet i Helmsdale, där det samlades runt 300 lycksökare under Skottlands guldrush 1869.

Förutom en informationsskylt var detta vad vi såg. Och en kvinna som hyrt en panna på turistinformationen och nu skulle försöka vaska efter guld. Vi stannade inte för att se hur det gick.

Istället fortsatte vi till slottet Dunrobin, klanen Sutherlands hem sedan 1400-talet.

Redan i trapphallen förstod jag hur mycket jobb och pengar som går åt till att sköta ett slott. Kolla på fuktränderna på väggen!

Sedan fanns här massor att se, dels möblerade och pyntade rum och dels diverse samlingar.

I matsalen gällde det att förstå vilka bestick som används när. Min teori är såklart utifrån och in. Så först skeden. Troligen consommé? Sedan den mindre gaffeln och kniven, följt av det större paret. Sked igen, kanske en mellanrätt av något slag? Återigen mindre gaffel och kniv och till sist fruktkniven för sig. Tre glas som inte står på rad utan i grupp, färre än antalet rätter? Och vad tror vi om glasskålen till vänster? Tvätta av fingrarna?

Slottets första ensuite!

Olika rum till olika saker. Här frukostrummet.

I ett rum ställdes olika kläder ut. Här spökade det. Earlen av Sutherland hade tillfångatagit en vacker ung flicka från Mackay-klanen efter en strid på 1400-talet och låste in henne i detta rum Han ville gifta sig med henne, men hon vägrade. En natt när han kom till hennes rum fann han henne på väg att rymma längs ett rep av hopknutna lakan, då skar han av repet med sitt svärd så hon föll till marken och dog. Sedan dess kan hon höras gråtande och ylande. 

Elisabeths, Duchess Countess of Sutherland, dagbok från 1785. Ser välfylld ut.

En del "stilleben" får en att undra. Denna musikaliska hjort stod så lämpligt i musikrummet.

Men jag gillar att kika på detaljer. Brittiska dragfönster fascinerar alltid. Såg tyvärr inget "open"-handtag.

Vem funderar ut dessa mönster och väver dem?

Och varför?

Ett i mina ögon rätt udda sofftyg.

Och då har ni ännu inte sett samlingarna ... De inifrån slottet visar jag inte, förutom dagboken.

Men jag bjuder på några av alla fantastiska blomsteruppsättningar!

Det sades att blommorna kom från trädgården, men som ni ser finns där inte mycket som blommar.

Däremot bjöds vi på en kort rovfågelshow som visade på skillnader mellan hökar och falkar.

Tulpanerna blommade och där bakom skymtar ett litet hus. Vi gick dit helt oförberedda på

vad som väntade. Rika mäns envetna samlande av döda djur. Antingen har de jagat och dödat dem själva, eller så har någon gjort det åt dem. Handeln med döda djur är fortfarande ett stort problem i världen.

Det här var ganska svårt att ta in.

Och när jag just har läst om äggsamlande rikemän i boken "De levande" av Iida Turpeinen (läs den!) mår jag lätt illa av den här samlingen (som bara är hälften av vad som fanns).

Bildstenarna har i alla fall inte haft livet av några stackars djur

men nog undrar man om de verkligen skulle stå här i en privat samling?

Till sist då det mest magstarka.

Eller vad tycker du?

Vi lämnade slottet och hade en rätt dryg körning framför oss till Caingorms nationalpark där vi skulle bo i en vecka.

Hade ingen aning om vilken klass det skulle vara på vår "studio", men kan lugnt säga att det var väldigt, väldigt mycket flottare än vi kunnat ana.