Sidor

söndag 21 oktober 2018

EFIT - mötesdagen, en lördag i oktober

Denna lördag är det dags att fotografera en gång i timmen igen, så jag avbryter mina reseinlägg med en dag just nu just här. Jag missade förra EFIT när tekniken inte var med oss, men nu borde allt fungera som det ska. Andra som gör som jag hittar ni på EFIT-sidan som drivs av Micke.

Nu följer ett gäng bilder från min lördag, bilder som visade sig vara ovanligt suddiga. Vet inte vad jag ska skylla på ;-)


0.30
Fådda rosor från kvällens tjejmiddag.
En känslosam kväll med drinkprovning, mycket mat,
glada skratt och hjärtskärande tårar
(that's what friends are for).
Och ett vin som luktade bebisprutt i glaset.

 

8
Lite trött i håret duschar jag och klär mig inför dagens möte.
Alla kollegor från butiken kommer.



9
Letar rätt på köttgrytan som ligger i två plastpåsar i frysen.
Del av kvällens middag.
(Och frysen hade stått med glipa härom veckan,
så nu måste den frostas av. Igen.)



10
Bäddar.

 

11
Dubbelcheckar kalendern jag gjort inför dagens schemaläggning. 



12.30
Alla har kommit och lunch serveras.
Jag har gjort svamplasagne.



13.30
En kollega har bakat ambrosiakaka och fixar glasyren.

 

14.30
Bryggs te och kaffe.



15.30
Schemaläggning av arbetsdagar pågår.
 
 

16.30
Diskuteras broschyrutformningar, facebook, instagram
och annat som har med butikens marknadsföring att göra.

 


17.30
Hittar jag min tebalja i mikron.
Jag var visst lite trött i morse ... 
Nu kommer också maken hem,
han har jobbat på annan ort idag.



19
Serveras middagen.

 

21
Är maten färdigäten och vi håller oss till vinet.



22.30
Börjar jag plocka i diskmaskinen.



23
Inser jag att jag vill se fredagens Idol
och eftersom maken snart kommer somna
lämnar jag disken så vi kan titta.
Sedan kryper maken i säng och jag diskar klart.
Godnatt.

fredag 19 oktober 2018

Slottsruinen i Fougeres och skaldjur i Cancale


Jag hade många planer på vad vi skulle kunna se på vår väg från Honfleur i Normandie till Cancale i Bretagne, men det svenska fotbollslandslaget envisades med att vinna matcher och skulle spela mot Schweiz redan kl 16. Då ville vi jag vara framme på vårt rum!

Det fick räcka med slottsruinen i Fougeres, som sägs vara det största medeltida fortet i Europa.



Ruinen ligger i en dalgång vid floden Nancon tillsammans med den ursprungliga, äldre delen av Fougeres. Redan på 900-talet fanns här en befästning, då i trä, eftersom platsen ansågs perfekt för att försvara Bretagne mot fransmännen.



Uppe på kullen ligger den nyare delen av staden. Tornet som syns där uppe är från 1397 och det äldsta av de tre klocktorn som finns i Bretagne.



Ruinen har sina tretton torn kvar och på stora delar av muren mellan dem kan man promenera.



Gatan som leder upp mot den nyare delen av staden ser gammaldags ut, men alla hus är byggda efter kriget. Fougeres bombades svårt av de allierade.



Så här såg samma gata ut förut.



Från kyrkan Saint-Leonard lär man ha en fantastisk vy över slottsruinen och den gamla staden, tyvärr hann vi inte snirkla oss upp dit.



Platsen dryper av historia från de 1100 åren; krig mot antingen engelsmän eller fransmän, perioder av fred och rikedom, perioder av förfall. Bl a pågick åtta år av massaker här under franska revolutionen.



Vi satte oss på en uteservering nära slottet och åt en crêpemeny. Då ingick en med skinka, ost och stekt ägg



och en efterrättsvariant med den magiskt goda kolasåsen Crème de Salidou. De två skålarna är ett traditionellt sätt att servera fransk äppelcider (som inte har någon som helst likhet med den svenska läsken).



Så skyndade vi vidare till Cancale där vi skulle bo i två nätter. Men först skulle vi jag se fotbollen!

Som inte visades på fransk teve.

Pensionatets wifi var så dåligt att jag inte kunde få någon bra sändning när jag streamade, men med hjälp av makens mobil fick jag till sist se en hackande bild och kunde hjälpligt hänga med i matchen. Maken sov.



Efter matchen gick vi ner på byn för att äta middag. Gatuplanteringen med kronärtskocka var en upplevelse!



I Bretagne är husen grå med kulörta snickerier. Inget korsvirke.



Cancale är känt för sina fantastiska ostron och jag har visat bilder på odlingarna förut.



Här satt folk på kajkanten och sörplade i sig godsakerna, sedan kastades de tomma skalen ned på stranden under. När högvattnet kom spolades skalen bort.



Vi fick efter en stunds köande bord precis vid hamnen och besticken till vår måltid dukades fram. Nötknäppare till hårda skal, sticka till snäckorna och mindre gaffel till ostronen.



Så gott det var! Jag som inte tycker att ostron hör till det som måste ätas, kan säga att när de är så här färska tycker även jag att de är goda. Krabban är en annan sort än den vi får hemma och jag tycker nog att vår är godare, den här har inte lika mycket gott mojs i skalet.



Tillbaka på vårt pensionat (bilden tagen från fönstret morgonen efter) fungerade inte den fjärrstyrda porten. Och ingen svarade i telefonen, det var ju lite sent. Maken fick helt enkelt klättra över staketet för att sedan komma och öppna åt mig.

Vårt pensionat såg väldigt gulligt ut utifrån, men där inne hade tiden stått stilla på ett inte så angenämt vis.



Mörkt och prångigt med gröna textiltapeter och instängd luft.



Vid frukosten nästa morgon var alla burkar stängda och allt färskt inplastat; titta bara på skinkan och i bortre änden fanns pannkakor under plast. Bordsduken var av plast, bordstabletterna likaså. Det kändes varken fräscht eller välkomnande.



På något sätt får sockerskålen i plast representera hela stället. Men vi sov gott. Och på vår dag i Cancale skulle vi vandra!



onsdag 17 oktober 2018

Konstnärernas Honfleur


Från Etretat fortsatte vi över Seines mynning till Honfleur, den lilla staden som lockar så många konstnärer och turister. Jag hade hoppats hinna till Le Havre också, men ibland måste man välja bland karamellerna.



Honfleur är precis sådär charmigt som man vill att en fransk stad ska vara, med smala gator och korsvirkeshus.



Eftersom det är en del nivåskillnader mellan de olika gatorna finns trånga passager med branta trappor lite här och där.



Detaljer som jag gillar, samma fasad hade tre olika modeller av smideskonsoler för fuchsiorna.





Genom en ruffig grind kunde vi kika in på ett ödehus med gård. Undrar vad ett sådant skulle kosta? Tankarna och fantasin far iväg. Läget var perfekt!



Mest känt är Honfleur för den kvadratiska hamnbassängen med förvånansvärt höga hus runt. De är sju våningar höga och upplevs ändå intima och nästan småskaliga! De smala fasaderna och varierande våningshöjderna bidrar till att de blir så charmiga.

Här var vi med barnen för många år sedan, så jag hade fått en försmak. Ungefär där jag står och fotograferar köpte äldste sonen en riddarhjälm. Men den gången bodde vi inte i Honfleur,



det gjorde vi nu. Det öppna fönstret till vänster hör till vårt rum mot den trevliga innergården.



Lustigt nog fick vi bo i den gustavianska rummet, ägarna tyckte väl att svenskarna skulle känna sig som hemma.



Jag hade förstås hellre bott "typiskt" franskt.



Å andra sidan var den gamla receptionen desto franskare. Här fanns ett umgängesrum med kaffe, te och turistbroschyrer.




Vi besökte två museer i Honfleur, dels Musee Eugene Boudin som skulle ha tavlor av impressionister men var ganska trist och dels det desto intressantare Maisons Satie om den i Honfleur födde kompositören Erik Satie.



Ett interaktivt museum som inte liknar något jag tidigare varit på. Med audioguidens hjälp fick man olika fakta och berättelser om Erik Satie beroende på hur man ställde sig och vred sig i de olika rummen.

När jag planerade vår resa kände jag inte alls igen hans namn, men så googlade jag upp ett av hans musikstycken och efter tre toner visste jag precis. Väl hemma efter resan berättade jag om detta för sönerna och Lillhunken sa genast:

- Jamen det där är ju från Minecraft!
(Tack spelvärlden för att ni lär barnen uppskatta klassisk musik, säger mamman!)



Erik Satie var en riktig bad boy, en som det verkligen borde göras en film (ja, här finns material till en hel teveserie) om! Historierna är många; han påstod att han bara åt vit mat, han ska ha ätit 150 ostron på en gång, han startade en religiös sekt med bara sig själv som medlem, han köpte sju identiska kostymer som han envist använde under tio års tid - inga andra kläder, han samlade på (identiska) paraplyer o s v.

Bilden ovan visar en matsal där halva representerar de som talade gott om honom (man fick höra konversationerna i lurarna) och halva de som bara pratade om hans extrema sidor.



Musikaliskt var han avant garde, han blandade högt och lågt, rev sönder regelböckerna och omfamnade både det surrealistiska och det absurda. Han bodde i en liten enrummare i Paris dit ingen fick komma på de 27 år han bodde där. När han dog (av för mycket alkohol) öppnades rummet för vännerna och mängder av opublicerat material hittades i den snuskigt ostädade miljön. Här stod två flyglar ovanpå varandra där den övre användes för förvaring av paket och brev. Outgivna kompositioner hittades i kostymfickor och gömda vrår.



Det finns som sagt mycket att skriva och berätta om denne märklige man, men jag låter denna konstruktion sammanfatta omfattningen av hans olika intressen och engagemang. Här fick museibesökarna sätta sig på den stora bollen och trampa fram musiken.



Maken var trött och hade huvudvärk, men jag lyckades locka ut honom på en kortare kvällspromenad. Vi åt ost och vin på rummet, sedan somnade han och sov som en stock hela natten. Jag sov desto mindre i värmen och ljudet av hans timmerstockar.



Nästa morgon serverades en god frukost i ett rum som var lika rött som gården var blå. Maken mådde bra igen men för att bättra på hans humör än mer



åkte vi direkt till Calvadosdestilleriet Christian Drouin där han fick provsmaka ett antal olika calvados. Han köpte sig en flaska av en finare sort, själv valde jag cider och vinäger.



Sedan fortsatte vi till Bretagne!