Tackolov för mina vänner på nätet - där flera också är vänner IRL. Jag fick tips av Ingela i Borlänge om en utställning i Dalarna som skulle sluta den sista augusti och eftersom jag inte varit i Dalarna på många år samtidigt som vi hade några obokade dagar och vädret skulle vara toppen - jamen det var ju inget att vänta på!
Dessutom hade
Lena visat bilder från en lockande utställning i Uppsala domkyrka, en utställning som också skulle sluta den sista augusti. Och när nu Uppsala nästan ligger på vägen mellan Stockholm och Dalarna ;-) så kunde vi utan problem ta den omvägen.
Inne i domkyrkan stod flera skulpturer av brittiske
Sean Henry. Den första som mötte oss var gigantisk.
Skulpturutställningen hette
Who am I? och bestod av både stora och mindre skulpturer utställda på flera oväntade platser. De mindre stod högt uppe på pelarna runt om i kyrkan.
Det var en väldigt stark upplevelse att se dem.
Den som brukar äta på Blå Porten på Djurgården känner nog igen bildspråket från den skulptur som står utanför entrén.
Jag är väldigt glad över att ha fått detta tips och att vi hade möjlighet att ta oss till kyrkan. Det finns mycket mer att se i Uppsala, men det får vi göra en annan tur.
Den skulptur som skulle stått utanför kyrkan såg vi inte, antagligen hade den flyttats bort redan.
Vi fortsatte mot Dalarna och strax före Avesta hade jag spanat in
Erik Larsgården. Vilken pärla! Utemiljön med sluttningen ned mot sjön, möblerad med fina bryggstolar och rödrutiga dukar. Där nere fanns kraftigare bord med bänkar och en liten scen.
Entrén till gården flankerades av två björkar och kakbordet med hembakat som väntade innanför - det var enastående!
Vi satte oss längst nere vid sjön och åt rejäla räksmörgåsar
plus några goda kakor. Valde två var och delade så vi fick smaka alla fyra.
Sedan gick vi in igen och upp på övervåningen där den stora salen var tjusigt dekorerad med gamla dalamålningar.
I ett mindre rum fanns ännu äldre målningar, alla dessa hade hittats när husets olika tapetlager hade rensats bort.
Den sista augusti stängde caféet för säsongen och verksamheten är till salu. Jag hoppas verkligen att den får leva vidare för detta var ett ställe värt en resa! Att vi var igenkända när vi stannade till på vägen hem två dagar senare, det är en sådan detalj som uppskattas extra mycket.
Vidare for vi mot Leksand där jag hade velat besöka
Hildasholm, men vi var lite för sent ute. Kikade på Tegera Arena och var väldigt sugen på att veva ned bilrutan för att ropa "Vejdemo, Vejdemo, Vejdemo" (ni som vet, ni vet), men avstod. Vill inte strö salt i öppna sår.
Till sist kom vi fram till Tällberg och Klockargården, där vi skulle bo i två nätter.
En väldigt fin miljö, Tällberg är ju fantastiskt vackert.
Men. Just det här stället var ganska slokande.
Vi bodde på övervåningen här, i något som kallades De lux-rum. Eftersom det var varmt ville jag öppna fönstren. Det på gaveln hade inga haspar och markisen var trasig. Det lilla under tak hade haspar, men fönstret slog i taket så hasparna var för långa.
På andra sidan fanns vår utrymningsväg. Om byggnaden brann skulle vi alltså klättra ut genom det lilla fönstret till den lilla galleravsatsen för att sedan vrida oss runt och når stegen och klättra ned till taket på utbyggnaden. Allt detta ovanför en betongtrappa som gick ned till källaren! Jag fattar inte. Ut genom fönstret lär man klättra med huvudet först, hur sjutton skulle detta kunna fungera?
Underhållet var tyvärr under all kritik. Förutom att fönstren behövde målas var färgen på både golvsocklar och sängben avskavda, troligen av dammsugare.
Och tapeten släppte. De lux? Om vi åker till Tällberg igen kommer vi att bo någon annanstans.
Men solnedgången över Siljan var fin! Och middagen i restaurangen var väldigt god, där åt vi första kvällen.
