Terezín - Theresienstadt - befästning, stad, getto och fängelse

Från Cvikov och den geologiska klippan Panská Skála for vi vidare till den mångfasetterade staden och befästningen Terezín, uppförd av den österisiske kejsaren Josef II i slutet av 1700-talet. Som kartan på bilden visar bestod staden av en större och en mindre stjärnformad fästning. (Strunta i de röda strecken med siffror, de visar en tänkt promenadväg.) Den stora fästningen, med tre till fem olika försvarslinjer byggda runt sig, fungerade som garnisonsstad med både bostadshus och militärbaracker för 7 000 innevånare och den lilla fästningen blev snart ett militärfängelse. Hela staden byggdes på bara tio år efter att man flyttat bort befintliga byars befolkning, rätat ut floden, dränerat våtmarker och förändrat hela landskapet.

När Österrike-Ungern kollapsade 1918 blev staden tjeckisk, men här bodde en stor mängd tyskar vilket underlättade när nazisterna utökade Tysklands gränser. Eftersom det redan fanns ett fungerande fängelse var det bara att fylla det med tjeckiska fångar som motsatte sig ockupationen. 1940 var fängelset i lilla fästningen fyllt av fångar och i november 1941 började Gestapo använda den stora fästningen som militärbas och getto. I mitten av 1942 tvingades civilbefolkningen bort från staden som helt förvandlades till koncentrations- och transitläger främst för judiska fångar från Böhmen, Mähren, Tyskland, Österrike, Nederländerna, Danmark, Slovakien och Ungern.

Många av judarna var vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, musiker och författare. Här fanns också pensionerade judar som haft en hög befattning, krigsveteraner, högt uppsatta militärer eller med omfattande internationella kontakter. Den höga "statusen" på judarna och stadens befintliga vackra byggnader gjorde att Terezín fick propagandarollen som nazisternas mönstergetto.

Idag har staden knappt 3000 innevånare. Nog undrar jag hur det fungerar att bo i en stad med sådan historia? Om man inte klarar att besöka något av koncentrationslägren som finns mer eller mindre bevarade så tycker jag att man i alla fall ska försöka ta sig hit. Det här är också oerhört grymt, men annorlunda.

I ett av de vackra gamla husen vid stadens torg finns gettomuseet, Památník Terezín. Huset byggdes som skola på 1800-talet och fungerade under gettotiden som "hem" för pojkar mellan tio och femton år. Här hölls hemliga lektioner, möten och kulturprogram med judar som tillhörde de ledande inom konst och politik i den akademiska världen. Pojkarna gjorde tidningar där de skildrade livet i gettot.

Totalt passerade mer än 155 000 män, kvinnor och barn genom gettot. Väggen i trapphuset är fyllt av teckningar och målningar som några av dem gjort.

Över 15 000 av fångarna var barn under femton år och väggarna i ett av museets rum är fyllt av deras namn.

Nära 35 000 dog i Terezíns getto, de officiella dödsorsakerna finns att läsa i bilden ovan. Ytterligare 83 000 dog efter deportation till bland annat Auschwitz, i arbetsläger eller under dödsmarscher.

17 247 av de 155 000 överlevde.

Hela utställningen på museets övervåning bars av en röd tråd - nej, ett lysande rött järnvägsspår mot förintelsen!

Här är torget mitt i staden. Det var hit man tog den danske kungen med följe från Röda korset när han krävt att få se vad som utspelades i lägren. Hela staden hade städats, putsats och gjorts i ordning. Falska caféer och butiker hade byggts. Judar hade transporterats bort för att det inte skulle vara överfullt. Musikstycken hade övats in och uppfördes, bland annat Verdis Rekviem. De danska judarna bodde tre och tre i nymålade rum. Besökarna följde lydigt den planerade vägen helt utan avstickare och var nöjda med vad de såg.

Så gick vi över till den lilla fästningen, det befintliga militärfängelset som nazisterna enkelt kunde utnyttja till sina fångar. En liten port i den stora befästningen leder besökaren in. Hela fästningen är numera ett museum.

Här fanns redan allt som krävdes av ett fängelse, bara att ta över. Den ökända texten är förstås nazisternas verk.

I rum efter rum finns trevåningssängar med platser på bredden och på höjden.

Här finns också korridorer med enmansceller.

I den här cellen hölls Gavrilo Princip, som avlossade skottet i Sarajevo, fången. Hans silhuett kan anas i glaset som håller besökarna utanför cellen. 1918 avled han av tuberkulos.

Gården mellan husen, stekhet och oskyddad.

Duschrummet. Ett riktigt duschrum. Med vatten.

Tvättfat med speglar i långa rader.

En lång tunnel leder oss runt inne i den stora befästningsvallen. Vi går och går. Svänger runt hörn och går.

Och går och går. Ibland kikar vi ut genom ljusinsläppen.

I muren längst bort syns de små öppningarna som fungerar som fönster och siktgluggar i de långa gångarna.

Eftersom floden går i vallgraven kan också djurlivet hitta hit. En orädd nutria mumsade på det färska gräset.

1945 fann man massgravar med fångar i vallgraven. En staty står nu som minnesmärke.

1943 påbörjades byggandet av en ny del eftersom de ursprungliga cellerna var överfulla. Hösten 1944 flyttade de första fångarna in i de fortfarande ofärdiga och fuktiga cellerna. Här skulle 3 000 fångar få plats. De överfulla cellerna och den urusla hygienen ledde till att en tyfusepidemi bröt ut på våren 1945. Hundratals fångar dog.

På ena sidan av gården var de stora salarna med sängar i fyra våningar.

På den andra sidan fanns småcellerna. Samma uppbyggnad som i gamla delen av fängelset. I öppningarna till cellerna hängde vita lakan med målningar av politiska fångar i Kina. I februari 2021 fängslades 47 Hongkongaktivister och tio av dem hade målats av med vit färg på vitt tyg. En installation av Loretta Lau, även hon från Hongkong. Utifrån syntes målningarna knappt, men inifrån cellen blev de väldigt starka.

En påminnelse om att diktatorer aldrig ändrar sin natur. Om vi inte är vaksamma blir vi en dag en del av systemet. 80 år har gått, vad lärde vi oss?

Agnes Chow Tin, född 1996. Hongkongpolitiker och aktivist.
Hennes kandidatur till valet i Hongkong 2018 blockerades av myndigheterna på grund av hennes partis förespråkande av självbestämmande.

Tonyee Chow Hang Tung, född 1985
Aktivist, advokat och politiker. Vice ordförande i Hongkongalliansen. Arresterades 4 juni 2021.

Joshua Wong Chi-fung, född 1996
Hongkongaktivist och politiker. Utsågs till en av 2014 års mest inflytelserika tonåringar av Time Magazine. Nominerades också till tidningens Person of the Year samma år. Nominerad till Nobels fredspris 2017.

Gwyneth Ho Kwai-lam, född 1990.
Hongkongaktivist och tidigare reporter för Stand News där hon rapporterade från fronten under Hongkongprotesterna 2019-2020.

Det var mycket att smälta, allt vi sett och läst. Lunchen blev sen, speciellt som restaurangen i den lilla fästningen var stängd. Det blev en bra bit in på eftermiddagen innan vi parkerade på det vackra men bilfyllda torget i närliggande Litomerice.

Kl tre på eftermiddagen fick jag äntligen min lunchlax och en riktigt god tjeckisk öl.

Sedan fortsatte vi västerut.

EFIT - en solig oktobersöndag

Det smiter in en EFIT - Ett Foto I Timmen mitt i mina reseberättelser. Egentligen borde jag fotograferat gårdagen då jag både var på vernissage och besökte brorsonens familj, men den här dagen blev inte alls dum den heller!

8.00
Höstsolen lyser upp magnolian som växer sig allt större.
Lycka!
Snart döljer den det fula huset på andra sidan.
I alla fall på sommarhalvåret.

9.00
Maken rengör frukosthörnet.
Det samlas mycket smulor under skärbrädan

och brödrosten.

10.00
Jag tänker byta gardiner i sovrummet.
Dessa ska få hamna i gästrummet
eftersom äldste sonen tagit de som hängde där.

11.00
Men de "nya" gardinerna behövde få en kanal.
Jag kommer inte överens med symaskinen,

men se det gör maken
(det är också han som köpt den).

Bonusbild på de allt utom nya gardinerna.
Dessa satt i mina föräldrars sovrum när jag var liten.
Snacka om att jag blivit präglad på William Morris redan i unga år!
Pinnsoffan vi byggt om till sängram köpte de på Myrorna.
Pappa målade den blå när mamma var bortrest på språkkurs i England.

12.00
Maken orkar inte hela lasagnen, så jag äter hans rester.

13.00
När vi kör förbi Bromma flygplats ska ett plan snart lyfta.
Det är lite häftigt att man kör så nära startbanan.

14.00
Andas lite Mälarluft hos äldste sonen.
Vi har tagit hand om hans balkonglådor

för att försöka övervintra pelargonerna.

Bonusbild.

Det gör ont i mitt hjärta att ta bort dessa fina lådor,
men det ska bli frost och jag tänker ställa lådorna

i växthuset för att försöka

njuta av hänglobelian lite till.

15.00
Nu är vi hos Mellangrabben istället.
Ska åtgärda den tomma väggen.
Eftersom det är en tegelvägg

behövs faderns borrhammare.

16.00
Så sitter den uppe,

den stora Stockholmskartan från 1972.

En spegel har också kommit på plats.
Nu bärs grabbens balkonglådor ned till bilen.
De kommer inte på bonusbild för de innehåller bara torra pinnar.

17.00
Hemma har det varit slut på mat länge,

tycker ekorren.
Jag åtgärdar problemet

och sedan kommer kompisen också farande.

18.00
Börjar planera kvällens middag.
Det blir tysk korv, potatis, kokta morötter och dito blomkål.

19.00
Olivia Schough vinner SM-guld tillsammans med FC Rosengård.
Hon gör ett mål och en assist.
Hade gärna haft kvar henne i Djurgården ...

20.00
När vi äter upptäcker jag Lillhunkens nyaste armbandsur.
Den här klockan är stor och tung!
Det är fler i familjen som är samlare.

21.00
Ser finalen i Sveriges Mästerkock VIP.
Är imponerad av deras matlagning.
Några av finalrätterna tycker jag verkar otroligt goda!

22.00
Två nätter med risk för frost,

sedan blir det 9 grader natten därefter.
Suck.
Jag har fantastiska mörkblå salvior som jag försöker skydda.
Antagligen knäcker jag dem istället.
Gåstavar, sopkvastar och hockeyklubbor agerar stöd under lakanen.
Mina fuchsior och palettblad har jag tagit in.

Håll tummarna!

EFIT - Ett Foto I Timmen

Granbarkborrar och geologiska fenomen i Tjeckien

Från hotellet i Luckenwalde körde vi direkt till Tjeckien och ett populärt turistmål. Ja, det var så populärt att det vid avtagsvägen stod asiatiska "inkastare" och försökte få oss att parkera bilen. Men vi körde längre in i dalen, till Mezni Louka där det skulle vara lättare att hitta parkering.

Vi åt lunch på hotellet bredvid parkeringen, det passade bra med grillad ost och lite potatis + grönsaker. Gott!

Nu skulle vi vandra till Pravcicka Brana, en gigantisk naturlig bro av sandsten. Vid parkeringen hade vi fått en liten karta som ganska luddigt visade var vandringen startade och vi gav oss iväg.

Det började fint bland klipporna i bokskogen. Uppför, uppför, uppför.

Varmt var det, säkert 27 grader i skuggan. TUR att vi gick i skuggan!

Efter ett tag mötte vi fyra tjeckiska ungdomar som inte var så bra på engelska, men de sa att det var ungefär tjugo minuter kvar.

Vi reagerade på att det inte direkt var vackert när vi kommit upp på höjden. Många döda granar. Ja, flera avbrutna som på bilden.

När det så började ligga fallna träd över stigen var det verkligen inte lätt att ta sig fram. Ibland fick vi ta oss upp långt på sidan av stigen för att komma runt. Ibland krypa under, ibland klättra över.

Utblickarna var ganska otäcka, så mycket död skog! När vi hörde ett brak av ett träd som föll någonstans där vi hade gått var det rätt obehagligt. Dessutom borde vi ha varit framme för länge sedan. Dessutom borde vi mött mer folk och dessutom borde stigen varit mer lättgången!

Först nu kollade maken på sin mobil och vi insåg att vi måste gått åt hel fel håll, måste ha missat var stigen började. Vi vände om och gick tillbaka. Mötte en vandringsklädd man, han såg ut som om han var klippt ur en gammal tjeckisk propagandafilm, som berättade att det var granbarkborren som orsakat förödelsen och det bara på ett år! Året innan hade det till och med gått att köra bil på den stig vi nu gick, nu fick allt förfalla.

När vi efter flera timmars eländesvandring kom tillbaka till hotellet och bilen såg vi den egentliga starten. Vi hade inte sett den eftersom vi när vi gick till hotellets uteservering vänt blickarna åt fel håll. Otroligt retfullt!

Trött, svettig och sur som ättika satte jag mig i bilen igen, men tinade snabbt upp eftersom det var så vackert där vi körde! Landskapet var kuperat, granarna friska (!) och i stort sett alla hus längs vägen hade dekorationer i form av bågar över fönstren och mustiga färgkombinationer. Lite som att köra i en sagovärld. Det var så genuint centraleuropeiskt.

Vid entrén till vårt hotell i Cvikov stod stora läckra glasskulpturer och efter resan har det visat sig att bara sex minuters bilväg bort fanns glaskonstnärens verkstad och butik med stor glasfylld trädgård - något jag inte hade en aning om, men upptäckte genom Freedomtravels instagram (se deras fantastiska bilder i bloggen här). De måste ha varit i Cvikov bara några dagar efter oss!

Det här hotellet var det fräschaste på hela resan, med rejäla timmerstockar och rena linjer. Dessutom var det ett bryggeri!

Sköna sängar med lyxiga manglade lakan och fönster mot en liten sjö.

Vi satt på uteserveringen i den sköna kvällen

och valde en turistisk provplatta av bryggeriets fem öl. Ingen mörk, tyvärr. Vi konstaterade det vi redan visste, att maken och jag har olika smak.

Jag åt schnitzel igen, så den slipper ni bild på. Men god var den!

Nästa morgon fick vi resans bästa frukost, en buffé med stort utbud. Vid en egen disk stod en kvinna och tillredde ägg/pannkakor/etc så som vi ville ha dem.

Jag skulle gärna baka ett sådant där vetebröd med kvarg och blåbär ... måste leta recept!

Strax utanför Cvikov ligger en fascinerande geologisk formation, Panská Skála. Hit körde vi efter frukosten - och självklart hade Freedomtravel varit där också, några dagar senare!

Upp till 20 meter höga fem- eller sexkantiga, helt symmetriska basaltpelare står rakt upp ur jorden.

Under tertiärtiden fanns här många vulkaner och dessa pelare är rester av en lavaström från 3 mil ner i marken.

30 miljoner år gammal lava ...

Formationen är inte större än att man snabbt går både runt den och, om man vill, upp på den.

Den är otroligt suggestiv och fantasieggande.

På toppen syns ett tvärsnitt av de olika pelarnas former.

Efter att ha sönderfotograferat denna fascinerande sevärdhet fortsatte vi västerut, mot Tjeckiens SPA-triangel.