Sidor

tisdag 17 september 2019

Galeries Defago, uthuggen ur klippan


Återigen en utflyktsdag, nu tog vi bilen till Champéry. Jag hade läst ett tips om var man bäst parkerade vid ett nedlagt garage och det visade sig stämma väldigt bra. Det var bara en kort promenad för att nå dagens utflyktsmål (de flesta andra beskrivningar föreslog att bilen skulle ställas betydligt längre bort).



Det vi skulle göra var att vandra längs en ur berget uthuggen gång



som fått sitt namn Galeries Défago efter den man som designade projektet 1864, Emmanuel Défago.




Nog måste man beundra knäppskallarna som gav sig på projekt som detta så att vi hundrafemtio år senare kan gå här och njuta?



För det var verkligen lättgånget även om vi ibland fick gå dubbelvikta och det ibland kom vatten forsande över våra huvuden.



På andra sidan dalen såg vi kabinbanan upp till en topp, dit tänkte vi ta oss sedan. Ser ni de två kabinvagnarna som snart ska mötas?




Här syns det hur lågt det kunde vara i tak.




Krolliljor växte vid kanten.



När gången tog slut kunde man gå upp genom skogen och gå på bilväg tillbaka, men vi valde att vända.



På ett ställe fanns stora bokstäver målade på klippväggen.



Man kunde klättra upp på en avsats och sitta på en bänk under texten GALERIE.



På vägen mellan vandringsstigen och vår bil fanns en höghöjdsbana med tillhörande fik. Jag gillade den här baren skarpt. Har man inte tillgång till palmer så gör man egna av några granar!



Ner till bilen och tillbaka till byn och kabinbanans dalstation.



Självklart hade vi sällskap av ett gäng mountainbajkare med nedstänkta rumpor.



I bakgrunden syns "våra" toppar, de som vi ser från vårt boende. Men nu är vi i dalgången närmare dem.



Uppifrån toppen såg vi vår dalgång och vägarna vi gått tidigare. Nu började vi förstå hur allt hängde ihop, med vägar och liftsystem.



För vi såg ju också den där toppstationen på Mossette. Härifrån syns det rätt tydligt hur liften tycks sluta mitt i ingenting. Anar ni korset på toppen till vänster? Dit kommer vi i nästa inlägg, som också blir det sista från Schweiz.



Nu satte vi oss mitt i alpängens blomsterhav och njöt av nygräddat bröd och våra tyska konserver.



Mycket klarar jag av, men att gå ut på ett gallergolv där det inte finns annat än stup under - det klarar jag inte. Samma sak med gallertrappor när man kommer upp på höga höjder. Jag kunde faktiskt inte gå fram till kanten för att se på utsikten. Lyckades i alla fall tvinga mig till kabinbanans dörr när vi skulle ned igen.



På andra sidan dalen syns en vit rektangel med texten GALERI - där var det vi gick!



På kvällen hade vi bokat in oss på hotellets racletteafton. Ska man äta raclette så ska man ju göra det i Schweiz. Kan dock föredra de där klunsiga apparaterna för hemmaätande, för att få ost och potatis serverat såhär var väl ingen direkt estetiskt tilltalande tallrik.

Nu behöver jag inte äta raclette igen på några år.

lördag 14 september 2019

Tusen höjdmeter i 51 hårnålskurvor längs Route de Diligences


En annan dag tog vi tåget upp i samma dalgång, Vallée du Trient. Vi parkerade vid Mont-Blanc-expressens station i Vernayaz och tog det lilla slingrande tåget halvvägs till Frankrike.




Vi klev av i lilla Finhaut där de vackra jugendhusen påminde om tider som flytt. Den här dalgången var en av de första som lockade turister, mycket tack vare den gamla diligensvägen som byggdes mellan 1855 och 1861. Det var den vi nu skulle vandra.



Först såg vi hur tåget fortsatte mot Frankrike, ser ni den lilla röda fläcken till höger i bild?



Vi hittade skylten som pekade ut riktningen och den stipulerade vandringstiden. Ha. Två timmar och femtio minuter. Skulle inte tro det.



Första sträckningen var ju inte den vackraste, men vi klev förbi avspärrningarna för att hitta starten på själva vandringsleden.




Vägen var lättgången och i fantasin kunde jag se diligenserna dragna av hästar kämpa sig uppför backen. Undrar hur svårt det var att bromsa hästarna och vagnen på vägen ned? Inte konstigt att vägen slingrade sig längs sluttningen.



Vyerna var vackra och oväntat skogiga. Inte alls lika öppna som de vi sett tidigare.



Då och då passerade vi en by.



Vackra typiska schweiziska trähus



Exemplariskt fönster med spetsgardin, fönsterluckor och pelargoner. Precis som det ska vara.



Och ibland var vi alldeles bredvid järnvägsspåret.



Eller så gick det över huvudet på oss.



Så blev vägen till en stig och vi anade att den gamla diligensvägen försvunnit i modernare infrastruktur.



Vid två tillfällen skulle vi korsa järnvägsspåret. Det kändes inte speciellt farligt med tanke på att det inte direkt var något höghastighetståg som körde - och det hördes långt innan det kom.




Till slut kunde vi se Rhones breda dalgång, men det var fortfarande en bit ner och denna bit bestod helt och hållet av serpentinväg!



Fram och tillbaka gick vi i något som kändes som en evighet. På bilden finns sju parallella vägar, även om inte alls syns så tydligt. Fy, vad jag var trött i knäna!

Totalt hade vi på denna vandring gått nedåt i 1000 höjdmeter men jag vet inte hur många sträckmeter det blev tack vare de 51 hårnålskurvorna. Puh.

Den här bilden tog jag exakt fem timmar efter den med vägskylten. Visst, vi hade stannat och picknickat, men två timmar och femtio minuters vandring? Näe.



På tillbakavägen körde vi förbi vårt hus och stannade vid getfarmen strax ovanför. Vi köpte tre olika getostar



och njöt något helt otroligt av både dem och dagens bedrift.

onsdag 11 september 2019

EFIT - en lugn septemberonsdag

Vaknar till en mulen onsdag i september och ser att det regnat under natten. Väderprognosen lovar sol och hyfsad temperatur senare på dagen. Det låter bra. Idag gör jag en liten paus i min reseberättelse och deltar som så ofta i EFIT - Ett Foto I Timmen.


7.30
Sov lite längre idag, så välbehövligt efter två nätters usel sömn.
Har haft akut ont i mitt ben efter att ha stått på marknad i Enköping i lördags
och lyckades igår få läkartid trots att jag egentligen haft ganska ont
ända sedan månadsskiftet maj/juni.
Det kan man inte tro när jag skuttat omkring i Alperna, eller hur?
Igår fick jag veta att det är en meniskskada och att jag inte alls ska skutta omkring.
Roslagsmarschens två mil på lördag får jag avstå ifrån.
Nu drar jag på mig ett stöd för knät.



8.30
Ser på gårdagens avsnitt av årets Hela England bakar.
Vill inte vänta tills det kommer på svensk teve.



9.30
Packar ner den tunika jag köpte i måndags
(i samband med att jag såg en förhandsvisning av filmen om Thomas Quick
 - mycket bra film, se den när den kommer på biograferna!).
Igår hade jag tunikan på mig men kände att det var något konstigt.
Tror jag det!
Jag har alltså gått till doktorn med en klisterlapp och en stor reva på rumpan!
Det blir till att klaga i butiken idag.


Djungelgurka

10.30
Solen kommer fram och jag går ut för att vattna i växthuset.
Där inne har det ju inte regnat.
Ni får några bonusbilder ;-)


Chili Aji Mango

Mullbär

Astrid Lindgren som ros


11.30
Har läst lite blogg och blivit hungrig. Tar mig en bulle.
Det är ju ändå lunchdags och jag har faktiskt ätit keso för en stund sedan ...



12.30
Ägnar mig åt pärmar, fakturor och bokföring.



13.30
Inser jag att filmerna ska lämnas tillbaka idag.
Jag tar med dem för att låna om dem på vägen till stan.



14.30
Sitter här inne och provsmakar fylld pasta.
Sedan åkte jag till Odenplan och bytte min tunika,
mitt i världens störtskur som jag missade att fotografera.



16.30
Hemma igen provar jag chokladen jag fick för besväret.
Den smakar inte så mycket chai, men är god.




17.30
Tre sorters svamp förbereds.
Portabello i tärningar, champinjoner i skivor och torkad stensopp i blöt.



18.00
Kan inte låta bli att fotografera Lillhunkens rumpa i de sprillans nya arbetsbyxorna.
Nu ska han till DN:s tryckeri för att jobba till ca 02 i natt.
Skänk honom en tanke imorgon bitti om du tillhör dem som har DN i papper.
Själv börjar han inte skolan förrän framåt 13, så han har möjlighet att sova ut.



19.00
Den är inte vacker, svamplasagnen, men otroligt god!



20.30
Ser vi klart Chernobyl-serien.
Ruskigt bra, med betoning på ruskigt.
Tror inte att jag någonsin förstod hur obeskrivligt allvarligt läget var.
Har fortfarande trattkantareller plockade vid Dalälven vid den tiden.
Vi torkade dem och skickade sedan in svampen för test,
den hade högre strålningvärde än referensmaterialet.



21.30
En inte alltför skarp bild på gökuret vi köpte i Schwarzwald för 30 år sedan.
Anita undrade om vi hade kvar det.
Självklart!
Det spelar både Edelweiss och Den lycklige vandraren till dockornas dans.
Och så gal göken, såklart!



22.30
Avslutar med en ännu suddigare bild på en kornettblomma som tigger om vatten.
Maken är ungefär lika pigg, så han kryper till kojs.
Själv ska jag bara ... först.