Dundee med V&A och RRS Discovery

Ännu en dag med typiskt skotskt väder. Bara att sätta sig i bilen och åka iväg. Vi körde söderut.

Till Dundee och Victoria & Albert Museum som ligger vid floden Tay, precis bredvid RRS Discovery. 

V&A är en mycket speciell byggnad, ritad av japanska arkitekterna Kengo Kuma & Associates.

Varje stenpanel är fyra meter lång och väger uppemot 3 ton. Man får ju hoppas att de sitter fast ordentligt!

Inomhus möts man av väggar med träpaneler och en trappa

med vilken man kommer upp en våning och kan se ned på museibutiken.

På andra sidan ligger en (dyr) restaurang som inte lockade. Entrén till museet är däremot gratis, utom till tillfälliga utställningar.

Detta är ett designmuseum och när vi var där hade man en tillfällig utställning om olika modehus, den avstod vi från.

Vi hade ett speciellt mål, men just den delen kommer i ett separat inlägg så småningom. Nu får ni istället se ett vackert skåp med snygga blyinfattade glas i dörrarna.

Och ett intressant stickmönster som kan inspirera.

Vi såg också en tecknad film om en man som drabbas av Skottlands skönhet och jag reagerade på att han påminde om Jacques Tatí. Visst hade jag rätt! Det var en komprimerad version av filmen som Sylvain Chomet gjort, byggd på Tatis manus. Chomet har också gjort den fantastiska filmen om Trion från Belleville och en helt ny film som heter Marcel et Monsieur Pagnol - den vill jag verkligen se!

Toaletterna på museet var snyggt trendiga, med en enda slät trävägg där man fick trycka på en dörr för att kolla om det var ledigt. Kanske inte helt lyckat för den som ser dåligt, det gick ju knappt att se vad som var dörr och vad som var vägg. Men den här vattenautomaten var bra, även om det förmodligen chockar amerikaner att man kan ta dricksvatten på en offentlig toalett.

Vi gick vidare till RRS Discovery, där vi åt en god och värmande kött- och grönsakssoppa innan vi såg utställningen och gick ombord på skeppet.

Med detta skepp tog sig Shackleton och Scott till Antarktis 1901-1904. Eftersom det var skeppets första färd som nybyggt var varken Shackleton eller Scott nöjda. Skeppet var otätt och rullade kraftigt i sjögång.

Men när de drabbades av de kraftiga vindarna på södra halvklotet visade sig Discovery fungera alldeles utmärkt!

Skeppet låg fastfruset i isen i två hela år, 1902-1904.

Då var det utmärkt som bostadsskepp

utom för officerarna vars hytter inte klarade att hålla värmen. Här bildades det is på väggarna.

Alla ombord åt samma mat, men i olika sittningar. Under en vecka 1902 såg menyn ut så här: Frukostarna - alltid gröt, sedan kallt kött eller lax, gryta med ris, kanske sardiner på rostat bröd, kakao eller kaffe. Middag - alltid soppa, sedan konserverad skinka/ köttpaj/säl i någon form, fruktpaj/ingefärspudding/andra puddingar, potatis och grönsaker som rovor/morot/gröna bönor.

Detta är Scotts snöglasögon, med hans initialer RFS inristade på ovansidan. De var bättre än glasögon av glas som ofta fick frost på sig.

Ett porträtt av Robert Falcon Scott, i blandad teknik av Calum Colvin RSA. Han kom längre söderut än någon varit tidigare, ungefär 85 mil från sydpolen, och var den förste som såg kejsarpingviner. 1910 gjorde han ett nytt försök med Terra Nova och nådde sydpolen den 18 januari 1912. Drygt två månader senare var han och hans mannar döda.

Men. Roald Amundsen från Norge hann före till sydpolen. Han hade vart på flera expeditioner mot nordpolen och planerade att nå själva polen. Men när han hörde att Robert Peary redan påstods ha nått dit ändrade han sig snabbt och gav sig iväg till sydpolen istället. Dit kom han den 14 december 1911, 11 dagar före Scotts expedition.

Nöjda med dagen och tacksamma för en stillsammare resa mumsade vi musslor på kvällen. Mataffären i byn nära oss hade ett ganska annorlunda sortiment, tydligt påverkat av alla turister som behövde mat att mikra ...

Sevärdheter är inte alltid så sevärda

Vi bodde alltså i en hel vecka mitt i en nationalpark med fantastisk natur och ... inte så mycket annat. Skulle vi se något behövde vi köra i minst en timme, i alla fall på måndagen när de närmaste sevärdheterna var stängda.

Så vi satte oss i bilen igen och körde genom detta sanslöst vackra landskap.

En och en halv timme senare var vi vid det kända destilleriet Blair Athol där maken smakade yttepyttesmå skvättar och köpte en flaska som inte går att köpa här hemma.

I närheten skulle the Queen's View ligga, en sevärdhet. Och visst var drottning Victoria här 1866, men man tror att namnet kommer från Isabella of Mar, som var Robert the Bruces första fru. Isabella lär ha flytt hit och gömt sig i skogen under skotska självständighetskriget. Hon dog 1296, bara 19 år gammal och tio år innan Robert blev kung. Alltså var hon aldrig drottning, så vem gav platsen sitt namn?

Här är då platsen. En utsiktspunkt. I regn. Jaha. Det var i alla fall ingen entréavgift - istället fick man betala för parkeringen!

När vi var på väg tillbaka till bilen kom solen fram och då rusade vi tillbaka. Ville ha någon valuta för våra £3.

För att slippa p-avgiften vid nästa sevärdhet parkerade vi på en plats jag hade sett när vi körde förbi. Vi fick en stunds vandring innan vi kom fram, men vi hade ju all tid i världen för det! Då kom såklart en sjuhelsikes regnskur. Jag hade en sådan där engångsregnkappa i fickan, men maken blev redigt blöt trots att vi ställde oss under det största träd vi kunde finna (inte på bilden!). Till och med fåren hade gått in i skydd.

När regnet var över gick vi vidare.

Och kom fram till detta. Som vi tror var sevärdheten. Någon sten där nere varifrån Donald McBane hoppade 5,5 meter över floden Garry när han flydde från Jacobiterna.

Jaha. Men vi hade sluppit betala p.platsen!

Näe, det är verkligen inte lätt att alltid förstå vad som är sevärt och vad man kan skippa. Jag har varit med om motsatsen också, när sevärdheten visar sig var mångdubbelt större än man förstått.

Vi fick i alla fall se lite Highland cattle!

Och på väg tillbaka till vårt boende stannade vi till vid denna honesty shop - gårdsbutik - som var ett bageri! Här kunde man sitta ute och fika, för det fanns både te och kaffe, men

man kunde såklart också köpa med sig fikabrödet hem. Det hade funnits ännu fler godsaker tidigare på dagen men bagaren Paul kom och tog bort de tomma faten (han hade varit i Ängelholm en helg, jag borde frågat varför). Jag köpte av alla sorter. Men bara en per sort, för man kan ju dela!

Så fortsatte vi i det vackra landskapet med det tråkiga vädret

och de ljuvliga fotgängarna (klövgängarna?) skuttade framför bilen.

Vi hade ätit scones till lunch och nu blev det mikrad kyckling med rotmos (vi hade bara kyl, mikro och diskho i studion) plus bakverk till efterrätt. Man kunde tro att cookien skulle vara sötast, men det var tvärtom. Tyvärr var dessa vackra skapelser alldeles, alldeles för söta.

Metallskulpturerna av Stonehavens "Banksy"

Längs strandpromenaden i den lilla kuststaden Stonehaven fann vi en rad detaljerade och fantasifulla metallskulpturer. I efterhand inser jag att vi borde kikat närmare på dem och inte lite slentrianmässigt fotograferat av dem, för här döljer sig detaljer. Här, i krabbans och hummerns fiskebåt, är det människorna som ligger i tinorna!

Tyvärr var det så soligt att jag inte såg att jag missade hela årorna i denna långbåt med fiskar som vikingar, i hjälmar med horn (suck).

Ännu en fiskebåt

och en trålare. Även här är det människor som är fångsten.

1865 dödade Andrew Brown kaptenen på skeppet Nymph och seglade tillbaka till Stonehaven för att få se sin mamma en sista gång.

The Harvester - en hyllning till två Ian som gick i pension efter att ha arbetat till sjöss i över 50 år.

Länge visste man inte vem det var som gjorde dessa skulpturer, de dök upp nattetid som en variant av Banksy. Men nu har Jim Malcolm avslöjats och intervjuats på BBC.

Sjöflygplanet MF11 No340 flögs av norske Stein Gustavsson Abildsö till Stonehaven i april 1940 för att fly från kriget mot Tyskland.

Fyrtornet lyser upp om natten, då kan man se in genom fönstren på den som bor där inne. Nedanför står mistluren beredd på dimma.

Själva Stonehaven kan också vara värt att utforskas. Vi var bara i en liten del vid hamnen

för att få något att äta. På puben The Ship Inn var det knökefullt inomhus men tackolov precis tillräckligt varmt för att vi skulle kunna sitta ute.

Vi åt god fisk och drack gott öl och tänkte att hit skulle vi gärna komma tillbaka.