Mora och Rättvik med Zorn, Bauer och andra sevärdheter

Från Tällberg körde vi till Mora för att besöka Zorngården och Zornmuseet. Här hade jag aldrig varit, så det var verkligen på tiden. Vilken tur att jag fick en spark i baken av Ingela!

Jag hade bokat en guidad tur i Zorngården, där paret Zorn bodde. Tyvärr fick vi inte fotografera inomhus, men det var faktiskt en snudd på lika magnifik upplevelse som att se Lilla Hyttnäs (paret Larssons hem i Sundborn). Matsalen och det stora "vardagsrummet" var helt fantastiska!

I timmerhuset bredvid hade Anders Zorn sin ateljé och där kunde man kika in genom fönstret i dörren.

Carl Milles staty visade vägen till museet där Kulturarvskortet gav halv entré.

Förutom Zorns egna etsningar (här ett självporträtt med fru Emma i bakgrunden) 

fanns även målningar på både av- och påklädda kvinnor. Han var och är vår allra störste konstnär genom tiderna.

Även om man försöker tvätta bort Zorns gubbsjuka genom att visa alla fantastiska målningar han gjort, så kvarstår bilden av de där fryntliga konstnärsgubbarna (Carl Larsson, Bruno Liljefors, August Strindberg m fl) som roade sig med diverse unga kvinnor på bland annat Dalarö. 

På museet fanns även annat av Zorns konstverk, som den här fantastiskt vackra silverasken.

Och det som fick oss att resa hit - en utställning med och om John Bauer. Här del av ett porträtt av honom, målat av Hugo Carlberg.

För mig är Bauer min barndom. Lilla Tuvstarr,

de speciella husen och trollen

och andra målningar ur Bland tomtar och troll.

Målningen av sig själv och hans gravida fru Ester målades troligen 1915, tre år innan förlisningen där de alla tre (även sonen Bengt) omkom. Jag rekommenderar starkt Jakob Ringboms fiktiva roman om John Bauer, den heter Öster om sol väster om måne (sök på bibliotek eller Bokbörsen!). När jag lyckas sätta mig för att skriva recensioner kommer den boken att finnas med på mitt bookstagramkonto @annis_bokhylla.

Dags för lunch, men den åt vi inte på museets café utan vi tog oss till närbelägna Korsnäsgården

som var charmigt och fint både inne och ute.

På vägen tillbaka mot Tällberg stannade vi till i Nusnäs där dalahästar tillverkas i parti och minut.

De finns i alla storlekar och färger och det är såklart roligt att se produktionen men

det var ännu roligare att hitta dessa häftiga marschallhållare som en ung kille från Vännäs skapar!

Jag köpte tre stycken och de står nu i en av mina rabatter. De kommer inte att användas till marschaller utan bara vara fin prydnad. Ska fixa lite med dem så att de rostar fortare.

En sväng inom Nittsjö blev det också.

I sommarhuset på Gotland finns en hel del av deras keramik, så det var roligt att kika in.

När vi parkerade bilen i Rättvik snubblade vi över Rättviks gammelgård, en samling byggnader från olika tider och byar placerade som på en tidstypisk rättviksgård.

Men. Allt stänger när skolorna börjar. Inte lätt att vilja turista utanför industrisemestern, trots att det fortfarande var augusti.

Nästa lilla pärla var Persborgs brygga, ursprungligen byggd i början av 1900-talet, men förstörd av en översvämning på 1920-talet och sedan återuppförd av Sjurbergs byalag 2002-2009 genom donationer och ideellt arbete. Så fin!

Kolla bara på de två stora lyktorna, snacka om äkta steam punk!

Vi rundade byggnaden och gick ända ut på bryggan. Initiativ som dessa gör mig så otroligt glad.

Vid Rättviks kyrka fann vi Gärdsjöfjärdingens kyrkstall. Vi trodde först att dessa 87 (!) små timmerhus var en kyrkby där kyrkobesökarna sov över, men det var stall med plats för 192 hästar!

När stallen byggdes var hästarna förkrympta efter generationer av svältfödning. På 1900-talet fick de bättre utfordring och växte så att dörröppningarna behövde förstoras! 

Nog undrar man vad hästarna tyckte om att förvaras i dessa små byggnader?

Kyrkan var stängd men vi gick ett varv

och såg på den pampiga Vasastenen, rest 1893 till minne av Gustaf Vasas första tal till dalkarlarna på kyrkvallen 1520.

Den långa kända bryggan i Rättvik gick vi inte ut på, utan vi tog oss en mycket enkel middag på Sibyllas innan vi åkte tillbaka till hotellet.

Vi tog en snabbis till Dalarna, men på vägen dit ...

Tackolov för mina vänner på nätet - där flera också är vänner IRL. Jag fick tips av Ingela i Borlänge om en utställning i Dalarna som skulle sluta den sista augusti och eftersom jag inte varit i Dalarna på många år samtidigt som vi hade några obokade dagar och vädret skulle vara toppen - jamen det var ju inget att vänta på!

Dessutom hade Lena visat bilder från en lockande utställning i Uppsala domkyrka, en utställning som också skulle sluta den sista augusti. Och när nu Uppsala nästan ligger på vägen mellan Stockholm och Dalarna ;-) så kunde vi utan problem ta den omvägen.

Inne i domkyrkan stod flera skulpturer av brittiske Sean Henry. Den första som mötte oss var gigantisk.

Skulpturutställningen hette Who am I? och bestod av både stora och mindre skulpturer utställda på flera oväntade platser. De mindre stod högt uppe på pelarna runt om i kyrkan.

Det var en väldigt stark upplevelse att se dem.

Den som brukar äta på Blå Porten på Djurgården känner nog igen bildspråket från den skulptur som står utanför entrén.

Jag är väldigt glad över att ha fått detta tips och att vi hade möjlighet att ta oss till kyrkan. Det finns mycket mer att se i Uppsala, men det får vi göra en annan tur.

Den skulptur som skulle stått utanför kyrkan såg vi inte, antagligen hade den flyttats bort redan.

Vi fortsatte mot Dalarna och strax före Avesta hade jag spanat in Erik Larsgården. Vilken pärla! Utemiljön med sluttningen ned mot sjön, möblerad med fina bryggstolar och rödrutiga dukar. Där nere fanns kraftigare bord med bänkar och en liten scen.

Entrén till gården flankerades av två björkar och kakbordet med hembakat som väntade innanför - det var enastående!

Vi satte oss längst nere vid sjön och åt rejäla räksmörgåsar

plus några goda kakor. Valde två var och delade så vi fick smaka alla fyra.

Sedan gick vi in igen och upp på övervåningen där den stora salen var tjusigt dekorerad med gamla dalamålningar.

I ett mindre rum fanns ännu äldre målningar, alla dessa hade hittats när husets olika tapetlager hade rensats bort.

Den sista augusti stängde caféet för säsongen och verksamheten är till salu. Jag hoppas verkligen att den får leva vidare för detta var ett ställe värt en resa! Att vi var igenkända när vi stannade till på vägen hem två dagar senare, det är en sådan detalj som uppskattas extra mycket.

Vidare for vi mot Leksand där jag hade velat besöka Hildasholm, men vi var lite för sent ute. Kikade på Tegera Arena och var väldigt sugen på att veva ned bilrutan för att ropa "Vejdemo, Vejdemo, Vejdemo" (ni som vet, ni vet), men avstod. Vill inte strö salt i öppna sår.

Till sist kom vi fram till Tällberg och Klockargården, där vi skulle bo i två nätter.

En väldigt fin miljö, Tällberg är ju fantastiskt vackert.

Men. Just det här stället var ganska slokande.

Vi bodde på övervåningen här, i något som kallades De lux-rum. Eftersom det var varmt ville jag öppna fönstren. Det på gaveln hade inga haspar och markisen var trasig. Det lilla under tak hade haspar, men fönstret slog i taket så hasparna var för långa.

På andra sidan fanns vår utrymningsväg. Om byggnaden brann skulle vi alltså klättra ut genom det lilla fönstret till den lilla galleravsatsen för att sedan vrida oss runt och når stegen och klättra ned till taket på utbyggnaden. Allt detta ovanför en betongtrappa som gick ned till källaren! Jag fattar inte. Ut genom fönstret lär man klättra med huvudet först, hur sjutton skulle detta kunna fungera?

Underhållet var tyvärr under all kritik. Förutom att fönstren behövde målas var färgen på både golvsocklar och sängben avskavda, troligen av dammsugare.

Och tapeten släppte. De lux? Om vi åker till Tällberg igen kommer vi att bo någon annanstans.

Men solnedgången över Siljan var fin! Och middagen i restaurangen var väldigt god, där åt vi första kvällen.