I Bremen

Jag ligger rätt mycket efter i bloggandet, som ni märkt. Skriver om en majresa nu!? Men inläggen fungerar mycket som en dagbok för mig och förhoppningsvis som inspiration för någon som vill resa, så de får komma när de kommer.

Från vårt lilla hyrda hus på ön utanför Utrecht körde vi alltså via Mondriaans hus i Amersfoort och Otto Modersohns museum i Fisherhude (båda öppna en måndag - det är inte vanligt i Tyskland!) till Bremen där vi checkade in på boutiquehotellet i vackra jugendkvarter. Här skulle vi bo i två nätter.

Färgstarkt rum med litet fönster direkt mot grannrummets balkong ...

Ännu starkare är påminnelsen om husets tidigare innevånare.

Men det var måndag, som sagt. Vi behövde middag. Allt var stängt i hela centrum. Vi vandrade till de charmiga kvarteren i Schnoor för att kanske hitta något öppet där? Någonstans måste ju turister få mat även en måndag?

Där fanns den - restaurangen som faktiskt både såg trevlig ut, var full av folk och hade ett litet ledigt bord för två i ett hörn vid baren. (Bilden tagen efter middagen)

Layouten var minst sagt svårgreppbar. Vi gick in genom draperiet där till vänster, direkt var det trappor ner till våningen där ljuspelaren står - en med tak överbyggd gård. Till höger gick man uppför trappor till borden med rutiga dukar (och sedan såg det ut att finnas trappor till ytterligare en halvvåning längst in i hörnet, förbi smala gångar mellan borden). Rakt fram fanns en del av gården som inte fått tak och till vänster genom en liten dörr baren, köket, toaletterna och två bord. (Klicka gärna på bilden så kanske de olika nivåerna syns bättre.)

Här satt vi och fick uppleva restaurangpersonalens liv på nära håll. Det var faktiskt kul och inte alls störande!

Se hur vårt bord var snedskuret för att ens få plats! Maken åt god rödspätta och jag en stor oxrullad, till personalens förvåning. Tänk att alla tror att kvinnan ska ha fisken och det vita vinet och mannen kött med rött? Nog för att det oftast är så även för oss, men det är lite kul att se hur de reagerar när det är tvärtom.

Efterrättsvalet förvånar ingen som känner oss: crème brûlée till maken och chokladmousse till mig ...

Sedan vindlade vi ikapp i gränderna. Mätta och belåtna.

Nästa morgon åkte vi till Worpswede för besöket i Vogelers hus, sedan tillbaka till Bremens centrum där vi parkerade mitt i stan och kom upp till varuhuset Karstadt. Här får ni nu ett säkert tips från en luttrad resenär (speciellt om man reser med barn) - varuhus har ofta en luftig och lagom rörig restaurang högst upp i huset. Ett ställe med flera valbara rätter (ofta fullt synliga för kräsna ögon), toaletter och ingen som störs av eventuellt livliga småttingar. Vi åt currywurst och frikadell, sedan gick vi till Böttcherstrasse och Paula Modersohn Beckers hus för att, som vi trodde, se massor av hennes konst.

Där fanns inte så mycket konst som jag hoppats på, men Böttcherstrasse var verkligen något att se! Lite som en mindre färgstark skapelse av Hundertwasser. Gatan är lite mer än hundra meter lång och byggdes som rena konstverket under åren 1922 till 1931 under ledning av kaffehandlaren Ludwig Roselius.

Från balkongen i Paulas hus kunde vi se ner på gatan och en av gårdarna med sin vatteninstallation.

Från gatan kunde vi se upp mot balkongen, såklart!

Här fanns många trevliga små butiker

med fantastiska entréer.

Vid en liten torgbildning satt folk och tittade uppåt. Mellan husgavlarna fanns ett klockspel och om bara fem minuter skulle det spela. Ibland tajmar man perfekt utan att veta om det.

Klockorna klingade och tio stora träskärmar snurrade runt i tornets innerhörn,

visandes olika "oceanbetvingare".

Självklart gick vi sedan för att se musikanterna från sagan. Det var svårt att få ta bild utan turister som klängde på statyn.

På väg tillbaka till bilen tog vi oss en fika med god bakelse på Karstadt. Alltid skönt att dessutom kunna gå på toa.

På kvällen bokade jag bord på en restaurang som låg nära hotellet. Vi ville inte springa runt och leta mat igen. Här fick vi ett bord ute, det var första gången vi kunde äta middag utomhus i år, så det kändes extra trivsamt.

Vi beställde restaurangens överraskningsmeny eftersom risken att jag skulle få surströmming och maken stuvade makaroner ansågs som liten (två rätter vi verkligen inte äter). Nu får ni ursäkta bilderna, men det röda ljuset från infravärmen ger allt ett lite udda utseende.

Till förrätt fick vi lax med hyvlad vit sparris, pesto, jordgubbar och apelsinsås.

Maken valde kötthuvudrätten (!) som var två sorters kött, filodegsinbakad vit och grön sparris med skinka,

jag fick tre sorters fisk med bl a friterad sparris (ja, det var sparrissäsong och då blir både tyskar och nederländare som tokiga).

Efterrätten var en amerikansk cheesecake (som ju skiljer sig markant från tysk käsekuchen) med jordgubbssorbet. Allt var mycket gott!

Så här såg restaurangen ut när vi mätta och belåtna tog en smitväg tillbaka till hotellet. Nästa dag reste vi till Sverige, den dagen har jag dokumenterat i en EFIT.

Otto, Paula och Heinrich från Worpswedekolonin

För fyra år sedan besökte vi Worpswede på vår sommarresa, en liten ort i nordvästra Tyskland där ett antal konstnärer bildade en konstnärskoloni på 1890-talet. På den här resan skulle vi återbekanta oss med tre av dem.

I Fisherhude hittade vi Otto Modersohns museum längst bort på en liten slingrande väg. Museet skapades av Modersohns son Christian och hans fru Anna.

Otto verkar ha haft en otrolig dragningskraft på kvinnor. Han gifte sig tre gånger, men de två första fruarna, Helene Schröder och Paula Becker, avled båda efter några års äktenskap.

Jag var inte beredd på att jag skulle uppskatta Ottos konst så mycket som jag nu gjorde. Här fanns flera av hans teckningar

som skildrade livet i det flacka tyska moorlandskapet.

Rena sagoboksillustrationerna!

Här fanns många oljemålningar som visade på livet för dryga hundra år sedan, både de kalla vintrarna

och den ljuva blomningen om våren.

För tio år sedan hade jag knappt sett åt de här tavlorna, nu fascineras jag av mycket i dem.

En del val av motiv förundrar mig, samtidigt som jag ser skönheten. Hade jag sett motivet om jag gått förbi det där trädet på en promenad?

Med Helene fick Otto dottern Elsbeth, som Paula sedan blev styvmor till. En roll hon inte alls gillade. Hon ville också ses som konstnär!

Museet som sådant var en trevlig bekantskap, speciellt som vi var helt ensamma strax innan stängning.

Men Paula då. Hon som idag anses som en av de främsta. Hon som ville visa sig bättre än alla de förnäma manliga "genierna". Hon som ville leva livet och inte sitta instängd som styvmor ute på landet.

Hon hade en säregen stil som inte uppskattades. Målade många självporträtt.

Här har hon målat av lilla Elsbeth.

Men se, hon kunde också måla i den klassiska stilen. Detta porträtt hade jag inte trott var hennes.

Tavlorna jag visar av henne kommer från flera ställen, någon fanns i Fisherhude, någon i Worpswede och några i Paula Modersohn Becker hus i Bremen.

Att måla gravida eller ammande kvinnor hörde inte till vanligheterna och är en av de saker hon blev mest känd för.

Tyvärr blev jag besviken på hur lite som visades på det jag trodde skulle vara ett stort museum fyllt med hennes konst. Nej, här fanns mest andra utställningar som inte alls intresserade mig. Själva huset var fantastiskt, men de bilderna kommer i ett inlägg om Bremen.

Här ligger Otto och sover. Undrar hur han hade det när frun rymde till Paris?

Heinrich Vogeler var en av de andra tunga herrarna i bildandet av Worpswedekolonin.

För fyra år sedan besökte vi inte hans hus, men nu gjorde vi en tur till Worpswede enbart för detta besök.

Nog är det mycket Arts'n'Craft?

Här inne fick vi inte fotografera alls, vilket var synd eftersom Vogeler har en mycket speciell historia och hans konst utvecklades mycket mer än t ex Mondriaans. Han var verkligen en multikonstnär.

Den här gången hade jag också planerat in en fika i stationshuset, ritat av Vogeler. Men se, kommer man i lågsäsong är inte så mycket öppet ...

I mitt inlägg från förra besöket skrev jag mer om både Vogeler och Paula Becker, läs gärna där igen för jag vill inte upprepa mig. Jag är fortsatt fascinerad av dessa konstnärer och upptäckte när jag skrev detta inlägg att det också gjorts en spelfilm om Paula. Klart att jag vill se den!