Genom Alsace och Pfalz

Vi startade från Champoussin redan kl 8 för att komma fram till en udda restaurang i bergen ovanför Riquewihr i Alsace lagom till lunch. Men när vi, och flera andra, kom fram visade det sig att det var stängt just denna dag. Vilket oflyt!

Vi fick köra tillbaka till Riquewihr, men kunde då parkera på västra sidan av orten vilket visade sig vara betydligt bättre än att trängas på den parkering vi stått på förra gången vi var här.

Här är det nästan löjligt gulligt.

Vi var beredda på att hamna i en turistfälla när vi gick in på en charmig gårdsservering, men det visade sig att maten var suveränt god och personalen trevlig.

Dessutom fick jag en belgisk öl. Alltså, jag hade druckit en del tyska på vägen och tycker att de är goda, men det räckte med en klunk av denna för att jag suckande skulle inse det jag redan vet - att belgisk öl är den allra, allra godaste!

Vi köpte faktiskt inget vin här, för det vi brukar köpa kostar detsamma på Systembolaget hemma. Visst är det oväntat få turister på bilden? Här brukar det vara ganska många som vandrar omkring.

Vi satte oss i bilen igen och körde till nästa vindistrikt, Pfalz i Tyskland. Jag hade läst om vinhandlaren Werner Anselmann i Edesheim men var inte beredd på hur stort stället var! Här fanns en stor trädgård fylld med bord, mat och människor. I en rejäl bod bredvid stod folk och beställde dryck eller hängde vid bardisken. Det var också här som vi fick provsmaka viner.

Först beskrev vi vad vi ville prova, sedan fick vi en katalog med massor av viner att välja mellan. Då såg vi också priserna, som var löjligt låga.

Totalt provade vi femton olika viner och köpte hem tre av dem. Damen som serverat oss berättade var vi kunde hämta ut bilen och när vi kört dit fick vi våra kartonger plus en extra flaska med ett helt annat vin för att prova.

Min vana trogen letade jag rätt på ett slott med servering och fann Hambacher Schloss en liten bit bort.

Det var här det moderna Tyskland föddes när 30 000 medborgare från alla samhällsskikt samlades och krävde mer medborgerliga rättigheter, religiös tolerans och framför allt nationell enhet. De krävde också församlingsfrihet, yttrandefrihet och en fri press. Här vajade dagens tyska flagga för första gången.

Men vi, vi fikade.

Och njöt av utsikten.

Och körde sedan vidare bland vinstockarna mot en fantastisk slottsträdgård och ett hotell som inte liknar något annat.

En lång nedförsbacke från toppen

Sista vandringsdagen och sista inlägget med bilder från Alperna!
Vi lämnade kvar bilen och tog bussen till Les Crosets och läskiga linbanan upp till Mossettes igen. Nu tog vi oss upp på den egentliga toppen ovanför liftstationen och såg ut över dalen på den betydligt lägre topp där vi dagen innan hade ätit vår matsäck.

Maken hade fått för sig att vi skulle vandra ned från toppen, hela vägen till vårt boende. Idag hade jag vetat bättre, men då visste jag inte att det var menisken som spökade. Tyckte bara att det var stökigt att vara öm i knäna ...

Udda var det att se tussilago så här i juli!

Längs de där topparna går gränsen till Frankrike.

Jag tröttnar aldrig på att se sommaralperna

men även här fick vi hålla oss undan från alla Bon Jour-ropande cyklister.

Vi var inte de enda som vandrade, även om antalet cyklister var betydligt större.

Det här passet är det egentliga Porte de Soleil, mitt i den fantastiska krocken mellan kontinentalplattorna - de som skapade Alperna under kritaperioden. Här finns massor av olika bergarter sammanpressade och gott om fossiler. Vi står mitt i det urgamla havet l'Ocean Valaisan (vet inte om det har ett svenskt namn).

Att gå på smala stigar var trevligare än att gå på grusvägarna där man lätt halkade till i nedförsbacken.

På den där höjdryggen var det vi gick första dagen. Precis där bergskedjan korsar höjdryggen kan man ana ett kors om man förstorar bilden. Det är Croix de l'Aiguille! När man ser det på håll har man svårt att förstå att det var så brant och läskigt. Och tänk att det är på nästan samma höjd som Kebnekaise!

Den här vandringsdagen blev föredömligt kort, vi skulle packa våra saker och se Sveriges match mot Nederländerna. Provade ett lokalt vin, för på denna resan "samlade" vi lite på udda vindistrikt. Hur ofta dricker man schweiziskt vin? Det var inte så gott att vi köpte hem något, kan jag avslöja.

Nästa morgon for vi mot Alsace - ett betydligt mer känt vindistrikt.

Galeries Defago, uthuggen ur klippan

Återigen en utflyktsdag, nu tog vi bilen till Champéry. Jag hade läst ett tips om var man bäst parkerade vid ett nedlagt garage och det visade sig stämma väldigt bra. Det var bara en kort promenad för att nå dagens utflyktsmål (de flesta andra beskrivningar föreslog att bilen skulle ställas betydligt längre bort).

Det vi skulle göra var att vandra längs en ur berget uthuggen gång

som fått sitt namn Galeries Défago efter den man som designade projektet 1864, Emmanuel Défago.

Nog måste man beundra knäppskallarna som gav sig på projekt som detta så att vi hundrafemtio år senare kan gå här och njuta?

För det var verkligen lättgånget även om vi ibland fick gå dubbelvikta och det ibland kom vatten forsande över våra huvuden.

På andra sidan dalen såg vi kabinbanan upp till en topp, dit tänkte vi ta oss sedan. Ser ni de två kabinvagnarna som snart ska mötas?

Här syns det hur lågt det kunde vara i tak.

Krolliljor växte vid kanten.

När gången tog slut kunde man gå upp genom skogen och gå på bilväg tillbaka, men vi valde att vända.

På ett ställe fanns stora bokstäver målade på klippväggen.

Man kunde klättra upp på en avsats och sitta på en bänk under texten GALERIE.

På vägen mellan vandringsstigen och vår bil fanns en höghöjdsbana med tillhörande fik. Jag gillade den här baren skarpt. Har man inte tillgång till palmer så gör man egna av några granar!

Ner till bilen och tillbaka till byn och kabinbanans dalstation.

Självklart hade vi sällskap av ett gäng mountainbajkare med nedstänkta rumpor.

I bakgrunden syns "våra" toppar, de som vi ser från vårt boende. Men nu är vi i dalgången närmare dem.

Uppifrån toppen såg vi vår dalgång och vägarna vi gått tidigare. Nu började vi förstå hur allt hängde ihop, med vägar och liftsystem.

För vi såg ju också den där toppstationen på Mossette. Härifrån syns det rätt tydligt hur liften tycks sluta mitt i ingenting. Anar ni korset på toppen till vänster? Dit kommer vi i nästa inlägg, som också blir det sista från Schweiz.

Nu satte vi oss mitt i alpängens blomsterhav och njöt av nygräddat bröd och våra tyska konserver.

Mycket klarar jag av, men att gå ut på ett gallergolv där det inte finns annat än stup under - det klarar jag inte. Samma sak med gallertrappor när man kommer upp på höga höjder. Jag kunde faktiskt inte gå fram till kanten för att se på utsikten. Lyckades i alla fall tvinga mig till kabinbanans dörr när vi skulle ned igen.

På andra sidan dalen syns en vit rektangel med texten GALERI - där var det vi gick!

På kvällen hade vi bokat in oss på hotellets racletteafton. Ska man äta raclette så ska man ju göra det i Schweiz. Kan dock föredra de där klunsiga apparaterna för hemmaätande, för att få ost och potatis serverat såhär var väl ingen direkt estetiskt tilltalande tallrik.

Nu behöver jag inte äta raclette igen på några år.