24 januari 2023

Liechtensteinklamm och Spiegelsee

Mulen morgon med regnet hängande i luften. Perfekt dag för närliggande Liechtensteinklamm - en ny klyfta att besöka!

Vi var inte ensamma om den idén, men klyftan var lång och rejält säkrad med nät där risken förfallande stenar var stor.

På sina ställen hade vattnet slipat berget slätt, det såg rent av mjukt ut.

Rejäla räcken fanns på sidorna av stigen, antingen i trä eller som där framme - av metall.

Så förvånade vi blev när vi utan att ha anat det plötsligt kommer fram till en häftig spiraltrappa som leder oss ned till vattnet från den höga höjd vi hamnat på! Den gungade rätt bra när man gick nedför, men kändes samtidigt stadig. En kvinna höll ett krampaktigt fast grepp i sin dotter när hon blundandes tog sig ned. Hoppas att hon kände sig stolt sedan och att återvägen kändes lättare!

Den här klyftan var en större upplevelse än den vi återbesökt i Bayern,

riktigt trång och fantasieggande.

Man känner sig verkligen som en liten plutt när man går där

och upplever allt det forsande vattnets styrka.

På sina ställen var golvet av metallnät, vilket jag inte brukar uppskatta, men här gick det faktiskt helt okej. Efter den där spiraltrappan var detta inget problem.

Slutstationen var vid ett maffigt vattenfall. Här fanns ett litet trädäck och några bänkar, så vi tog oss var sitt äpple

innan vi vände tillbaka in i klyftan.

När vi kom till bilen hade molnen lättat så vi körde till Dorfgastein och tog linbanan upp till toppen.

Vi tänkte gå runt häruppe, vandra till mellanstationen och ta linbanan tillbaka därifrån.

Men ni skulle höra mig nu! Trots att jag sitter vid datorn hemma drar jag djupa andetag när jag ser mina egna foton. Andas in alpluften och utsikten, liksom.

Jag vill gå där igen! Och igen och igen!

Jag vet inte vad det är som sommaralperna väcker i mig, för att se bilder från svenska fjällvärlden ger mig inte alls samma längtan.




Kronan på verket var dessutom utsikten över Spiegelsee, Spegelsjön. Ja, ni fattar! Ser ni speglingen av skärmflygaren?

Jag stod still och njöt av vyn så länge att jag fick sällskap.

Runt hörnet var skärmflygarna igång. Vi såg hur en fick luft under vingen, flög över liften

och ut mot sjön.

Nu behövde vi mat i magen

så vi gick in iden rustika toppstugan (men ni slipper se korven och ostmackan).

Sedan insåg vi att vi inte alls skulle hinna ned till mellanstationen innan liften stängde, så maken frågade på sin snällaste tyska om vi fick åka med ända från toppen. Och det fick vi!

Middag på rummet till fotbollsmatchen mellan Sverige och Finland, den som slutade 5-0 till Sverige!


19 januari 2023

Gasteiner Höhenweg och Tappenkarsee

Vi började vår vandringsvecka med en lättare utflykt. Vi körde söderut till Gasteinerdalen

för att gå den enkla vandringen Gasteiner Höhenweg, byggd på 30-talet mellan två caféer som båda hette samma sak; Café Gamskar.Vi parkerade vid begravningsplatsen i Bad Hofgastein och gick upp för sträckans enda brant, blott 150 meters höjdskillnad.

Därefter vandrade vi på lättgången stig längs dalen. Lite drygt 5 km enkel väg med många fina utblickar. Vi mötte många på hundpromenad och någon joggare.

Vandringsvägen slingrade sig längs bergssidan

och så småningom kom vi till en klyfta som skurits sig in i berget. Ni ser fortsättningen av vägen på andra sidan ravinen.

Här hade man huggit ut upplysta gångar i berget

när rasrisken på utsidan blivit alltför stor. Det satt stora skyltar som varnade oss för att stanna till i klyftan.

Vi passerade hus, odlingar och en del lokala djur.

En väldigt trivsam vandring i lugn takt.Vem har bråttom, liksom?

Det här var också första gången jag såg toaletter längs en vandringsväg i Alperna. Men som så ofta hade någon karl varit där...

Väl framme vid café Gamskar utanför Bad Gastein smakade det bra med lunch. Maken åt en schlaktplatte med öl

och jag en ost"smörgås" (ja,det ligger en skiva gott bröd under all ost!). Mörkt öl fanns inte, så som alltför ofta fick det bli te istället.

I fonden syns Bad Gastein, men dit bort gick vi inte. Istället gick vi tillbaka till bilen, åkte till hotellet, handlade mat (potatissallad, kallskuret kött, ostar och vin) på stora mataffären mittemot och såg en film på rummet.

Någon reagerade på badrockarna vi hade på hotellrummet. Jo, det fanns en bassäng och SPA-behandlingar, men maken led av en förskräcklig vaxpropp i örat (med specialmedicin från läkare) så bad var inte aktuellt.

Nästa dag frågade vi hotellets utflyktsguide om vandringstips och han skickade oss direkt till något som var raka motsatsen till gårdagens vandring. Vandringen till Tappenkarsee, Österrikes högst belägna sjö drygt 1800 meter över havet!

Det var en redig uppförsbacke som tog oss över två timmar. Makens öra och mitt knä bestämde takten. Och branten förstås.

När vi närmade oss passet mellan bergen kom några rejäla trappsteg

och hela vandringen kunde vi se ner i dalen som vi vandrat ifrån. Långt där nere står vår bil.

Men när vi tagit oss över bergspasset fick vi belöningen för mödan! Där låg sjön!

Att vandra längs med sjön var verkligen något helt annat än den långa uppförsbacken. Det här var ren njutning!

Vi kom fram till Tappenkarseealm där vi satte oss ned på ute serveringen med den fantastiska utsikten




och åt en lunch som inte var vad jag förväntat mig. En gulaschsoppa brukar vara mustig och välmatad, inte halvblaskig med kokt korv. Att det inte heller här fanns mörkt öl förstår ni av bilden.

Vi kunde tydligen vandra mera uppför (det gjorde Mia och hennes man), men vi hade inte tillräckligt med information för detta.

Längre bort längs vattnet låg en annan restaurang, Tappenkarseehütte,  men vi var rätt nöjda med vår tur. Visste ju att vi skulle gå nedför också.

Det var bara att ta sats, vandra bort längs vattnet och långt där borta påbörja vandringen ned till bilen igen.

Middagen, rester från gårdagen, åt vi på vår balkong.