Sidor

torsdag 19 oktober 2017

Min trädgård just nu


Sedan förra fredagens Blommig fredagsinlägg har jag röjt lite i trädgården. Räfsat på grusgången och sopat av trappan. Maken har fått handla hem täckbark och markduk, för jag ville göra fint under mina rhododendron.

På lördagen var jag på luffarslöjdskurs, på söndagen besökte jag en trädgård som vill vara med när vi har Öppna Trädgårdar nästa år, på måndagen var jag sjuk. Pang bara. Förkyld.

Jag som skulle lyssnat på Linda Schiléns föredrag på tisdagen och varit på tjejmiddag ikväll. Så trist att lämna återbud! För att trösta mig lite lägger jag in mitt nya bidrag till Blommig fredag redan nu.

Utanför mitt hus blommar fortfarande mina fyllda flitiga lisor. De har växt sig stora och vackra och står i fem höga blå krukor på var sida om entrén.



De är verkligen en favoritblomma och jag är oerhört tacksam för att jag kan hitta dem billigt på Lidl av alla ställen!



På ena sidan av entrén har klockrankan fått växa sig galen, nästa år ska jag satsa på den blåblommande och ett lite mer ordnat klätterstöd.



Lite spridda som vore de självsådda står mina fyllda och halvfyllda rosenskära. I morse var de böjda för det var kallt under småtimmarna, men under dagen har de repat sig.



Det lilla växthuset står väl inbäddat med det rödbladiga prydnadskörsbäret bakom sig - det som skulle bli högst två meter men är minst fyra. Jag klagar inte!



Den höga höstastern jag fått av mamma. Frodig och frikostigt blomvillig.



Inne i växthuset har jag nu skördat de sista tomaterna. Jag fick en planta (som blev två) av dottern och har fått mängder säger mängder av små söta tomater. En del föll så fint och mjukt i min korgstol med den blå filten.



Chilin är det dags att skörda.



Plötsligt kom det upp en physalisplanta i krukan med chili. Den lär inte hinna ge någon frukt, men det var kul att ett gammalt frö legat kvar i jorden och grott. Kunde kanske ha vaknat något tidigare bara.



På sydsidan av växthuset ger björnbären lite mindre frukt än tidigare år, trots att jag vattnade under den torra sommaren.



Ett rotskott kommer dock upp i gräsmattan någon meter bort. Det ska få stå kvar så gräver jag upp det i vår.

I morse var det vitt på gräs och rotskott.



Så fascinerande att se de små iskornen!



Även grönkålen hade fått vacker frost, men den hade hunnit tina lite innan jag kom ut med kameran. Visst ser den ut som koraller snarare än kål?



Höstanemon har väl de flesta trädgårdstokar?



Utanför ateljén står pärlan, min japanska lönn som jag fick gratis av trädgårdsmästaren för att han inte trodde att den skulle överleva.

Framför står ett litet prydnadskörsbär som jag köpte i Danmark förrförra påsken. Hade inte en tanke på att det kunde få så fin höstfärg också!



Nog är lönnen rent magisk när solen skiner?!



Jag lyckades stå ute och skära lite glasänglar när solen värmde. Fick närgånget besök av en bärfis. Tänk att ett så litet kryp kan ha så stor skugga!



söndag 15 oktober 2017

Mästaren och hennes tafatta lärlingar - att lära sig luffarslöjd


En så här mäktig uggla kan man skapa av "lite" ståltråd, desto mer teknik och ännu mera fantasi. Den mötte oss i hallen där vi var på kurs hos Vaivots Trådkonst och Luffarslöjd i lördags!



På samma byrå satt en upplyst sjöjungfru med uppdragna ben - eller stjärt. (Uppdragen stjärt? Hm.)



Inne i arbetsrummet/ateljén var hyllor och väggar fyllda av alster i alla storlekar. Vi förundrades och fascinerades en stund, men sedan skulle vi själva sätta igång och skapa.



Verktyg och choklad var framdukat på bordet och vi fick alla en kasse med ståltrådar, en kraftigare stomtråd och en tunn att vira med.



Först fick vi lära oss att skapa en skål/ljuslykta på fot. Sex jämnlånga bitar stomtråd snoddes med den tunnare tråden, sedan var det bara att vira. Att försöka spänna och sträcka så att tråden blev rak.



Jag upptäckte att jag tappat en stomtråd på golvet, så min skapelse fick bara fem "ben", vilket gjorde det svårare att fördela mellanrummen jämnt. Tackolov fanns det färgad tråd som jag kunde trösta mig med. Och pärlor.



De som fått med alla sex stomtrådar fick fin fördelning på mellanrummen och med hårda nypor och rätt teknik ser den virade tråden riktigt rak ut!



Upptill och nertill avslutades den hårdare stomtråden med snurredutter som väl kanske inte blev så runda som man skulle önska. Med lite träning blir de nog bättre ...

Ja, här på bilden ser ni då min vimsiga till vänster och väninnans prydliga till höger. Syns det att jag gillar Tim Burton? Jag kan väl skylla på det.



Vi bjöds på mustig vegetarisk soppa och två olika bärpajer. Överallt såg vi trådalster.



Som lucian mitt på bordet, med krona och allt. 



På ett litet bord stod en tomte under en lampa.

Efter soppan lärde vi oss hur man gör en skål utan fot, med korslagda stompinnar. Jag fortsatte att jobba med blå tråd och pärlor. 



Kan ni fatta att Anne som håller i kurserna, själv lärde sig tekniken för bara fem år sedan?



Hennes fantasi har inga gränser.



Förmågan att visualisera och konstruera är det då inget fel på heller. Den här skulle jag vilja ha på väggen!



I motljuset syns det inte att påfågeln har olika färger på stjärten.



En vävd bonad med en korp. Ja, den skulle jag också vilja ha.



På kanten av en skål hade stomtrådarna förvandlats till drak- (eller orm-) huvuden.



En liten fågel vid sitt bo på en gren på en stam på en vägg i en ateljé i ett hus i Upplands Väsby.




Här är våra alster, inte helt klara än. Vad tror ni - fixar vi skapelser som Annes om fem år? Nej, det tror inte jag heller, men en och annan potatissticka ska väl gå att vrida till?

fredag 13 oktober 2017

Höstpremiär! Vadå? Nu? Just precis nu?


Vi är många som längtat efter att Blommig fredag ska dra igång och så händer det idag när min trädgård ser ut som skrutt! Hela grusgången är fylld av rönn- och björklöv trots att det fortfarande sitter massor kvar på träden.



Trädäcket är täckt av tallbarr, några blad från piprankan och en plasthandske maken använt i samband med att han bygger om badrummet.



Fågelbadet har fyllts av regnvatten, mera barr och löv.



 I hängstolen kan man inte sitta utan att sopa bort den naturliga dynan.



Det enda träd som gett äpplen i år är Gul Richard och jag har inte hunnit plocka än. I onsdags sken solen men då jobbade jag i butiken och sedan dess har det regnat. Jo, det var sol och blå himmel på förmiddagen idag, så jag hade tänkt gå ut och plocka, men sedan började det regna igen.

Nästa fredag är temat "Trädgården just nu" - då ska det inte se ut så här. Då ska ni få se alla vissna blommor ...

tisdag 10 oktober 2017

Bland det bästa jag läst

Inuti varje flygplan kikar en bombfällare genom siktet och räknar till tjugo. Fyra fem sex sju. För bombfällarna ser den muromgärdade staden på granitudden, som kommer allt närmare, ut som en ond tand, något svart och farligt, en sista böld att sticka hål på.

En gång, för många år sedan, besökte jag den lilla staden Saint-Malo på Bretagnes norra kust. Mina bilder är avfotograferade diabilder, för detta var på analoga tiden när man sparade sina 36-bildersrullar och bara fotograferade det viktigaste.



På dagarna vandrade jag längs de trånga gränderna,



längs muren som omgärdade staden,



Staden omges av vatten på fyra sidor. Förbindelserna med resten av Frankrike är sköra: en vägbank, en bro, ett sandrev.Vi är först och främst Malobor, säger invånarna i Saint-Malo. Därefter bretagnare. Fransmän om det finns något kvar. ... I tretusen år har denna lilla udde utstått belägringar. Men ingenting som detta.

Det blixtrar om luftvärnsbatterierna på de yttre öarna; de stora tyska kanonerna inne i gamla staden skickar iväg ännu en tjutande omgång granater över havet och trehundraåttio fransmän som sitter fängslade på en fästningsö med namnet Fort National, knappt femhundra meter från stranden, trycker sig tätt intill varandra på en månbelyst gårdsplan och kisar uppåt. Vad är dånet från de annalkande flygplanen efter fyra års ockupation? Befrielsens dån? Utplåningens?



längs stränderna när det var ebb.


I augusti 1944 gick den berömda och muromgärdade franska staden Saint-Malo, juvelen i kronan på Bretagnes smaragdkust, nästan under i en eldsvåda ... Av de 865 byggnaderna innanför murarna stod endast 182 kvar och alla hade skador av något slag. - Philip Beck

Jag bodde på ett litet hotell, lågpris, sunkigt, ofräscht. Funderade över varför alla hus såg likadana ut. Detta skulle ju vara en så speciell stad, var fanns alla de vackra sneda och vinda gamla husen? Jag kände mig lite besviken. Visste inte bättre. Detta var före internet och googlande.



En dag hyrde jag cykel och cyklade längs kusten österut tills jag kunde skymta Mont Saint-Michel i diset långt borta.



När jag kom tillbaka lyste ansiktet knallrött av all sol jag fått i motvinden.

På stadens enda biograf visades Motorsågsmassakern och kontrasten kunde inte ha varit större.


Halva norra Frankrike står i lågor. Stränderna slukar soldater - amerikaner, kanadensare, britter, tyskar, ryssar - och över hela Normandie pulvriseras städerna på landsbygden av tunga bombplan. Men här ute i Saint-Malo växer vassen hög och blågrön ...

Idag har jag lagt ned boken Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. (Bokus - Adlibris) Den har fått ta tid att läsa. Jag har behövt det. Citaten i bildtexterna kommer från boken men handlar bara om kriget. Boken handlar om så mycket mer. Läs den. Läs den. Läs den!