Sidor

31 augusti 2019

En redig vinprovning och en underhållande kväll


Från Darmstadt körde vi till det första vindistriktet jag planerat in på vår resa, Hessen. I Heppenheim hade jag spanat in en stor vinbutik med goda recensioner. Jag hade gärna hunnit ett besök i den gamla stadskärnan också, men i denna värme var det så mycket skönare med AC i bil och butik.



Butiken är ett kooperativ med ungefär hälften av de lokala vinodlarna. Eftersom Hessens vindistrikt är så litet går inget på export, ja knappt ens utanför Hessens eget område. Vi fick gå runt i butiken och notera vad vi ville provsmaka. Här fanns verkligen ett stort urval, men vi visste att vi helst ville prova röda viner av Pinot Noir, eller Spätburgunder som druvan heter i Tyskland.

Som synes var det inga andra kunder i butiken!



Så var det bara att smaka. Glas efter glas. Vi provade totalt tolv olika viner och alla slattar hälldes i den stora glaskannan. Fyra viner fick följa med oss därifrån.

Vi köpte också två billiga flaskor glühwein gjord på Pinot Noir. "Av kvalitetsdruvor, så man inte får ont i huvudet", som damen som tog hand om oss sa.

De olika små orterna här längs Hessische Bergstrasse (den gamla romarvägen Strata Montana) tycks alla vara mycket sevärda och hade vi kommit en vecka senare hade vi kunnat vara med på den stora tiodagars vinfesten, det hade säkert varit en upplevelse att minnas!



På små slingrande och mycket vackra vägar körde vi till Heiligkreutzsteinach (säg det fort några gånger!) där vi skulle bo i detta över 300 år gamla hus. Det fanns ingen hotellskylt, men jag kände igen byggnaden och värden tjoade på oss när maken knackade på.



Vilken vacker hall!



Från hallen kunde man gå åt vänster in i matsalen eller till höger in i ett stort rum där frun i huset brukade hålla konserter på sin flygel. Uppför trappan skulle vi gå.



Visst var vårt rum alldeles bedårande?

De snygga målningarna längs korsvirke och bjälkar fortsatte även här, likadana som i hallen.



Sängen var tyvärr lite väl smal och mjuk för oss två välvuxna, så sömnen blev inte den bästa.



Å andra sidan var badrummet desto större



och väldigt tjusigt (även om det var i pråligaste laget för mig).



Vi hade tänkt åka till en restaurang i närheten, men se det tyckte inte vår värd Romeo. Han satte oss ned vid ett bord tillsammans med de andra gästerna; Uwe och hans mamma Sigrid, som var på cykelsemester, och Petra som var på jobbresa. Petra hade bott i Norge och tyckte att det var roligt att få träna på språket. Det blev en trevlig och pratsam kväll om vänskap, historia, skilsmässor, sevärdheter och en hel del annat.



Romeo erbjöd sig att åka och köpa pizza i grannbyn, så några av oss berättade vad vi ville ha. Inte för att han direkt brydde sig. Min var i alla fall vit, alltså utan tomatsås, men med vitlök och utan valnötter. Sigrid tog fram sin lilla ask med frukt- och nötblandning och lät mig plocka valnötterna därifrån.



Maken fick någon annan variant, med både det ena och andra på. Några hade beställt sallad, då kom frun i huset med matkassar och ställde sig i köket för att blanda ihop det hela.

Öl, vin och weinschorle dracks och Romeo höll låda när han var i närheten.



Nästa morgon fick vi minsann inte sitta ensamma vid frukostbordet utan Romeo tussade ihop oss igen.
Jag är väl kanske inte den mest pratsamma innan jag fått mitt te, speciellt inte när nattsömnen inte varit den bästa.



När så maken skulle betala för det vi ätit och druckit kvällen innan blev han faktiskt irriterad och det händer inte så ofta. Romeo tog bra betalt för både det ena och det andra, vi fick också betala för salladen som vi inte beställt eftersom han utan att fråga ställt fram tallrikar och sett till att vi ätit av den.

Lite bitter eftersmak alltså, något som gör att jag inte rekommenderar stället. Tyvärr.



Bara att ruska av sig det sura, minnas det trevliga och fortsätta bilfärden längs pittoreska floden Neckar och sedan vidare mot Schwarzwald!




28 augusti 2019

Jugendsmycken och makabra samlingar i Hessisches Landesmuseum Darmstadt


När vi skulle lämna Darmstadt fick jag syn på stora affischer utanför ett museum. Här var en utställning med jugendsmycken! Maken förstod direkt att han borde stanna och det gjorde vi.

Innan vi hittade till utställningen hamnade vi i helt andra delar av museet, men snäll som jag kan vara så visar jag de vackra fotona först.



I en stor sal fanns massor av montrar med Astrid Ratz-Coradazzis privata samling av över 400 smycken från jugend till art deco.



Smyckena är tillverkade i Tyskland och Österrike och främst i silver.



Astrid köpte sitt första smycke för veckopengen när hon var sju år gammal. Idag har hon forskat om sina smycken för att identifiera dem och finna ut varifrån de kommer.



Så över till den del av museet där vi först hamnade. Skeletten!



Massor av montrar med skelett på skelett!



Uppstoppade rödhakar på rad



liksom dessa vackra blå fåglar, råttor,



asiatiska nyckelpigor,



och snäckor i färgordning.



Burkar med konserverade djur



sådant som man mest ser på film ...



Och så plötsligt i en lång korridor, en hel rad med stora dioramor från 1906!



De var en sensation när de skapades och klarade sig bra genom andra världskrigets bomber.



Jag tror att det fanns tolv olika dioramor, var och en stor som ett sovrum.




Som om detta inte var nog klev vi rakt på en vägg med mumier. Massor säger massor av mumier.



Vi irrade vidare till en permanent utställning med konst och möbler i Art Nouveau. Känner ni igen detta från metron i Paris?



Vackra glasfönster har jag såklart viss förkärlek för.



I ett hörn fanns en gammal miljö med gatsten och målningar på fasad och dörr bevarad.



Så fann vi museets café och insåg att vi behövde en paus. Det här stället var så mycket större än vi kunnat ana.



Med fikat i benen gick vi vidare till riddarrustningar,



ståtliga dryckeskärl (man lyfter på hjortens huvud) och pampigt silver



och ett helt panellerat rum som köpts och flyttats till museet.

Efter detta var vi så fulla av blandade intryck att vi bestämde oss för att avstå från resten av museet och fara vidare. Vilket gigantiskt ställe! Återigen kan jag bara känna att Darmstadt har så mycket att ge att jag behöver komma tillbaka.

Det stod ju andra saker på dagens planering. Närmast skulle det provas viner!

25 augusti 2019

Vortexträdgården i Darmstadt - en trädgård fylld med konst


De många stiliga villorna runt utställningsområdet i Mathildehöhe ingår också i konstnärskolonins område. Här finns villa Martinus, byggd 1921, som jag hamnade bredvid när jag gått ett kvarter för långt. Jag hade läst om trädgården runt huset, men missat exakt var den låg, så för mig blev detta en lyckoträff!

Vortexträdgården är en privatägd offentlig trädgård/konstutställning där trädgårdsjord och växtunderhåll baseras på principerna för permakultur.

Ordet "Vortex" betecknar en virvel eller virvlande rörelse. För ägaren Henry Nold betyder det spiraler eller spiralformade former, i förlängningen begrepp som DNA, dubbel helix och livets byggstenar. Ett annat tema i Vortexträdgården är det för helig geometri och kosmologiska numeriska förhållanden, till exempel det gyllene medelvärdet och Fibonaccis talföljd.

Henry Nold är inte ensam ansvarig för designen. Olika lokala och internationella konstnärer har bidragit med sin del i trädgården - från England till Vitryssland till Marocko. Förutom konstverken ligger filosofiska och vetenskapliga idéer och beräkningar också bakom trädgården.

Konstnärskolonier som Mathildenhoehe och Worpswede (som jag besökte förra året) främjade uppkomsten av utopiska projekt och ett nytt sammanhang för alternativt tänkande i Europa. Många fritänkare ville skapa sitt eget paradis och Vortexträdgården speglar denna önskan.



108 äggformade stenplattor bildar stigar som leder förbi lampor, sitt- och liggplatser, ett lusthus, en damm (även den äggformad) och massor av konstverk. Numret 108 är heligt i buddhismen och hinduismen. Trädgården är därför en metafor och en antydning till olika idéer, många chiffer är gömda i den.

Här kan man gå runt och ta till sig allt det filosofiska/vetenskapliga/flummiga eller bara njuta av en udda miljö med udda konstverk. Ni får ta denna promenad genom mina bilder och tänka på att det är strålande sol och 36 grader varmt:


Lampor med mönster från "crop circles" - de stora cirklar som kan bildas i kornfält strax innan skörd

Husets altan med ännu fler "crop circles" i olika material






Det finns åtskilliga keramikhöns utplacerade














Hönan vid entrén skulle nog må bra av lite omsorg
När jag nu söker på information om Henry Nold upptäcker jag att han köpt Skärva Herrgård utanför Karlskrona. Han tycks äga många kulturbyggnader runt om i världen och jag blir allt mer nyfiken på vem han egentligen är.

Innan vi lämnade Darmstadt för vidare färd söderut gjorde vi ett improviserat besök på ett gigantiskt museum som vi råkade passera. Nästa reseinlägg är inget för de känsliga, där blir det en hel del ganska makabra foton.