Dramatiska klippor och gigantiska statyer

Det var mulet och svalt första dagen i Bretagne. Vårt stenhus var inte varmt, det heller. Inte hade jag packat varma kläder, det fanns inte i mina tankar när sommaren börjat så varmt och soligt i Stockholm.

Vi bestämde oss för att göra veckans längsta utflykt, till Crozon. Denna säregna halvö ligger söder om Brest, på Bretagnes västligaste kant. Vi åkte hela vägen till Pointe de Pen Hir. Världens ände, typ.

Det var så maffigt! Här fanns en stor parkering och markerade stigar att gå på. Marken runt omkring behöver skyddas, för hit kommer många turister. Inte för att det var trångt direkt, men vi var inte ensamma.

I den här viken var vattnet smaragdgrönt. På den gröna ytan mitt i bild syns en röd tröja om ni kan klicka upp bilden. Det ger lite mer känsla för vyerna.

Bredvid stigarna blommade ljungen och ute på en udde stod ett 15 meter högt granitkors som hyllning till bretagnarnas deltagande i kampen för det fria Frankrike.

Här får ni klicka upp bilden för att se. Högst upp står en samling bergsklättrare som väntar på sin tur. Diagonalt över klippan går klättringsvägen, några personer syns längs den. Nere i vattnet ligger båten som ska ta dem till annan plats, när de väl kommit ner.

Jag zoomar in klättrarna åt er!

Hoppas verkligen att alla klarade sig hem!

Efter att vi fikat på ett hamnkafé tog vi oss till säregna La Vallee des Saintes. Nu hade det börjat regna, men det hindrade inte oss från att beskåda dessa stora statyer som stod spridda på ett stort fält.

Hade det varit finare väder hade vi såklart ägnat betydligt mer tid åt området och kikat närmare på alla olika statyer. Det finns en broschyr som berättar om varje figur och konstnär och här ska bli uppemot 1000 skulpturer med tiden.

Vi var blöta och frusna och fullt nöjda med att i alla fall ha sett stället. Det fick duga så. 13 grader och regn var vi inte klädda för.

Tackolov för en varm och skön bil med värme i stolen!

Klippta buskar och gott te i Jardin de Ballue

På vägen till vårt hyrda hus längst ut i Bretagne besökte vi ännu en trädgård, Jardin de Ballue. Vi hade en ganska dryg bilresedag och behövde en bensträckare, så parken låg bra till. Parkeringen låg på ena sidan om den lilla landsvägen och entrén var en öppning i häcken mittemot.

Vi gick in i entrébyggnaden, betalade entré och gick (äntligen) på toa. Sedan såg vi de fina kakorna som serverades på kaféet och slog till. Klart att vi skulle börja med fika! Ungdomarna som skötte entré och kafé skickade ut oss till sittplatserna så skulle de komma efter med vår beställning.

Men hur skulle vi kunna välja sittplats i denna charmiga miljö? Vi var dessutom ensamma, så i hade alldeles för många bord att välja mellan.

Som om det inte var svårt nog så fick jag dessutom välja te från en lista med utsökta varianter - teer som dessutom såldes i butiken. Sådant gör mig lycklig. Det är inte kul att som tedrickare få en mugg varmt vatten och en påse. En kanna med löste, det är något annat!

Och ja, kakan var också god :-) dock inte i tysk portionsstorlek ...

Styrkta av godsaker gick vi vid sidan av den vackra stenbyggnaden

förbi hortensior (då hade jag ännu ingen aning om hur många hortensior jag skulle se i Bretagne!)

och flera formklippta buskar.

Sedan öppnade sig trädgården och det var inte bara växterna som stod för konsten.

Här fanns flera stora och annorlunda konstverk

men också konstnärligt anlagda trädgårdsrum

och långa siktlinjer.

Den här dungen av höga raka stammar var en upplevelse som inte kom till sin rätt när jag försökte fotografera inne i den. Men så var den ju vacker på håll också.

Blåregnsgången är säkert helt magnifik när allt blommar, nu var det bara på vissa ställen det fanns blommor. Jag fick i alla fall en känsla av hur här kunde se ut.

Nu hade vi kommit runt byggnaden till den stora öppna platsen med klippta buskar

och en magnifik vy!

Ja, den här sortens trädgård kräver onekligen sina trädgårdsmästare. Kul att se och inspireras av, ett bra stopp på vägen västerut!

En vecka i Bretagne

Vi for långt ut i Bretagne. Nästan allra längst ut. Där hyrde vi detta lilla hus i en vecka.

Husets gavel var täckt av passionsblommor. Jag tog några skott och de har börjat få rötter nu.

På gårdssidan hade vi en finfin trädgård och uteplats. Här hade vi ibland ett laggande wifi. Det är inte bara i Sverige som landsbygden har svårt att få modern infrastruktur.

Vi hade ett rejält vardagsrum

och stor matplats i köket. Totalt fanns sex sängplatser på övervåningen, så här kan betydligt fler bo.

Jag förvånades över hur frodigt det var, trodde att den här landsänden var kargare. Här samsades palmer med hortensior och afrikanska liljor.

Vi gick på brocante (loppis) utan att shoppa. (Ni ser hortensiorna?)

Den här var full av sådant som är superfranskt i mina ögon

men priserna för kantstötta tallrikar var inte i min smak.

Vilket däremot bakverken var ... mmm ... En mandelcroissant kostade en euro, på Valhallabageriet hemma i stan kostar de nära 50 kronor ...

Den här lokala ölen var supergod! Svart som natten.

Vi åt flera måltider i trädgården

och njöt av alla blommor.

I närliggande byn fanns en väldigt fint dekorerad elcentral.

Jo, jag nämnde dem ju. Hortensiorna. Jag har aldrig sett så många och så stora hortensior, inte ens i Nederländerna där de också har massor!

En dag när min mage inte var glad stannade vi i huset ända till kvällen, då jag  alla fall ville se solnedgången.

Vi var ute i god tid, så vi hann gå runt i byn innan solen gick ned i havet.

Och precis när den försvunnit stack en ung man ut med sin lilla båt. Var inte det en konstig tidpunkt? Så många frågor som väcks av detta ...