Sidor

tisdag 30 oktober 2018

Bautastenarna i Monteneuf, en tänkvärd upplevelse


Hela Bretagne kryllar av historia, både gammal och supergammal. Blott en halvtimmes bilresa öster om Josselin ligger Monteneuf och dess bautastenar, så vi tog (om)vägen dit. Vilken upplevelse det blev!

I skogen fanns tidigare tre stora bautastenar som länge fungerat som mötesplats för kärlekspar och traktens ungar. Men så brann skogen 1976 och avslöjade mängder av andra stenblock som låg på marken. Den sittande borgmästaren M. Orphan var amatörarkeolog och insåg att detta var inte bara en samling stenblock, det var mer än så.



Han kontaktade myndigheterna och arkeologen Yannick Lecerf kom till platsen. Vilket fynd detta var, vilken tur att skogsbranden var och vilken tur att M. Orphan insåg vad branden avslöjat!

Många områden med stenålderslämningar är försvunna; de har använts till olika byggen på Romartiden, förstörts av den kristna kyrkan på medeltiden, stimulerat fantasier om älvor och jättar på 1800-talet och använts som rena stenbrott på 1900-talet. Man har sett på dem med de olika epokernas ögon, beroende på kultur, tro och kunskap. Samma sak gör vi idag!



För ungefär 6500 år sedan började människor ställa upp stenblock. Inte var som helst, utan på noga utvalda platser efter geologi och geografi. Men varför? Med vår moderna logik kan vi inte förstå dåtidens logik.

Av de 400 stenarna i Monteneuf vet man inte hur många som stått upp och hur många som aldrig restes. Däremot kan arkeologerna se vilka stenar som har huggits ut och flyttats från sin ursprungliga plats. Idag har 39 stenar rests, stenar där arkeologerna har funnit bevis för att de faktiskt har varit stående i just dessa gropar och åt just dessa håll. För de flesta av de andra liggande stenarna är osäkerheten om deras exakta position eller riktning för stor. Varje utforskning förstör samtidigt många ledtrådar och därför är det bättre att stenarna får ligga för framtida vetenskapliga undersökningsmetoder.



Historiskt var detta en period då nomaderna blev bosatta. De började med jordbruk och djurhållning, de kunde spinna och väva, göra keramik och smycken. Många fynd i Bretagne är gjorda av mineraler från Alperna, så de har färdats lång väg.

Samtidigt finns (ännu) inga fynd från bosättningar vid bautastenarna. Var bodde människorna som reste stenarna? Varför slutade man leva nomadliv när det nya sättet att leva var mer arbetsamt och ledde till ett klassamhälle när man kunde börja samla på sig egendom?



De måste ha haft ett utvecklat talspråk, men inget finns nedskrivet. Just därför är det så viktigt för arkeologerna att få bautastenarna och andra fynd att tala till nutidens människor.



Vad känner man då när man går runt bland dessa stenar? Det är lätt att bara gå runt och tänka: jaha, så många stenar. Så knasiga de var på den tiden. Så tungt det måste ha varit.

Tackolov då för den kloka broschyr vi fick som guide. Den som ställde frågorna. Som fick oss att tänka.



Det tog halvannat år att bygga Eiffeltornet och 150 år att bygga Notre-Dame, men dessa stenar restes under en period på 1500 år. Är de ett tecken på att dåtidens människor inte kunde tänka nytt? Att de höll på traditioner eller att de faktiskt valt att lägga stor tid och möda på just dessa stenar?

Hur många människor har de sett gå förbi?
Hur många har tagit sig tid att stanna och se dem?
Vad vill de säga?



Förutom det upprensade området med stenarna i skogen fick vi följa en stig som ledde förbi fler liggande stenar. Man hade byggt upp byggnader som visade hur stenålderns människor bodde och deras dagliga liv.



Dessutom fanns här ett område där man visade hur stenarna kan ha fraktats och rests,



vilket inte betyder att det faktiskt har gått till på detta sätt.



Vi lämnade området med många tankar och frågor. Plus insikten om vilket litet skrutt man är på jorden.

söndag 28 oktober 2018

Slottet och trädgården i Josselin, en besvikelse


Jag hade läst om slottet och trädgården i Josselin, så dit for vi från Dinan. Det låg så lämpligt på vägen och det började bra. Snygga klot ledde oss till slottet



där en visning just hade börjat. På franska. Det visade sig att den engelska hade gått en timme tidigare.


Nog för att jag läst franska en gång och kan både förstå och prata en del om jag måste, men vid sådana här tillfällen orkar jag inte anstränga mig utan stänger av öronen helt.

Inte fick jag fotografera inne i slottet heller. Jag sköt en del från höften, men bilderna blev ganska oskarpa och är inget jag vill lägga upp här av flera skäl.



Slottet ligger i alla fall väldigt fint ovanför floden L'Oust.



Det är som synes väldigt smalt, rummen vi fick se låg i fil och visningen var föredömligt kort.



Vad gäller trädgården så visade det sig att byns hortensior var intressantare.



För så här såg rosorna ut. Hur kul är det?



Var fanns trädgårdsmästaren?



Vi gick i alla fall runt och fick se några vackra vyer, men det var också allt. En stor besvikelse.



Själva orten var under renovering, korsvirkeshusen var väldigt prydliga.




Här åt vi en trerättersmeny till lunch för 14.90 Euro var.



Cidern serverades i kanna och normalare glas.



Vi åt båda det pocherade ägget med confiterade tomater.



Maken valde korven, andouillette. Jag ska inte skriva vad den ser ut som, men han tyckte den var god.



Själv tog jag fiskfilén Filet de daurade och även om den saknade skelett hade den eländiga fiskfjäll att spotta ut. Varför har jag sådan otur?



Pannacotta med den goda kolasåsen var makens dessertval



men jag ville ha Snöägg, Ile Flottante. Första gången jag åt ett sådant på restaurang, även om jag själv har lagat till dem en gång (ett ganska kul inlägg om ni orkar läsa).

Med andra ord var lunchen bättre än slottsbesöket. Dagens höjdpunkt visade sig komma härnäst. I nästa inlägg.


torsdag 25 oktober 2018

Pittoreska Dinan ger mersmak


Från Cancale körde vi söderut och stannade till i Dinan, en stad som av många anses vara den vackraste i Bretagne. Och nog är här vackert!

Efter att ha snurrat runt för att få parkering hamnade vi mitt i marknaden. Inte konstigt att det var svårt att parkera.

Men så förvånad jag blev när räkorna rörde på sig. Jag trodde att de var grå tills de blev kokta och bytte färg.



Om krabborna också borde vara grå före kokning vet jag inte, men de här var i högsta grad levande. Tänk vad man lär sig.



Självklart fanns här hantverkare, hela Dinan kryllar av hantverkare och konstnärer.



Vi slet oss från den doftande bröddisken och letade oss in till de vackra gågatorna.



Här samsas stenhusen med korsvirkeshus och alla gul-röda vimplar ökar på den medeltida stämningen. Många hus är från 1200-talet och stadskärnan tycks ha klarat sig undan bomber.



Ibland är gatan bredare än utrymmet mellan hustaken.



Även fasader kan täckas med skifferplattor, som på det högra huset. Så var det också med flera av sjuvåningshusen i Honfleurs hamn.



Vissa butiker drar såklart till sig min uppmärksamhet.



Men det var en speciell gata vi letade efter, en som nog finns på vartenda vykort härifrån. Den urspungliga vägen från floden och hamnen upp till den högre belägna stadsdelen. Numera en av de vackraste tänkbara gågatorna. Undrar om här spelats in många filmer? Man tror ju att man hamnat i något som Disney kunde skapat. Tänk så förvånade amerikaner måste bli när de får se att dessa miljöer finns i äkta vara.



Så var det visst lite blått igen ...



Hela Rue du Petit-Fort är en enda lång backe, med rännstenen i mitten. Här finns många konstnärsateljéer och



en fantastisk blandning av pittoreska gamla hus.






Charmfaktorn är nästan FÖR hög ibland ;-)





Till sist kommer man ner till floden La Rance. 40 meter upp går viadukten som leder bilarna in till staden, här nere råder lugnet.



Jag kan tänka mig att det är en fantastisk upplevelse att komma hit med båt från Saint Malo eller Dinard och sedan gå uppför Rue du Petit-Fort.




För oss blev det ingen båttur, men uppför gatan skulle vi igen.




Vi passade på att gå upp på en bit av den 3 km långa stadsmur som fortfarande finns kvar. Tornet på bilden står just på Rue du Petit-Fort och öppningen syns på min första bild från gatan.



Nu gick vi dit och kunde titta både nedför ( ni ser väl floden långt där borta?)



och uppför gatan. Som synes på bilderna var det inte så många turister här nu, antingen var de på marknaden eller så hade säsongen inte startat än.

När jag planerade vår resa trodde jag att vi skulle hinna se mycket mer av Bretagne, men avstånden är betydligt längre än jag anade. Bretagne är stort! Vi hade ingen chans att ge oss längre västerut denna gång, utan här krävs mer än en veckolång resa om man ska hinna mer än vi gjorde.

Men än är inte denna del av resan slut, vi gjorde mer innan vi for vidare. Det kommer en karta från just denna dag i nästa inlägg, jag valde att dela upp dagens bilder på två.